6-åring med kattfobi

Att göra sig av med katten är inget alternativ, skriver du.......????

VA? Ditt barn är så rädd att han SKAKAR...... förstår du det?

Ja, det förstår jag. Men om vi gör oss av med katten efter knappt en vecka, bekräftar jag ju bara hans helt irrationella rädsla, hans fobi. Det måste ju finnas ett sätt att hjälpa honom. Jag vill ju inte att han ska gå runt och vara rädd för katter hela livet. Han säger ju att han vill bli vän med henne, men att det är läskigt när hon springer runt. Vi har aldrig haft djur innan och han är ovan.

Min mamma skyddade mig från allt jag var rädd för, vilket jag led oerhört av. Var det något läskigt så slapp jag konfrontera det. Jag led länge av spindelfobi, åskfobi (vi stängde in oss i en garderob!) och telefonfobi. Helt i onödan. När jag konfronterades med dessa saker i vuxen ålder var det jobbigt, men fobierna lindrades och idag har jag "bara" mild GAD.

Jag vill hjälpa honom, och jag tror inte att lösningen är att ge upp efter 6 dagar.

Barn är rädda för många saker, ibland måste de helt enkelt lära sig att hantera sin rädslor och komma över dem, annars finns risken att de utvecklas till riktiga fobier.

Sexåringar är ofta sådär känsliga, många utvecklar lite olika fobier, det kunde antagligen lika gärna blivit något annat. Separationsångest är också vanligt. Jag tycker du har helt rätt, inte bagatellisera din sons rädsla, men heller inte bekräfta att katten är farlig. Kan du testa lite som man ofta arbetar med kbt mot fobier? Börja som ni gjort med att han beskriver vad som är läskigast, prata om vad han tror ska hända, rita en serie om hur han vill att det ska vara (ex pojken sitter i soffan och klappar katten) och hur det är nu, be honom beskriva något som känns bara lite jobbigt (kanske att sitta i soffan när katten sover i en stol) och börja med det. Sen nästa steg osv. Låt honom sätta fram mat och byta vatten, det är svårt att vara rädd för något man tar hand om. osv. Lycka till!

Ja, det är lite så jag känner också. Han vill ju dessutom så gärna ha en katt, och är besviken på sig själv att han är så rädd. Han har längtat så efter den här katten, och så blev det inte alls som han tänkte sig.

Tack för tipsen, det var lite så jag tänkte också, då är jag nog inte helt fel ute.

Hej!

Har en son och katt som är jämngamla. När de var små så brydde de sig inte om varandra.
I 6års åldern började katten söka sig till sonen.

PANIK!!!!! Katten är ju farlig.(katten är så snäll att det nog skulle gå att lyfta honom i svansen)

Gjorde som du han fick sitta i mitt knä och försöka mata katten, han fick välja eget kattgodis i affären.

Efter ett tag vågade han att även klappa katten i mitt knä(ff rädd om han inte satt i mitt knä)
Sen mata själv och klappa själv.

Tog kanske 3-4 veckor för honom att lita på katten.

Så fort rädslan släppte är de  bästa vänner och det första sonen gör när han går upp på morgonen är att gosa och leka med katten.
Även nu 1,5 år senare.

Å, vad skönt att höra! Då finns det lite hopp. Katten har redan flyttat tillräckligt mycket, och alternativet att flytta henne igen känns inte bra, än värre att ta bort henne. Vi tar det i små steg, utan att pressa honom alltför mycket. Tack för att du delade med dig.

Ts här. Vill bara uppdatera med denna bilden. Kärleken spirar! ????

Och inte skulle det vara med några ??? ????

Om du försöker lära honom "kattspråk", få honom att förstå kattens kroppspåk typ..? Det finns massor av youtubeklipp om hur man tolkar kattens sinnesstämning. Jag tänker mig att ditt barn behöver verktyg för att veta hur han ska förhålla sig till katten, eller katter i allmänhet. Det är inte alltid lätt att läsa av katter.... Du känner ditt barn bäst - och lita på att han kan formulera vad han behöver för att hantera situationen.