Ni som har bonusar i åldern 13-16, hur upplever ni att det fungerar i er familj?
Känner mig så less på denna tonårs-attityd så jag snart kräks. Vet att tonåren inte är en lätt period för någon inblandad och att man inte alltid tycker det som bioförälder heller. Men hur upplever ni att det är att vara bonusförälder till en tonåring?
Som bonusmamma kan jag uppleva att det inte är lika okej att klaga på saker bonus gör som om jag skulle vara den riktiga föräldern. Trist..
Det är skit jobbigt!
Det är skitjobbigt med sina egna men ännu värre med bonusen för du har ingen rätt att styra dem utan det måste den biologiska föräldern sköta.
Det är skit jobbigt!
Det är skitjobbigt med sina egna men ännu värre med bonusen för du har ingen rätt att styra dem utan det måste den biologiska föräldern sköta.
Men stämmer det? Min mamma är bonusmamma till en trettonåring och hon kan allt ryta ifrån till honom om han inte skärper sig.
Eller jag kanske missförstår?
Eller så kanske biopappan här inte tar det på lika stort allvar som andra föräldrar? Och han vet att vi var ett rent h-vette när vi var små!(är 25 och 27 nu)
Frågar bara av ren nyfikenhet eftersom jag inte varit med om det själv.
Åh den perioden vill jag gärna glömma av. Sambons ena var väldigt pubertal och det samtidigt som en trotsig tre-åring, igen hit.
Det som hjälpte mig var att sambon tog de värsta dispyterna samt att det inte gick att spela ut föräldrarna mot varandra.
Däremot var det lite jobbigt då mamman gärna ville styra barnen mer än vad sambon ville.
Men det gick över, ur pubertetspuppan växte det fram två fantastiska unga vuxna. Sedan kom perioden med deras lillebror och ta mig sjutton om det inte varit tuffare. I varje fall för mig. Jag slapp de värsta tonårsolaterna, men med ens egen tonåring fick man utmaningar i sitt föräldraskap.
Nu är det snart över, även om det finns en del tonårsolater kvar.
Jag har två bonusar födda 97 och 99
Jag tycker det går bra förutom latheten. Att inte ens försöka vilja tjäna pengar på jobb eller hjälpa till. Och dåliga på att plocka undan efter sig.
Men de är inte ohövliga eller bråkiga
Jag tycker om dem
Jag har en bonus-tonåring som fyller 18 senare i år och jag längtar!
Jag älskar honom men det går bara inte att säga till honom saker. Han vägrar hjälpa till hemma, stänger in sig på sitt rum och spelar datorspel dygnet runt, gnäller på allt och alla och har rutten attityd. Han har även hoppat av skolan och vill att alla andra ska göra allt åt honom ! Han kan aldrig göra nåt själv och när man försöker så är det fel och han svär och har sig.
Jag har försökt säga till pappan att han får sluta att dalta med sonen för han är så grymt bortskämd och jag tycker att det får vara slut. Jag är hemma med vår snart 5 månaders bebis varje dag och blir så grymt irriterad på att han inte gör ett dyft!
Ber man om hjälp och det inte passar han så skiter han i det. Totalt respektlös mot allt och alla.
Jag vet att jag kanske låter lite väl hård eller elak men det är verkligen så illa. Även pappans syskon håller med mig. Jag försöker få min man att vara hårdare men mja det går sådär... Så jag längtar tills han blir 18 för gör han inget vettigt då så får han flytta hemifrån helt enkelt!
Så ja jag förstår dig verkligen..,.
Har inte bonus i just åldern 13-16 men har nyligen haft, mannens dotter är snart 19.
Det har på inget sätt alls varit en bonus faktiskt, tyvärr, för jag hade hoppats att saker skulle ändras när hon blev äldre.
Jag inser att det var rätt naivt. Varför skulle en bortdaltad, söndercurlad unge bli en självständig, hänsynstagande tonåring eller ung vuxen. Den logiken finns ju inte.
Så jag ser mycket fram emot att "barnet" lär sig stå på egna ben och flyttar hemifrån om jag ska vara ärlig. Hon har aldrig lyft ett finger för att göra något här och blir oerhört förnärmad när man ber om något.
De små barnen, 10
Varför kommer inte hela texten med när man skickar från telefonen?
Har inte bonus i just åldern 13-16 men har nyligen haft, mannens dotter är snart 19.
Det har på inget sätt alls varit en bonus faktiskt, tyvärr, för jag hade hoppats att saker skulle ändras när hon blev äldre.
Jag inser att det var rätt naivt. Varför skulle en bortdaltad, söndercurlad unge bli en självständig, hänsynstagande tonåring eller ung vuxen. Den logiken finns ju inte.
Så jag ser mycket fram emot att "barnet" lär sig stå på egna ben och flyttar hemifrån om jag ska vara ärlig. Hon har aldrig lyft ett finger för att göra något här och blir oerhört förnärmad när man ber om något.
De små barnen, 10
Jag har en bonus-tonåring som fyller 18 senare i år och jag längtar!
Jag älskar honom men det går bara inte att säga till honom saker. Han vägrar hjälpa till hemma, stänger in sig på sitt rum och spelar datorspel dygnet runt, gnäller på allt och alla och har rutten attityd. Han har även hoppat av skolan och vill att alla andra ska göra allt åt honom ! Han kan aldrig göra nåt själv och när man försöker så är det fel och han svär och har sig.
Jag har försökt säga till pappan att han får sluta att dalta med sonen för han är så grymt bortskämd och jag tycker att det får vara slut. Jag är hemma med vår snart 5 månaders bebis varje dag och blir så grymt irriterad på att han inte gör ett dyft!
Ber man om hjälp och det inte passar han så skiter han i det. Totalt respektlös mot allt och alla.
Jag vet att jag kanske låter lite väl hård eller elak men det är verkligen så illa. Även pappans syskon håller med mig. Jag försöker få min man att vara hårdare men mja det går sådär... Så jag längtar tills han blir 18 för gör han inget vettigt då så får han flytta hemifrån helt enkelt!
Så ja jag förstår dig verkligen..,.
Ett litet ord på vägen.
Som bonusmamma så får du vänja dig vid att ta en del tonårsskit och sitta mellan bonusarnas och deras pappas inbördes förhållande och biomammans tyckanden.
Det är praktiskt för biopappan att du engagerar dig i barnens uppfostran och tar konflikter om ordning, skräp och disk etc - då slipper han.
Vill du inte - så ta det med honom - att det är hans "jobb".
Du kan inte förvänta dig att han tar ditt parti om du går på något bonus om exvis städning eller mögliga handdukar om ni inte KOMMIT ÖVERENS OM REGLERNA i ert hem.
Det smartaste sättet är att alla får skriva ett kontrakt om trivselregler och vad alla förväntas göra och inte göra.
Tonåringar är smarta - och kan om man sitter ner och pratar med dem resonera sig fram till vad som inte är ok.
Man kan ställa frågor av typen: Är det ok att fylla tvättkorgen med blöta handdukar? Är det ok att smeta av sig smink med de finaste vita handdukarna? Är det ok att fylla den lilla sophinken i köket med godispapper, trasiga kläder och skräp fån en egen papperskorg i sitt rum eller ska man gå ut med den till soptunnan direkt?
Och till sist! Barn behöver kärlek för att ge kärlek. Och tro inte att barn - även dina bio kommer att vara så tacksamma över allt du gjort, bekostat, fixat, tvättat, städat och uppoffrat under deras uppväxt. De har varit fullt upptagna med sig själva. 
Barn blir inte tacksamma mot sina föräldrar förrän e själva blivit föräldrar....
Ett litet ord på vägen.
Som bonusmamma så får du vänja dig vid att ta en del tonårsskit och sitta mellan bonusarnas och deras pappas inbördes förhållande och biomammans tyckanden.
Det är praktiskt för biopappan att du engagerar dig i barnens uppfostran och tar konflikter om ordning, skräp och disk etc - då slipper han.
Vill du inte - så ta det med honom - att det är hans "jobb".
Du kan inte förvänta dig att han tar ditt parti om du går på något bonus om exvis städning eller mögliga handdukar om ni inte KOMMIT ÖVERENS OM REGLERNA i ert hem.
Det smartaste sättet är att alla får skriva ett kontrakt om trivselregler och vad alla förväntas göra och inte göra.
Tonåringar är smarta - och kan om man sitter ner och pratar med dem resonera sig fram till vad som inte är ok.
Man kan ställa frågor av typen: Är det ok att fylla tvättkorgen med blöta handdukar? Är det ok att smeta av sig smink med de finaste vita handdukarna? Är det ok att fylla den lilla sophinken i köket med godispapper, trasiga kläder och skräp fån en egen papperskorg i sitt rum eller ska man gå ut med den till soptunnan direkt?
Och till sist! Barn behöver kärlek för att ge kärlek. Och tro inte att barn - även dina bio kommer att vara så tacksamma över allt du gjort, bekostat, fixat, tvättat, städat och uppoffrat under deras uppväxt. De har varit fullt upptagna med sig själva. 
Barn blir inte tacksamma mot sina föräldrar förrän e själva blivit föräldrar....
Jag vill inte vara negativ men man kanske inte ska vara så säker på att det bara är att begära att en 18-åring flyttar. Om pappan inte ställer krav utan curlar nu - vad talar för att han slutar med det på 18-årsdagen?
Jag förstår dig till fullo, för jag har en liknande situation. Min bonus är dock inte otrevlig och gör en del hemma, men inte tillräckligt för sin ålder. Jag längtade också till studenten då jag trodde att han skulle flytta ut. Så blev dock inte fallet. I dag är han 21 och bor fortfarande hemma. Jobbar deltid visserligen men ändå. Det är bekvämt hemma så inga planer finns på att flytta. Pappan vågar inte ställa krav på det heller.
Mitt ex lillebror bor fortfarande hemma, har aldrig haft ett jobb eller inkomst och gör inget hemma...
Han är 32.
Det gäller att ställa krav och uppfostra i tid... eller ta konsekvenserna i efterhand.
Jag har en bonus-tonåring som fyller 18 senare i år och jag längtar!
Jag älskar honom men det går bara inte att säga till honom saker. Han vägrar hjälpa till hemma, stänger in sig på sitt rum och spelar datorspel dygnet runt, gnäller på allt och alla och har rutten attityd. Han har även hoppat av skolan och vill att alla andra ska göra allt åt honom ! Han kan aldrig göra nåt själv och när man försöker så är det fel och han svär och har sig.
Jag har försökt säga till pappan att han får sluta att dalta med sonen för han är så grymt bortskämd och jag tycker att det får vara slut. Jag är hemma med vår snart 5 månaders bebis varje dag och blir så grymt irriterad på att han inte gör ett dyft!
Ber man om hjälp och det inte passar han så skiter han i det. Totalt respektlös mot allt och alla.
Jag vet att jag kanske låter lite väl hård eller elak men det är verkligen så illa. Även pappans syskon håller med mig. Jag försöker få min man att vara hårdare men mja det går sådär... Så jag längtar tills han blir 18 för gör han inget vettigt då så får han flytta hemifrån helt enkelt!
Så ja jag förstår dig verkligen..,.