Ska det kännas så här i ett förhållande eller är det något fel på mig?

Förälskelsen går över efter ett tag, då kommer den djupare kärleken. Ibland infinner inte den sig. Då är det inte riktig kärlek. Kan det vara så för dig?

Det som får mig att fortsätta vara tillsammans med min man är kärleken, dvs det som kommer efter den första förälskelsen.

Tillägg: Man blir även efter att den första förälskelsen har lagt sig, förälskad på nytt då och då om man funnit den "rätta".

Så nu har inte känt den här meningslösheten när det övergått till "bara" kärlek? Jag kan känna kärlek för honom, och på något sätt så känns det som att det är klart att det ska vara vi. Men jag sörjer att det är allt livet ger... Det här tråkiga vardagslivet. Jag saknar att vara förälskad och vet inte hur jag ska kunna nöja mig med detta.

Det där nykära kan hålla i sig i upp till 2 år för en kvinna (och kanske 5 år för en man.) efter det krävs att han presterar något för att hon fortfarande skall vara intresserad av honom. kanske ett frieri, en graviditet, en positiv livstilsförändring (mer pengar) eller något annat som hon uppfattar positivt. varje ny "förändring" han erbjuder kan addera tid eller återuppväcka nykärheten, fast nyhetens behag vid varje "förändring" adderar mindre och mindre tid.

Så att du tappar intresset är tråkigt, men fullt naturligt, kvinnor är helt enkelt funtade så, män med, fast med lite längre tidsperspektiv.

Så kan du inte acceptera att kärleken lägger sig med tiden och du inte kan ersätta den med en annan sorts kärlek (vänskap, samhörighet, etc) i de längre och längre perioder du inte är attraherad av honom så kommer du inte kunna att ha längre relationer än 2-3år. 

Så är det nog. Jag har bara förväntat mig mer... Känns som att jag nöjer mig, att det är det som jag måste lära mig. Det känns sorgligt.

Ja, vissa är sådana, har svårt med det vardagliga livet, måste känna förälskelsens berusning, har svårt att vara lycklig i sig själv, hitta meningen i det vardagliga.

De brukar hoppa från den ena till den andra, när de istället borde hitta svaret i sig själva.

Jag är gift sedan några år tillbaka. Jag blir fortfarande varm och pirrig när jag ser min man :) Vi kan aldrig hålla händerna ifrån varandra och vi vill vara nära och umgås all vår lediga tid.

Kanske beror det på att vi aktivt umgås och hittar på romantiska saker hela tiden ? Eller så beror det på att vi är väldigt rätt för varandra;)

Det låter inte som om du har en givande och meningsfull relation. Var lite kräsen och hitta istället den partnern som får dig att bli förälskad om och om igen i många år :)

Alltså det finns många som är som du, byter relationer ofta, det kallas för seriemonogami, (förutsatt då att du mestadels är trogen i dina relationer.)

Det är inget du egentligen behöver bry dig om, eller berätta för en blivande partner. Men du är en sådan som trivs med att vara nykär, nykär kan man inte vara i en och samma person under lång tid, och det är inget fel att vara som du.

Så du kommer byta partner många gånger och ha flera relationer, detta hindrar inte att du inte kan bli mamma, gifta dig, eller leva familjeliv, det enda det hindrar är att det är med samma man hela tiden. Du är en väldigt kärleksfull människa (som andra seriemonogama), men själva kärleken till kärleken är överordnad målet för din kärlek. 

Så bryt upp när kärleken släpper, bli kär i en ny, ha en ny relation - upprepa tills du dör eller byter "läggning". Det är inte fel på dig, du är bara sådan, precis som en homosexuell är homosexuell.

men det är ju du och han och ni tillsammans som måste se till att vardagen är lika pirrig som nyförälskelsen.

Nyförälskelsen för mig är något som måste förnyas hela tiden. Det sköter sig inte självt.   

Steka korv, tvätta och skita är föga romantiskt utan tråkiga måsten , men det betyder inte att det måste vara förenat med gravallvarlig min och säga hejdå till det nyförälskade. 
Man måste hela tiden få glöden att fortsätta glöda och åter brinna. 

Det är ditt jobb att se till att du förblir nyförälskad.  att hitta dom där guldkornen i vardagen som ÄR förälskelsen.  Den där glittriga blicken när man räcker varandra smöret vid bordet,  det där leendet innan man somnar på kvällen,  känslan av saknad när man inte är hos varandra,  den korta smekningen över armen innan man somnar , kyssen i nacken man får vid spisen, det knasiga sms:et  man får på arbetstid som gör att man skrattar lite generat,  det skamliga förslaget som plingar i mobilen i kön på Konsum osv... 

Sådan har jag varit hela mitt liv. Är nu 40 år och har äntligen stannat upp i en relation (äktenskap) sedan 6 år,mitt rekord. Har 4 barn med 3 män och det fungerar alldeles utmärkt. Jag vet inte om det här kommer att hålla 6 år till men själva sökandet efter pirret har försvunnit och vi har ups and downs som ger mig pirr i perioder som förälskelsen gör.

Jag är varken gravid eller förlovad, men jag och min sambo har nästan varit tillsammans 10 år, och jag är upp över öronen förtjust i honom fortfarande,du har nog träffat fel man!

Så kände jag i ett av mina tidigare samboförhållanden, att något fundamentalt verkligen saknades. Efter några år tog det slut och idag lever jag med en annan man som jag är mycket mer kär i (det går knappt ens att jämföra dessa känslor!) Nu är det visserligen ganska tidigt (~1 år) men jag inser mer och mer att jag aldrig var kär i min tidigare även om jag intalade mig själv det då eftersom vi hade så bra sex, han var så snäll etc. Så det kan vara så enkelt som att du helt sonika inte är kär. Eller så är du seriemonogam som nån skrev. Vem vet.

Du är en sådan person som man fasar för att råka inleda ett förhållande med.