Ångrar Graviditet!! :(

Skulle nog rekommendera att du tar en paus och gräver lite i vad det är som ger dig dessa känslor, är det tex ansvaret man får eller att du är rädd över att kunna ta hand om det?

När du vet mer exakt vad som för att du känner ångest så kan du se om det finns någon möjlighet att lugna dig. Tex att pappan tar lite mer ansvar om det skulle vara detta som avskräcker.

Om du fortfarande känner dig osäker så för du då fungera på om abort kanske är det rätta valet, visst det är även killens barn men du har i slutändan sista ordet.

Väntar själv barn med min sambo och känslorna går verkligen fram och tillbaka i omgångar. Så ta lite tid för dig själv och se vad du kommer fram till.

Nej, inget hat och ingen skam från mig - bara så oerhört mycket medkänsla och sorg för din situation :( 

Men, till skillnad från mig (som aldrig kommer skaffa barn så länge jag lever) så kan du alltså tänka dig barn en dag? Har du funderat närmare på exakt vad det är du är rädd att kommer bli dåligt om du behåller det här barnet just nu? 

Tänker mest att med lite tur finns det gott om mammor här som kan lugna dig och ge bra tips och råd om du behåller. 

Jag kommer aldrig skaffa barn, för jag är en självisk satmara och jag skulle bli en usel mamma, men så är det alltså inte för dig - så det finns ju ändå hopp att du kan nå ett glatt beslut i alla fall :) 

Jag hoppas folk håller tonen, för det är en överdjävla jobbig situation du är i - lycka till! 

Oj, oj, oj. Det låter verkligen jobbigt. Och beslutet är ditt. Här kommer dock några reflektioner från mig, gör vad du vill med dom ;)

Om du känner ATT du vill ha barn, någon gång under ditt liv. Om tänker dig ditt liv 20-30 år framåt i tiden. Vill du ha barn då? I så fall tänker jag att det är lika bra att behålla barnet. Det är inte säkert att du blir gravid så lätt igen inom några år. Småbarn är krävande, sant. Man blir aldrig redo enligt mig :) Gissar att du inte blir mer redo om några år faktiskt.

Har sett på nära håll hur folk blivit oönskat gravida men i efterhand faktiskt ansett att det va det bästa som hände.

Lycka till!

Först och främst: du är INTE en vidrig människa. Att skaffa barn är ett sådant stort beslut att ta och det är absolut inte konstigt att du blir osäker. Det låter som att du har blivit pressad av din fästman i detta fall (med det sagt menar jag inte att han medvetet har gjort det utan han kanske faktiskt bara har trott att du velat samma sak som han och därigenom indirekt lagt en press på dig) och då är det inte lätt att alltid veta vad man själv vill.

Vad säger din fästman om att du känner såhär? Han måste väl ändå tycka att det vore hemskt om ni skaffade barn under de här omständigheterna? Är inte ett barn något man ska glädjas åt och vänta på tillsammans? Jag tror säkert att du kommer älska barnet om du väljer att behålla det, men om du väntar med att skaffa barn tills du själv känner dig helt redo kommer säkerligen lyckan bli dubbelt så stor. 

När det kommer till hur lång tid man "ska" ha varit ett par innan man skaffar barn tror jag det är högst individuellt. Jag har tidigare tänkt som du - man MÅSTE ha varit ett par i X antal år, man MÅSTE gifta sig först (inte av religiösa skäl utan jag är så egoistisk att jag vill ha en riktig fest där enbart jag och min man är i centrum), man MÅSTE ha hus etc.. Men det var innan jag träffade min sambo. Vi har varit ett par i snart 7 månader och flyttade ihop efter 3. Det hade jag aldrig gjort för ett par år sedan. Nu är jag så säker på vad jag vill att jag - och inte min sambo heller egentligen - knappt kan vänta tills vi ska skaffa barn. Och vi har rätt förutsättningar - ordnad ekonomi mm - men vi är överens om att ändå vänta ett tag bara för att kunna njuta av att vara vi ett tag. Han är dessutom 25 (jag är 27) så han vill vänta åtminstone nåt år till vilket jag respekterar.

Bara du vet vad du ska göra i detta fallet men jag önskar dig all lycka och tror att det löser sig till det bästa till slut!

Jag tänker lite som så här.....det är inte helt ovanligt. Att plötsligt inse att man faktiskt verkligen ska bli förälder och vara ansvarig för ett nytt litet liv.....så lång tid....ja, det kan tveklöst vara skrämmande. Varför tror du inte dig kunna ta hand om ett barn som 30-åring? Har ni en osäker relation? Osäker ekonomi? Eller är det helt enkelt tanken på förändring och ansvar som skrämmer? Kommer det att vara annorlunda tror du när du är 32....eller 35?

Jag och min sambo hade varit tillsammans i 3,5 år när vår äldsta föddes. Ingen av oss hade någon barnlängtan direkt utan det kändes mest som att...ja, vi ville nog ha barn, trivdes bra tillsammans och vi var inte purunga (jag var 32, han 33 när vår äldsta föddes) och man vet ju inte alltid hur snabbt det tar sig. Jag kände inte alls att jag dansade på små rosa moln när jag blev gravid......oroade mig för mycket. Nu är jag 39, sambon 40 och vi har numera tre barn. Visst är livet annorlunda, men på ett underbart sätt.....även om de på många sätt är gräsligt opraktiska, kostar en hel del och ibland säger sådant som "dumma bajsmamma!" .

Menar inte att du ska skaffa ett barn du verkligen inte vill ha, men kanske sätta dig ner och lite rationellt försöka bena ut vad det är som plötsligt skrämmer dig. Kanske prata med neutral part....som en BM? 

Lycka till med att hitta rätt beslut för er. Nej, du är inte vidrig .

Att få ångest och stora tvivel är inget farligt i sig, tror faktiskt att lite hjälp att ventilera dessa känslor med en terapeft skulle hjälpa dig väldigt mycket. Ditt liv blir bra hur det än blir ! Mitt råd är försök släppa skuldkänslorna, ring bvc säg att du behöver terapeft/kurator

Tycker att du ska ringa mvc eller kk för att få prata med en kurator!

Jag tror du är vettskrämd över det stora ansvar som medföljer ett barn...

Vi kämpade genom flera missfall innan vi fick vårt första barn, jag var överlycklig men panikslagen! ;) det hade jag aldrig trott innan jag väl blev gravid och pyret ville stanna..

Jag var jätterädd för det stora ansvaret som kommer med ett barn, kunde jag verkligen ta hand om ett barn?! Osv osv

Tankarna var många! Ihop med glädjen och lyckan förstås..

Gör inget överilat, tänk på att även hormonerna kan göra en helt koko!!!

Så mitt råd är att boka tid hos kk för att då prata om en ev abort och få rådgivning.

Kram på dig!

Du har fått många kloka svar. Håller med om att du behöver få prata med någon professionell om det här. Du är varken den första eller den sista som möter en sådan här situation. En psykolog kan hjälpa dig att reda ut vad som blir bäst för dig. De har erfarenheten. Våga ta kontakt och våga berätta om hur du känner. Ta hand om dig. !