Tacksam för tips och råd/hjälp till mig som är styvmamma
Hej!
För cirka 2 år sedan träffade jag min flickvän. Hon har två barn, sonen är 11 år och dottern 9 år gammal. De är jätte fina barn och jag tycker om de jätte mycket. Men det är jobbigt också och det är en del svårigheter jag stöter på. Deras pappa har från cirka 1 år tillbaka inte tagit sitt ansvar, han flyttade för att "Gud" sa åt honom att flytta, trots att han hade jobb med mera, så valde han att flytta 60 mil från sina barn. Samma sak när man ifrågasatte varför han bor hemma hos sina föräldrar och inte söker ett boende där barnen kan känna sig hemma och trygga, samma svar, Gud sa att jag inte skulle söka lägenhet. Så ni förstår att nu är det fullständigt ansvar för barnen för min sambos del. Jag hjälper till med det man bör hjälpa till med. Jag blir även ledsen för hennes skull då jag ser hur hon bara blir tröttare och tröttare. Så jag uppmuntrar henne att åka och träffa vänner, träna så kan jag vara med barnen. jag lagar mat, diskar, städar, läser för barnen på kvällen, allt för att hon ska få lugn och ro. Men detta är slitsamt och det blir en del med barnen. Det är det eviga tjatandet, de låtsas att de inte hör, deras mamma måste tjata ihjäl sig och till slut blir situationen ohållbar. Från början försökte vi på ett pedagogiskt sätt prata med de och förklara hur trött mamma blir och jag på att tjata och hur jobbigt det blir för alla. Det blir bra i ett dygn sen samma sak igen. Jag vet, det hör till. Men som styvförälder blir saker annorlunda och man ser saker och ting på andra sätt. Jag tycker exempelvis att konsekvenser ibland fungerar bättre. Att om de inte lyssnar och inte beter sig "schyst" mot mamma eller mig vid upprepande tillfällen så blir det inget lördags godis. det fungerar helt och hållet men det känns inte helt riktigt att behöva köra med "hot", då det antagligen inte kommer att fungera i längden. Jag känner även ibland som styvförälder att jag vill skrika rakt ut, packa min väska, hoppa ut genom fönstret och stoppa ner huvudet i snön och sen ta in på hotell. Kanske vanligt att känna så.. hmm..?
Som ni ser så brottas man här med olika saker. Det känns även som om det är "förbjudet" att prata ut som styvförälder, som om man inte har rätt till att få säga hur man tänker och känner. Som om man har fel för att man inte är den biologiska mamman eller pappan (detta i samhället inte här hemma). Men jag tar mitt ansvar för dessa barn men det är så svårt ibland. Känner även att man inte är hård nog mot deras pappa. han har VALT att lämna barnen och inte ta sitt ansvar, detta drabbar bara barnen och de blir ledsna. Han har inga som helst "normala" och sunda skäl till att han flyttade ifrån de. Han hör inte av sig så ofta till de, skickar inte ens något kort, brev, ringer så att de får känna att de är viktiga för honom. Allt detta gör mig arg, och jag tycker inte att han bara ska kunna dyka upp när han har tid. Nej nu slutar jag att skriva då jag känner att det blir lite mycket nu. Detta är första gången jag kan skriva så här fritt om vad jag känner, så det blir lät hänt att det blir så här mycket.
Jag är hur som helst tacksam för svar, råd, hjälp. Hur ska jag bete mig med barnen, hur bör jag göra i vissa situationer med mera.