Svartsjuka - försent att rädda oss?
Hej alla där ute! Jag behöver lite hjälp. Jag har dejtat min nuvarandes kille i åtta månader, vi flyttade ihop för ca tre månader sen och allt var frid och fröjd. Jag har alltid varit så lycklig med honom och han har gjort mig till en bättre människa. Men när vi flyttade ihop hände det ändå något med mig, jag vart så jäkla svartsjuk, en känsla jag aldrig någonsin i mitt liv upplevt förut, jag har alltid känt mig väldigt trygg i mig själv och kunnat lita på de flesta jag varit med. Jag ville inte acceptera min svartsjuka i början och lätt den då istället spinna vidare och satte inte stopp för den. Nu är vi inne på den tredje månaden i detta onda mönster och har båda kommit till punkten att vi ibland känner att vi inte kan rädda vårt förhållande, vi bråkar mycket och ofta, lyckas nästan alltid bli sams innan vi lägger oss och dagen är slut men vaknar upp till nya bråk därefter.
Min far har varit alkoholiserad under hela min uppväxt och tog det så långt att avsluta sitt eget liv för tre år sen, det tog på mig och jag kan tänka mig att detta tidigare trauma har skapat mina tillitsproblem.
Sådana saker jag blir svartsjuk över är tex. Att han ska kolla på porr (vilket han inte gör men rädslan finns ändå.), tankar om hans ex och andra tjejer han varit med innan mig, att han tittar på andra tjejer osv. Dessutom känner jag mig varken tillräcklig eller speciell i vårt förhållande trots att han för mycket för mig hela tiden, han säger att jag är världens vackraste och att han älskar mig men jag accepterar det liksom inte och kan inte tro på det själv. Han blir ju självklart otroligt förvirrad och känner inte att jag är samma person längre, dessutom har vi kastat mycket skit på varandra under konflikter och sagt lite elaka saker, som att "du är så jävla elak", "du är dum i huvudet" mm. Inget direkt hjärtskärande och kränkande men ändå illa nog för att jag som växt upp ned en psyksjuk pappa ska ta åt mig av att höra att jag inte är "frisk i huvudet". Idag har jag levt och skrikit och gråtit i sängen hela dagen, han har pendlat fram och tillbaka mellan sovrum och vardagsrum försökt hålla om mig och prata med mig, det slutade med att jag fick åka hem till min mamma och nu ligger jag här i mitt flickrum och går sönder inombords. Har jag verkligen låtit mig själv förstöra det finaste i mitt liv? Jag har skrivit och ringt till honom men han svarar inte. Vi pratade tidigare idag om vi verkligen skulle fortsätta med varandra osv men det är egentligen en så sjukt dum fråga då vi både vet att det som står högst upp på önskelistan är ett liv tillsammans, en framtid och eventuell familj, men det känns inte som att han kommer titta på mig på samma sätt igen någonsin, att allt redan är dött och förstört trots att jag älskar honom innerligt. Har någon annan gått igenom detta? Känner någon igen sig? Tror ni det finns hopp för oss? Bara snälla svar tack, jag behöver all kärlek jag kan få från omvärlden just nu.
Jag ska föresten dessutom gå och börja prata med en psykolog snart som kommer hjälpa mig med min svartsjuka.
