• Anonym (Trött bonusmamma)

    Negativ del med att vara bonusförälder

    Blir så jäkla irriterad på min sambo. Han har en dotter på snart 15 år som ertappades med snatteri för ett tag sen. Sambon blev jättearg och besviken och kläckte ur sig det ena och det andra om sin dotter (mindre snälla saker alltså). Jag fick vara den lugna i situationen för att inte bre på ännu mer.

    Till problemet, så fort jag är irriterad på hans dotter (jag lovar, det finns mycket att irritera sig på när det gäller en 15-åring, mycket biter jag ihop om också) och säger något om henne går han i taket. Han blir irriterad bara jag använder "fel" ton till henne när jag säger åt henne när han själv kan höja rösten rejält mot henne.

    Nu har dottern varit hos oss i tre veckor och hon börjar gå mig på nerverna. Hon har ju dessutom haft lov och inte gjort annat än att sitta hemma så vi går ju hela tiden och nöter på varandra. Nu ska hon åka till sin mamma imorgon och sambon och jag hamnade i en diskussion imorse.

    Han tyckte att jag varit extra lättretlig mot hans dotter dem senaste dagarna och jag var ärlig och sa det att jag känner mig lite trött på henne just nu. Att det blir skönt att hon åker till mamman imorgon så att jag kan få sakna henne lite till nästa gång.

    Sambon blir arg för att jag säger så och vi skiljs som ovänner. Blir så less på att det ska vara så här. Jag som bonusmamma får inte uttrycka mig som jag vill och tycka att saker är jobbigt medan det är fritt fram för en bioförälder att göra det. När ska föräldrar inse att ALLA inte tokälskar deras barn och andra faktiskt KAN bli arga och irriterade på deras barn?!

  • Svar på tråden Negativ del med att vara bonusförälder
  • Anonym (Jag)

    Jag förstår din sambo lite faktiskt. Som förälder accepterar man inte när andra säger nåt om ens barn eller till ens barn. Spelar ingen roll om det är ens partner eller andra familjemedlemmar eller vänner. Som mamma kan jag prata om mitt barn när jag är frustrerad över nåt men jag skulle ha svårt att acceptera att någon annan tex skäller ut mitt barn. Jag sköter uppfostran så är det bara. Skulle heller aldrig säga nåt till en annan förälder som kan uppfattas elakt rörande barnet. Om nån hade sagt till mig att det ska bli skönt när ditt barn åker skulle jag bli arg. För det är som att säga att jag inte gillar ditt barn. Jag kan tänka mig att jag skulle kunna säga så om jag var frustrerad men jag skulle inte skulle mena det så. För jag älskar mitt barn och skulle sakna det när det inte är hos mig.

  • sextiotalist
    Anonym (Jag) skrev 2015-01-08 10:34:47 följande:

    Jag förstår din sambo lite faktiskt. Som förälder accepterar man inte när andra säger nåt om ens barn eller till ens barn. Spelar ingen roll om det är ens partner eller andra familjemedlemmar eller vänner. Som mamma kan jag prata om mitt barn när jag är frustrerad över nåt men jag skulle ha svårt att acceptera att någon annan tex skäller ut mitt barn. Jag sköter uppfostran så är det bara. Skulle heller aldrig säga nåt till en annan förälder som kan uppfattas elakt rörande barnet. Om nån hade sagt till mig att det ska bli skönt när ditt barn åker skulle jag bli arg. För det är som att säga att jag inte gillar ditt barn. Jag kan tänka mig att jag skulle kunna säga så om jag var frustrerad men jag skulle inte skulle mena det så. För jag älskar mitt barn och skulle sakna det när det inte är hos mig.


    Fixar du inte den biten, så ska du inte heller ta in en ny partner. Att bli frustrerad och arg, speciellt på tonåringar är inget konstigt. Att man som partner dessutom inte har de band som föräldern har med sitt barn innebär att tålamodet och toleransen  är lägre.

    Man har även rätt att säga ifrån, speciellt om ett barn/tonåring är otrevlig eller beter sig illa.
    Uppfostran är en sak, att säga ifrån är en annan sak

    Ts, din sambo bör tänka igenom både ett och annat. Han måste låta dig få känna sig irriterad och frustrerad ibland.
  • Ess
    sextiotalist skrev 2015-01-08 10:41:10 följande:
    Fixar du inte den biten, så ska du inte heller ta in en ny partner. Att bli frustrerad och arg, speciellt på tonåringar är inget konstigt. Att man som partner dessutom inte har de band som föräldern har med sitt barn innebär att tålamodet och toleransen  är lägre.

    Man har även rätt att säga ifrån, speciellt om ett barn/tonåring är otrevlig eller beter sig illa.
    Uppfostran är en sak, att säga ifrån är en annan sak

    Ts, din sambo bör tänka igenom både ett och annat. Han måste låta dig få känna sig irriterad och frustrerad ibland.
  • BioBonus
    sextiotalist skrev 2015-01-08 10:41:10 följande:
    Fixar du inte den biten, så ska du inte heller ta in en ny partner. Att bli frustrerad och arg, speciellt på tonåringar är inget konstigt. Att man som partner dessutom inte har de band som föräldern har med sitt barn innebär att tålamodet och toleransen  är lägre.

    Man har även rätt att säga ifrån, speciellt om ett barn/tonåring är otrevlig eller beter sig illa.
    Uppfostran är en sak, att säga ifrån är en annan sak

    Ts, din sambo bör tänka igenom både ett och annat. Han måste låta dig få känna sig irriterad och frustrerad ibland.
  • Anonym (Rätt)
    sextiotalist skrev 2015-01-08 10:41:10 följande:
    Fixar du inte den biten, så ska du inte heller ta in en ny partner. Att bli frustrerad och arg, speciellt på tonåringar är inget konstigt. Att man som partner dessutom inte har de band som föräldern har med sitt barn innebär att tålamodet och toleransen  är lägre.

    Man har även rätt att säga ifrån, speciellt om ett barn/tonåring är otrevlig eller beter sig illa.
    Uppfostran är en sak, att säga ifrån är en annan sak

    Ts, din sambo bör tänka igenom både ett och annat. Han måste låta dig få känna sig irriterad och frustrerad ibland.
    Instämmer helt.
  • Rakad Apa
    sextiotalist skrev 2015-01-08 10:41:10 följande:

    Fixar du inte den biten, så ska du inte heller ta in en ny partner. Att bli frustrerad och arg, speciellt på tonåringar är inget konstigt. Att man som partner dessutom inte har de band som föräldern har med sitt barn innebär att tålamodet och toleransen  är lägre.

    Man har även rätt att säga ifrån, speciellt om ett barn/tonåring är otrevlig eller beter sig illa.

    Uppfostran är en sak, att säga ifrån är en annan sak

    Ts, din sambo bör tänka igenom både ett och annat. Han måste låta dig få känna sig irriterad och frustrerad ibland.


    Väl skrivet, helt enig!
    ?Livet är för viktigt för att tas på allvar.? - Oscar Wilde
  • Anonym (bibo)

    Jag känner igen min man lite i det du skriver. Han kan ibland skydda sin dotter, nu snart 15 år när jag säger till eller så. Men inte så som det låter på din sambo. Han blir inte arg heller. Är nog en instinkt som slår in någon enstaka gång. Men jag brukar förklara min syn och då förstår han ju.

    Precis som sextiotalist skriver så har man inte alls dom band som en förälder har, men får ändå ta en hel del skit.

    Jag har inte en gradivitet, förlossning, eller massa söta småbarnsår att backa tillbaka till. Så det blir lite konstigt ibland.

    Så som förälder får man faktiskt ta att en som lever med ens barn kan bli tröttare än föräldrarna själva på deras barn. Betyder inte alls att man inte gillar dom eller vill ha dom där.

  • Anonym (Jag)
    sextiotalist skrev 2015-01-08 10:41:10 följande:
    Fixar du inte den biten, så ska du inte heller ta in en ny partner. Att bli frustrerad och arg, speciellt på tonåringar är inget konstigt. Att man som partner dessutom inte har de band som föräldern har med sitt barn innebär att tålamodet och toleransen  är lägre.

    Man har även rätt att säga ifrån, speciellt om ett barn/tonåring är otrevlig eller beter sig illa.
    Uppfostran är en sak, att säga ifrån är en annan sak

    Ts, din sambo bör tänka igenom både ett och annat. Han måste låta dig få känna sig irriterad och frustrerad ibland.
    Självklart får man säga ifrån. Barnet ska respektera båda. Men vissa saker är svårare att ta. Även om man är trött på barnet och tycker det är skönt att det åker iväg. Det är som att säga till sin partner att jag är trött på din mamma och tycker det är skönt att hon ska åka. Ibland får man ha takt och välja sina ord för att inte såra partnerns känslor när man pratar så om en person de älskar. Varför säga det? Det är inte hennes barn så vad vill hon förmedla till sambon förutom att hon inte tycker barnet ska vara boende där. Det är väl barnets hem också inte bara hennes. Bor pappan där så bor barnet där också
  • Ann Cistrus
    Anonym (Jag) skrev 2015-01-09 00:11:18 följande:
    Självklart får man säga ifrån. Barnet ska respektera båda. Men vissa saker är svårare att ta. Även om man är trött på barnet och tycker det är skönt att det åker iväg. Det är som att säga till sin partner att jag är trött på din mamma och tycker det är skönt att hon ska åka. Ibland får man ha takt och välja sina ord för att inte såra partnerns känslor när man pratar så om en person de älskar. Varför säga det? Det är inte hennes barn så vad vill hon förmedla till sambon förutom att hon inte tycker barnet ska vara boende där. Det är väl barnets hem också inte bara hennes. Bor pappan där så bor barnet där också
    Men om det nu är så att man som förälder verkligen inte kan se på sitt barn med någorlunda objektiva ögon, att man inte kan förstå att vissa beteenden/handlingar är svåra för utomstående att tycka om, ja då ska man nog inte ha någon som bor tillsammans med en heller. 
    If nothing else works, then a total pig-headed unwillingness to look facts in the face will see us through.
  • sextiotalist
    Anonym (Jag) skrev 2015-01-09 00:11:18 följande:

    Självklart får man säga ifrån. Barnet ska respektera båda. Men vissa saker är svårare att ta. Även om man är trött på barnet och tycker det är skönt att det åker iväg. Det är som att säga till sin partner att jag är trött på din mamma och tycker det är skönt att hon ska åka. Ibland får man ha takt och välja sina ord för att inte såra partnerns känslor när man pratar så om en person de älskar. Varför säga det? Det är inte hennes barn så vad vill hon förmedla till sambon förutom att hon inte tycker barnet ska vara boende där. Det är väl barnets hem också inte bara hennes. Bor pappan där så bor barnet där också


    håller inte med dig alls, vi har kunnat vara öppna och ärliga. Sambon har två barn sedan tidigare och jag har alltid kunnat vara ärlig. Vi har också kunnat vara ärliga om varandra föräldrar. Men vi har ju då klarat av art leva ihop i över 20 år och det fixar man inte om man inte får berätta om det man tycker är jobbigt.
  • FrökenKanSjälv
    Anonym (Jag) skrev 2015-01-09 00:11:18 följande:
    Självklart får man säga ifrån. Barnet ska respektera båda. Men vissa saker är svårare att ta. Även om man är trött på barnet och tycker det är skönt att det åker iväg. Det är som att säga till sin partner att jag är trött på din mamma och tycker det är skönt att hon ska åka. Ibland får man ha takt och välja sina ord för att inte såra partnerns känslor när man pratar så om en person de älskar. Varför säga det? Det är inte hennes barn så vad vill hon förmedla till sambon förutom att hon inte tycker barnet ska vara boende där. Det är väl barnets hem också inte bara hennes. Bor pappan där så bor barnet där också
    Varför får man inte uttrycka sin frustration och trötthet till sin partner? Är det bättre om man ringer upp en kompis och spyr ut sin frustration?
  • FrökenKanSjälv

    TS,

    Jag är biomamma och min yngsta är 15 just nu. Tro mig, jag är otroligt glad att skolan började igår! Det är som att hon på allvar tror att hela världen snurrar runt henne och om hon inte får som hon tänkt sig så är alla vuxna dumma i huvudet. Som tur är så vet jag med erfarenhet att det går över av sig självt om något år. Fast jag beklagar mig ändå både till min man (inte pappa till barnen) och till min mamma över hur jobbigt hon beter sig. Och jag låter självklart min man beklaga sig när det blir för jobbigt för honom.

  • Anonym (Jag)
    Ann Cistrus skrev 2015-01-09 06:21:53 följande:
    Men om det nu är så att man som förälder verkligen inte kan se på sitt barn med någorlunda objektiva ögon, att man inte kan förstå att vissa beteenden/handlingar är svåra för utomstående att tycka om, ja då ska man nog inte ha någon som bor tillsammans med en heller. 
    If nothing else works, then a total pig-headed unwillingness to look facts in the face will see us through.
    Vi är alla olika. Jag skulle bli sårad om någon sa så om mina barn eller om nån annan av mina familjemedlemmar. Jag menar inte att man inte får vara frustrerad utan bara att man kan säga en sak på flera olika sätt.
  • sextiotalist
    Anonym (Jag) skrev 2015-01-09 08:32:57 följande:
    Vi är alla olika. Jag skulle bli sårad om någon sa så om mina barn eller om nån annan av mina familjemedlemmar. Jag menar inte att man inte får vara frustrerad utan bara att man kan säga en sak på flera olika sätt.
    Om du inte har helt perfekta barn och familjemedlemmar så får du nog räkna med att bli sårad.
    Jag älskar min tonåring, men väl medveten om att han kan vara hopplös ibland och som förälder måste jag vara beredd på att ta kritik
    Nu är det så att den enkla sanningen är
    Nej, alla andra älskar inte ens barn som man själv gör och inget man varken ska eller kan förvänta sig.
    Kritik om ens barn måste man lära sig ta utan att det alltid orden måste vägas
  • Ann Cistrus
    Anonym (Jag) skrev 2015-01-09 08:32:57 följande:
    Vi är alla olika. Jag skulle bli sårad om någon sa så om mina barn eller om nån annan av mina familjemedlemmar. Jag menar inte att man inte får vara frustrerad utan bara att man kan säga en sak på flera olika sätt.
    Klagar du själv aldrig på dina barn? Blir du aldrig själv lite trött på dem ibland? Tänk då på att du ändå har en grund av ovillkorlig kärlek att stå på, det du som förälder uppfattar som "lite irriterande" är förmodligen "jävligt irriterande" för en utomstående. Men ändå ska de inte få uttrycka detta trots att de bor tillsammans?
  • Anonym (bibo)

    L


    Anonym (Jag) skrev 2015-01-09 08:32:57 följande:

    Vi är alla olika. Jag skulle bli sårad om någon sa så om mina barn eller om nån annan av mina familjemedlemmar. Jag menar inte att man inte får vara frustrerad utan bara att man kan säga en sak på flera olika sätt.


    Men hur kan du bli det? Jag har två super söta goa barn ibland och två små bråkiga, jobbiga monster ibland. Min man har dessutom sin 15-åriga oftast härliga och goa tonåring, men ibland stöddiga, tykna och störiga tjej här vh. (Han har en dotter till till,som inte bor här)

    Jag kan irritera mig på allihop. Hade ju varit konstigt om jag inte fått säga att i helgen har det varit jobbigt OM det varit det. Vi har ju längre perioder ibland som nu i på jullovet. Denna julen var jättemysig , men så är det inte varje år.

    SÅ jag har svårt att förstå hur du skulle undvika trötthet och irritation mot dina ungdomar om du skulle bo med en annan vuxen än dina barns pappa. Och dessutom inte låta honom säga det utan att bli sårad..

    Det är ju då inte en vuxen som träffar dina barn några timmar ibland utan några dagar /veckor i streck med jämna mellanrum. Som oftast blir en stor del i barnens liv.Någon dom förhoppningsvis kan vara sig själva med och då visar dom ju även sina sämre sidor...

    Hur tänker du där? Inte meningen att låta tyken så jag hoppas att du inte tar illa upp. Är bara nyfiken!!
Svar på tråden Negativ del med att vara bonusförälder