• Väntande

    Regler hos umgängesföräldern

    Hej!

    Jag har ett barn i skolåldern från ett tidigare förhållande, barnet har Asperger och kanske även add (ska följas upp längre upp i tonåren). Har efter mycket om och men en väldigt ansträngd kontakt med pappan - vi pratar endast vid hämtning/lämning varannan helg.

    Barnet har mycket problem med matsituationen (äter lite och gillar inte mycket, här ligger det även mycket skam - barnet vågar inte säga om maten inte är god i rädsla att såra den som lagat maten) i vår kommer vi att få börja med kosttillskott för viktökning pga detta. När barnet vart hos sin pappa är det mycket oro kring maten, och barnet sitter ofta med gråten i halsen å berättar om att det är jobbigt att tänka på alla regler hemma hos pappa ... Att äta med stängd mun verkar tära mest då detta påpekas konstant. Jag har tagit upp det på hab å dom säger som vanligt att jag inte kan bestämma vad som händer hos pappan ... Igår tog jag beslutet att ändå ta upp detta med pappan, att det skulle vara himla snällt om de kunde sluta påpeka detta då barnet redan tycker att matsituationen är så pass jobbig.

    Gick åt pipsvängen. Fick höra om vikten om allmänt hyfs och att man skall lära sig ... Det finns ingen djupare förståelse eller lite hjärta i sådana här situationer.

    Är det bara att acceptera att jag inte har något att säga till om sådant? Jag försöker att göra det så långt det går, men jag blir rakt ut sagt förbannad när det ska påpekas när ungen knappt äter! Vart drar man gränsen för när det är okej att lägga sig i? Det blir ju hemskt påfrestande psykiskt - och det påverkar våra matsituationer när barnet är hemma i veckorna. (Har inte gått in på så mycket om hur svårt det kan vara med mat när man har Asperger, men hoppas att någon som vet vad jag pratar om kikar in här ????)

  • Svar på tråden Regler hos umgängesföräldern
  • Väntande

    Nej inte direkt. Han var med i början på ungefär 6 möten av 30 per år ... Jag fick välja ut vilka möten som var viktigast och tjata ihjäl mig för att han skulle dyka upp. Jag fick även ringa och smsa all information samt påminna om att han skulle komma - å ändå hände det ofta att han inte dök upp ...

    Det senaste året (barnet fick diagnosen för 6 år sedan) så har jag slutat höra av mig helt då det inte finns någon ömsesidig kontakt. Jag ringer om det är något akut, men när det kommer till skola, vardag och rehabiliteringen så har jag gett upp. Det tar så mycket energi att hela tiden informera och ha kontakt med en främmande människa - som han kommit att bli.

  • Flickan och kråkan

    Undrar också om pappan är med i kontakt med vården. När det gäller maten så kanske ni har varit i kontakt med dietist eller liknande. Vi har tre barn utan diagnoser men har haft det jobbigt med ett av barnen och mat ändå. Bollade med psykolog ett tag och de som kan barn brukar ju ha vettiga tips. Det kan ju vara andra saker också för att minska anspänningen som att ge möjlighet att plocka de delar man gillar av maten, bara låta något nytt få ligga på tallriken utan att tvingas smaka etc. 

  • Långbenopluto

    Då finns det inget du kan göra..... tyvärr. 

    Men om sonen mår jättedåligt och inte vill åka till pappan så ska du lyssna på sonen.

  • Flickan och kråkan
    Väntande skrev 2015-01-03 11:31:05 följande:

    Nej inte direkt. Han var med i början på ungefär 6 möten av 30 per år ... Jag fick välja ut vilka möten som var viktigast och tjata ihjäl mig för att han skulle dyka upp. Jag fick även ringa och smsa all information samt påminna om att han skulle komma - å ändå hände det ofta att han inte dök upp ...

    Det senaste året (barnet fick diagnosen för 6 år sedan) så har jag slutat höra av mig helt då det inte finns någon ömsesidig kontakt. Jag ringer om det är något akut, men när det kommer till skola, vardag och rehabiliteringen så har jag gett upp. Det tar så mycket energi att hela tiden informera och ha kontakt med en främmande människa - som han kommit att bli.


    Förstår att det är jobbigt. Jag vet inte riktigt hur det fungerar när man har separerat, men om du pratar med hab om situationen....det finns ingen möjlighet att pappan kallas från deras sida....eller görs det redan? Båda föräldrar som har vårdnad borde ju rimligtvis ha ansvar och även skyldigheter vad gäller det egna barnet hälsa och välmående.....
  • Flickan och kråkan
    Flickan och kråkan skrev 2015-01-03 11:36:51 följande:
    Förstår att det är jobbigt. Jag vet inte riktigt hur det fungerar när man har separerat, men om du pratar med hab om situationen....det finns ingen möjlighet att pappan kallas från deras sida....eller görs det redan? Båda föräldrar som har vårdnad borde ju rimligtvis ha ansvar och även skyldigheter vad gäller det egna barnet hälsa och välmående.....
    Ingen kan bestämma regler hemma hos någon så klart, men tänkte att han kanske kommer på bättre tankar om han är bättre informerad från professionen.....
  • Väntande
    Flickan och kråkan skrev 2015-01-03 11:37:52 följande:

    Ingen kan bestämma regler hemma hos någon så klart, men tänkte att han kanske kommer på bättre tankar om han är bättre informerad från professionen.....


    Det har ju blivit en ond cirkel där ursprungliga problemet ligger i att han inte visar något intresse för att komma på möten och ta del av informationen ... Jag har ändrat mitt förhållningssätt ständigt, att ställa krav på att han deltar och engagerar sig, till att framföra all information jag tagit del av och att han är med när han anser att det är viktigt nog, till att (som det ser ut idag) inte förvänta mig något alls från hans sida ... Jag vet inte hur jag skulle kunna ta mig tillbaka till det första stadiet igen. Där jag hela tiden måste motivera hur viktiga en del möten är och ständigt må dåligt över att behöva ha diskussioner där han menar att han inte kan för att jobbet går före ...

    Idag har jag och min "nya"(inne på 5;e året nu, så ny är väl inte helt rätt benämning) bestämt att vi sköter allt på egen hand, och det är min sambo jag delar vårdnaden med rent praktiskt som känslomässigt. När det ska vabbas så är det sambon som ställer upp, och det är han som står som andra kontaktperson i fall något inträffar på skoltid ... Vi har haft det så mycket bättre sedan vi började dela på föräldraskapet än innan när vi försökte inkludera barnets pappa.

    Det här är ju tyvärr utanför vårt hem och går ju som sagt inte att påverka mer än med att snällt be om förändring ... Det känns som att det blir spiken i kistan över den lilla kontakt vi har, när vi inte kan få pappan på andra tankar i något så litet. Jag fattar väl att jag inte har rätt att valsa in å vara med i hans familjs uppfostringsmetoder hur som helst, men det känns mest sorgligt att pappan inte verkar ta till sig av när jag menar på att barnet mår dåligt eller är ledsen över det. Och att jag inte vet hur jag ska konfrontera barnet när det här dyker upp igen ... "Det bara är så hos pappa"? Eller ska man ge barnet verktyg att säga ifrån? Då kanske det uppstår konflikter som jag försätter barnet i. Känns som jag är delaktig i det om jag ska sitta och lyssna på barnet när det är ledsen, å bara acceptera det eller säga att det ska va då ...
  • Flickan och kråkan
    Väntande skrev 2015-01-03 12:08:58 följande:
    Det har ju blivit en ond cirkel där ursprungliga problemet ligger i att han inte visar något intresse för att komma på möten och ta del av informationen ... Jag har ändrat mitt förhållningssätt ständigt, att ställa krav på att han deltar och engagerar sig, till att framföra all information jag tagit del av och att han är med när han anser att det är viktigt nog, till att (som det ser ut idag) inte förvänta mig något alls från hans sida ... Jag vet inte hur jag skulle kunna ta mig tillbaka till det första stadiet igen. Där jag hela tiden måste motivera hur viktiga en del möten är och ständigt må dåligt över att behöva ha diskussioner där han menar att han inte kan för att jobbet går före ...

    Idag har jag och min "nya"(inne på 5;e året nu, så ny är väl inte helt rätt benämning) bestämt att vi sköter allt på egen hand, och det är min sambo jag delar vårdnaden med rent praktiskt som känslomässigt. När det ska vabbas så är det sambon som ställer upp, och det är han som står som andra kontaktperson i fall något inträffar på skoltid ... Vi har haft det så mycket bättre sedan vi började dela på föräldraskapet än innan när vi försökte inkludera barnets pappa.

    Det här är ju tyvärr utanför vårt hem och går ju som sagt inte att påverka mer än med att snällt be om förändring ... Det känns som att det blir spiken i kistan över den lilla kontakt vi har, när vi inte kan få pappan på andra tankar i något så litet. Jag fattar väl att jag inte har rätt att valsa in å vara med i hans familjs uppfostringsmetoder hur som helst, men det känns mest sorgligt att pappan inte verkar ta till sig av när jag menar på att barnet mår dåligt eller är ledsen över det. Och att jag inte vet hur jag ska konfrontera barnet när det här dyker upp igen ... "Det bara är så hos pappa"? Eller ska man ge barnet verktyg att säga ifrån? Då kanske det uppstår konflikter som jag försätter barnet i. Känns som jag är delaktig i det om jag ska sitta och lyssna på barnet när det är ledsen, å bara acceptera det eller säga att det ska va då ...
    Ja, jag förstår det. Det var därför jag undrade om han som enskild vårdnadshavare faktiskt har skyldigheter gentemot sitt barn vad gäller sjukvård och hälsa, och om hab eller någon annan ni varit i kontakt med inom vården vad gäller just matbiten skulle kunna kalla honom + barn? Tror du att han skulle strunta i det bara då? Kontakta dig? 
  • aleydis

    Jag vet inte om han har skriftlig information angående tips och råd kring matsituationen eller kan rekommendera en bok i ämnet? Han kanske tar till sig info om han får läsa själv?

  • Väntande
    Flickan och kråkan skrev 2015-01-03 12:18:32 följande:

    Ja, jag förstår det. Det var därför jag undrade om han som enskild vårdnadshavare faktiskt har skyldigheter gentemot sitt barn vad gäller sjukvård och hälsa, och om hab eller någon annan ni varit i kontakt med inom vården vad gäller just matbiten skulle kunna kalla honom + barn? Tror du att han skulle strunta i det bara då? Kontakta dig? 


    Jag vet faktiskt inte om dom kontaktar honom längre ... Jag informerade dock om mötet med dietisten (att vi skulle diskutera matsituationen, strategier och eventuellt kosttillskott) men han ansåg att det endast var relevant för oss då han menar att barnet inte har några problem med maten hemma hos honom.

    Tack för att så många tagit sig tid till att svara! Det känns som att det oundvikligt leder mot att jag får börja ställa krav igen på att han dyker upp på möten ... Och i den här frågan få med honom till dietisten. Han skulle ringa senare idag och prata. Det svåra är ju att ha ett förhållningssätt i frågan, alltså hur ställer man krav på att han skall komma på möten eller engagera sig mer? Det är ju väldigt luddigt vad som anses ingå i gemensam vårdnad, men för mig så känns den inte så gemensam alls på någon punkt. Mer än att jag får underhåll av honom. Hade hellre bytt bort den mot lite delaktighet!
  • AKO27

    Hej,

    Det låter som om de är starkt genetiskt här med barnets diagos... Tänker att du borde boka in ett möte på kommunen med din fd. eftersom det kan bli så pass allvarliga konsekvenser hos barnet av ett sånt bemötande. Uppenbarligen förstår inte pappan sig på AS sjäv (har antagligen inte inlevelseförmågan då han själv har andra symptom i sin funktionsnedsättning, som han ev. inte vet om?).

    Lever själv med en sambo som vägrade prata om pojkens diagnos, men som nu har utvecklats mycket, mognat, men har en lång resa kvar...

    Lider med dig... och flickan! d

    Tänker att det kan bli fråga om kortare vistelser hos pappan kanske...

Svar på tråden Regler hos umgängesföräldern