• Anonym (ledsen)

    Jag mår skit och han bryr sig inte!

    Jag har nått botten och orkar inte visa upp masken längre inför andra.
    De senaste månaderna har jag tillbringat i princip all min fritid i min säng med att försöka sova för att fördriva tiden. Jag har ingen livsglädje kvar alls och önskar faktiskt att jag slapp leva längre.
    Inget är roligt längre. 
    Har sökt hjälp och hoppas att det ska fungera.

    Folk runt omkring ser nu att jag helt tappat gnistan. Att jag är frånvarande och ser ledsen ut. De frågar hur det är. Om de kan göra något för mig osv.
    Vad gör maken?
    Ingenting. Ingenting!?! Är det så det ska vara i ett förhållande? Ska man inte hjälpa varandra?
    Hur kan man som familjemedlem och medmänniska bara skita i/ignorera en närstående som inte mår bra?
    Försöker man inte hjälpa någon som inte mår bra?
    Jag har varit väldigt tydlig och verkligen öppnat mig och förklarat, men han lyssnar inte. Han blir bara arg och skäller på mig!?!

    Är jag egoistisk som förväntade mig stöd ifrån den jag är gift med när jag mår dåligt? Att han i alla fall skulle visa lite förståelse?


    Nej, jag brukar inte ha pms och gapa och skrika utan jag har sakta men säkert ramlat ned hit utan att få någon hjälp upp på vägen ned...

  • Svar på tråden Jag mår skit och han bryr sig inte!
  • Anonym (Ll)

    Han kanske inte heller mår bra?

    han kanske inte vet hur han ska göra för att hjälpa dig?

    Han kanske är trött om han måste försörja er och ta hand om hem, hus, barn, husdjur etc etc.

    han kanske inte har ork eller lust att stötta dig, utan vill ut ur ert förhållande.

    Finns många tänkbara orsaker, men bara din man kan veta. Kommunicera med varandra.

    Kanske är det bra om du söker professionellt stöd också och inte lämnar det helt i händerna på din man?

  • Anonym (ledsen)
    Anonym (Ll) skrev 2014-12-28 19:12:36 följande:

    Han kanske inte heller mår bra?

    han kanske inte vet hur han ska göra för att hjälpa dig?

    Han kanske är trött om han måste försörja er och ta hand om hem, hus, barn, husdjur etc etc.

    han kanske inte har ork eller lust att stötta dig, utan vill ut ur ert förhållande.

    Finns många tänkbara orsaker, men bara din man kan veta. Kommunicera med varandra.

    Kanske är det bra om du söker professionellt stöd också och inte lämnar det helt i händerna på din man?


    Problemet är ju att det är jag som är trött på att sköta hem och barn OCH försörja mig själv, ta hand om trädgård och bil OCH ha hand om vårt sociala liv osv.
    Jag är så trött på att alltid vara ensam så jag spyr snart!
    Varför tror folk att det är så synd om alla karlar som får fixa allt och försörja frun som mår dåligt?
    Han är arbetsnarkoman och prioriterar bara sig själv och sitt eget. OCH han tjänar inte ens bra på det! Jag har fått skaffa mig ett jobb till för att kunna unna mig och barnen saker.
    I somras offrade han 3 vardagar på mig och barnen som han självklart ändå ägnade åt att prata jobb i mobilen samt kompensera med att jobba 3 helger istället. Utöver alla helger han ändå jobbar...


    Vi har gått i familjeterapi 2 gånger men han lyssnar ju inte på vad någon annan säger. Han hör inte/vill inte höra/lyssna. 
    Han är perfekt som han är.

    Jag har även skrivit listor med vad jag som person behöver för att må bra, men han läser inte/förstår inte.

    Allt jag gillar och tycker är roligt har han hackat på och klankat ned på. Jag gillade att sjunga. GILLADE tills han snällt talade om att jag inte kan sjunga. Observera att jag verkligen inte hade tänkt ställa upp i idol eller ens gå med i en kör utan bara sjunga hemma. Vet inte varför han var tvungen att snällt tala om det för mig.
    Jag sjunger inte för barnen längre och är "livrädd" för att han ska komma hem någon gång som jag råkar sjunga med till radion.
    Det har aldrig funnits plats för mig och min vilja. Allt jag har tyck om har han bara klagat och gnällt över. När jag ville köpa mig ett växthus var han tvungen att säga att det är fult...
    Sedan får jag skäll av honom för att jag inte står på mig samtidigt som han skäller på mig att jag är en dominant och kontrollerande bitch.
    Och när jag inte hjälper honom utan vill att han ska tänka och prova själv just för att jag inte ska kontrollera och lägga mig i (även om han frågar) så blir han förbannad och skäller på mig för att jag inte svarar och sedan får jag skäll för att allt ska vara på mitt vis...

    Jag har sökt hjälp på egen hand och när jag kommer hem med klara direktiv och förklarar för honom så trodde jag i min enfald att han faktiskt skulle förstå/lyssna, men inte alls.
    Han skäller istället på mig!
    Och så skäller läkarna på mig att jag är en mussla med vad jag känner och vill. Är det så konstigt?

  • Påven Johanna

    Men varför är ni ihop då?

  • Anonym (Sök hjälp)

    Som partner så orkar man inte hur mycket som helst innan man själv mår dåligt. Han lever med någon som bara ligger i sängen och kräver medlidande hela dagarna. Han vet att han inte kan hjälpa dig. Du måste söka riktig hjälp. Han känner sig antagligen bortvald, hjälplös och väldigt trött på hela situationen.

    Självklart vill man hjälpa den man är gift med. Men när man alltid kämpar i motvind och om man lever länge med en deprimerad partner så dör sakta kärleken och glädjen.

    Du mår dåligt och vill ha stöd. Hur tror du han mår? Tror du att han känner sig sedd, uppmärksammad, pigg och älskad? Eller känner han sig som någon som driver runt ert liv medans du mår dåligt, ligger i sängen och gnäller på honom?

    Sök hjälp. Annars kommer han garanterat att lämna dig. Jag levde själv med en deprimerad partner i för många år. Man bryts ner sakta och hela relationen förgiftas.. Man kan inte vara vårdare och älskare samtidigt.

  • Anonym (ledsen)
    Anonym (Sök hjälp) skrev 2014-12-28 19:48:06 följande:

    Som partner så orkar man inte hur mycket som helst innan man själv mår dåligt. Han lever med någon som bara ligger i sängen och kräver medlidande hela dagarna. Han vet att han inte kan hjälpa dig. Du måste söka riktig hjälp. Han känner sig antagligen bortvald, hjälplös och väldigt trött på hela situationen.

    Självklart vill man hjälpa den man är gift med. Men när man alltid kämpar i motvind och om man lever länge med en deprimerad partner så dör sakta kärleken och glädjen.

    Du mår dåligt och vill ha stöd. Hur tror du han mår? Tror du att han känner sig sedd, uppmärksammad, pigg och älskad? Eller känner han sig som någon som driver runt ert liv medans du mår dåligt, ligger i sängen och gnäller på honom?

    Sök hjälp. Annars kommer han garanterat att lämna dig. Jag levde själv med en deprimerad partner i för många år. Man bryts ner sakta och hela relationen förgiftas.. Man kan inte vara vårdare och älskare samtidigt.


    Misstänker att du inte hunnit läsa mitt inlägg nr 3 innan du skrev...
  • Anonym (Sök hjälp)
    Anonym (ledsen) skrev 2014-12-28 19:41:32 följande:

    Problemet är ju att det är jag som är trött på att sköta hem och barn OCH försörja mig själv, ta hand om trädgård och bil OCH ha hand om vårt sociala liv osv.

    Jag är så trött på att alltid vara ensam så jag spyr snart!

    Varför tror folk att det är så synd om alla karlar som får fixa allt och försörja frun som mår dåligt?

    Han är arbetsnarkoman och prioriterar bara sig själv och sitt eget. OCH han tjänar inte ens bra på det! Jag har fått skaffa mig ett jobb till för att kunna unna mig och barnen saker.

    I somras offrade han 3 vardagar på mig och barnen som han självklart ändå ägnade åt att prata jobb i mobilen samt kompensera med att jobba 3 helger istället. Utöver alla helger han ändå jobbar...

    Vi har gått i familjeterapi 2 gånger men han lyssnar ju inte på vad någon annan säger. Han hör inte/vill inte höra/lyssna. 

    Han är perfekt som han är.

    Jag har även skrivit listor med vad jag som person behöver för att må bra, men han läser inte/förstår inte.

    Allt jag gillar och tycker är roligt har han hackat på och klankat ned på. Jag gillade att sjunga. GILLADE tills han snällt talade om att jag inte kan sjunga. Observera att jag verkligen inte hade tänkt ställa upp i idol eller ens gå med i en kör utan bara sjunga hemma. Vet inte varför han var tvungen att snällt tala om det för mig.

    Jag sjunger inte för barnen längre och är "livrädd" för att han ska komma hem någon gång som jag råkar sjunga med till radion.

    Det har aldrig funnits plats för mig och min vilja. Allt jag har tyck om har han bara klagat och gnällt över. När jag ville köpa mig ett växthus var han tvungen att säga att det är fult...

    Sedan får jag skäll av honom för att jag inte står på mig samtidigt som han skäller på mig att jag är en dominant och kontrollerande bitch.

    Och när jag inte hjälper honom utan vill att han ska tänka och prova själv just för att jag inte ska kontrollera och lägga mig i (även om han frågar) så blir han förbannad och skäller på mig för att jag inte svarar och sedan får jag skäll för att allt ska vara på mitt vis...

    Jag har sökt hjälp på egen hand och när jag kommer hem med klara direktiv och förklarar för honom så trodde jag i min enfald att han faktiskt skulle förstå/lyssna, men inte alls.

    Han skäller istället på mig!

    Och så skäller läkarna på mig att jag är en mussla med vad jag känner och vill. Är det så konstigt?


    Utifrån denna beskrivning så verka du ju hata honom! Om du känner sånt agg mot honom så är det väl inte underligt att ni iinte kan söka stöd hos varandra?! Er relation är redan förgiftad! Lämna den innan barnen får lida mer än dom redan gör. En giftig relation med föräldrar som hatar varandra skadar allvarligt barnens framtida möjligheter till egna, hälsosamma relationer.
  • Anonym (Wildrat)

    Jag tror du kommer må 100ggr bättre om du dumpar karln och bor på egen hand. Det verkar vara han som är det stora problemet för dig. Ingen stöttning, inget engagemang och dessutom förolämpningar och psykisk nedbrytning. Nä, dumpa eländet så lyfter en stor tyngd från dina axlar.

  • Anonym (ledsen)
    Påven Johanna skrev 2014-12-28 19:47:28 följande:

    Men varför är ni ihop då?


    Av den enkla anledningen att jag inte får ta med barnen och flytta. Han som struntat i mig och barnen i alla år ska minsann ha varannan vecka.
    Jag är inte ifrån trakten och har inte ens mitt andra jobb här utan mitt liv skulle bli så mycket enklare om jag fick ta med barnen och flytta till grannkommunen, men nej.
    Jag hittade ett drömhus med drömläge, men nej.

    Och eftersom jag vet att det är svärfar som kommer att få passa barnen makens veckor så förstår jag inte varför han ska bråka. Han får ha dem hur mycket han vill, men jag vill att de ska gå i skolan där jag vill bo. Det finns inga kommunikationer som fungerar här då det är landsbygd så det skulle kosta mig tusentals kronor att sitta och skjutsa barnen till nuvarande skola.
    Det går han inte med på...

    Sedan skulle det ändå på något vis kännas skönt och bli ett värdigt avslut om han kunde visa att han förstått vad han har gjort mot mig och vårt förhållande, så han inte gör om samma sak igen med nästa, men han ska inte ha någon annan säger han...

    Jag måste hjälpa mig själv att resa på mig för att kunna gå...
  • Anonym (ledsen)
    Anonym (Wildrat) skrev 2014-12-28 19:53:15 följande:

    Jag tror du kommer må 100ggr bättre om du dumpar karln och bor på egen hand. Det verkar vara han som är det stora problemet för dig. Ingen stöttning, inget engagemang och dessutom förolämpningar och psykisk nedbrytning. Nä, dumpa eländet så lyfter en stor tyngd från dina axlar.


    Jag ska, måste bara ha någonstans att ta vägen först...
    Och innan jag flyttar måste jag försöka lyfta mig själv lite. Så jag klarar mig!
Svar på tråden Jag mår skit och han bryr sig inte!