Lämnad efter 15 år och 2 barn

Åh, stackars dig, jag känner verkligen med dig! 

Min älskade lämnade mig för över 2 år sen, och jag trodde att livet var slut då. Vi har dock inga barn tillsammans, vi hade varit ett par i ca 12 år. Jag ville/kunde inte göra någonting den första tiden. 

Det bästa är att vara ärlig mot barnen, berätta hur du känner, men prata inte skit om ditt ex och deras pappa. Om du arbetar, fokusera på det. Motionera - det hjälper i alla lägen.

Jag är i liknande situation just nu. Min man har inte träffat någon annan, men han meddelade i mellandagarna att han ville skiljas. Vi har varit ihop i 18 år och har en 5-årig dotter. För 3 år sedan byggde vi vårt drömhus på landet. Jag föreslog parterapi i syfte att försöka få ordning på det som tydligen felas, men min man är bestämd, han vill skiljas, inte jobba på förhållandet.

Jag känner mig så otroligt sviken! Varför förvarnade han inte om att han inte tyckte vi hade det bra ihop så vi kunde jobba på det? Innan det var för sent? Dessutom så är han min absolut bästa vän och jag älskar honom fortfarande som min partner. Min kärlek har inte tagit slut.

Jag känner mig som ett stort svart hål. Allt gör ont. Jag kan inte äta och kan inte sova. Gråter över vår 5-åring som nu kommer gå miste om sin okomplicerade barndom på landet. Nu måste vi sälja huset och bo i lägenheter inne i stan. Det gör så ont att höra lilltjejen fråga om vart hon ska bo, varför vi ska flytta, varför pappa inte är kär i mamma längre.

Jag var till läkare igår och fick Atarax för att dämpa ångesten, men tyvärr hjälper inte tabletterna så mycket.

Hej på er, lider med er. Mitt ex gjorde likadant. Det har gått 8 månader och efter drygt 2 månader fick jag veta att han träffade en annan. Jag har mkt svårt att tro att han inte lämnade mig för henne.

Han påstod att det inte fanns någon annan, men jag förstår då inte varför han vägrade ge vår relation en chans. Han hade ALDRIG tidigare uttryckt att vi hade problem i vår relation. Så ... Nu i efterhand tror jag hon fanns med i bilden långt tidigare.

Jag rekommenderar er båda att söka någon att prata med, psykolog eller liknande. Prata med era vänner, var inte själva. Se till att få stöd och ta emot hjälp.

De som varit här säger att det blir bättre. Och nog är det bättre, idag kan jag äta mat och tycker tom att det är gott. Jag kan skratta. Jag kan uppskatta det som jag faktiskt har i livet och jag är medveten om att jag måste jobba på att må bra och vara den bästa jag kan bli.

Jag har skannat och skrivit på forum, har hjälpt jättemycket. Styrkekram till er.

Tack för era svar! Jag är helt ny på forumet och vet inte hur man svarar var och en. Jag försökte svara dig som går igenom samma sak just nu. Bor du i Stockholm? Hemskt att behöva sälja ert hus, det blir så många förändringar på samma gång.

Tack för era tips och pepp också. Som sagt det har bara gått mindre än 2 veckor, men det känns " skönt" att andra har klarat detta. För det känns verkligen som man ska dö.

Styrkekramar till er alla tre!

Anna, kontakta gärna mig om du vill.

Jag bor i Strängnäs. Jag har gärna kontakt med dig. Skickar ett privat meddelande.

Hittade inte funktionen med privat meddelande så jag skrev i din gästbok.

Förstår att du har det väldigt tufft just nu. Själv så berättade min make att han inte har några känslor kvar för mig att han har slut på kraft och energi i vår relation. Misstänker att han har en ny kvinna som han träffar men ej erkänner. Det har funnits några mindre förvarningar som jag tyvärr inte trott varit såhär allvarligt. Och delvis missat då min mor varit svårt sjuk och dog för ca 2 månader sedan.
Efter att ha insett att jag fastnat i ett negativ spiral (massor av gråt, smärta i hjärta och själ, dåligt med sömn och med matintag), har jag nu insett att jag måste ändra på mig och mitt sätt att vara. Har ransakat mig själv för att inse vad som gjorde att vi hamnat där vi befinner oss. Vad jag är beredd att förändra för att visa min make. Jag vill verkligen leva tillsammans med honom och barnen, vårt fina hus. Han har gått med på familjerådgivning, som tur är. Detta är mitt sätt att försöka att hantera situationen för tillfället. Men det kommer även mörka stunder när tårarna sprutar och kroppen skriker av smärta. Känns svårt i dagsläget att se att det finns ett ljus i tunnelen. Men jag ska göra vad jag kan för att påverka det jag kan.

Lägg kraft och energi på det du kan påverka. Det andra måste man tyvärr hitta sätt att acceptera och leva med.

Ullis, tack för ditt svar. Det är två saker i det hela, att bli ensam och att bli sviken. Som du skriver så ska man lägga energi på det man kan påverka, men i mitt ( vårt ) fall, vad kan vi påverka du och jag? Han har valt att lämna mig, han har valt att jag ska få ha barnen 50%. Var fick jag välja? Det känns så hemskt, han går mot något nytt och spännande, jag ska resa mig ur detta mörka hål han lämnat mig i........styrkekram!