Ångest över viktuppgång under graviditet

Jag hade samma känslor när jag var gravid. Har inget bra tips förutom att förtränga vikten. Tex så fick min bm väga mig men jag ville inte veta. Vet fortfarande inte hur mkt jag gick upp. Det är ju inget fel att försöka leva nyttigt så det tillät jag mig att fokusera på. Mot slutet skämdes jag över min kropp och visade mig helst inte ute osv. Men allt det negativa försvann när dottern föddes :) lycka till och hoppas du slipper må jättedåligt över detta :/

Jag har varit med om samma sak.
Jag har sen jag var lite,n ca 10 år haft komplex för min kropp. Fick bröst och mens vid samma ålder, var först i klassen. På högstadiet var jag i kontakt med BUP och gick på vägning varje vecka för att jag hade anorektiska tendenser. 

Jag har fyra barn, så jag har gått igenom det fyra gånger. Har haft svårt att komma tillbaka till min trivselvikt mellan graviditeterna.

Innan jag blev gravid med fjärde barnet började jag fundera på hur länge jag ska vara "fast" i mitt mattänk. Antingen åt jag för mycket och då mådde jag dåligt eller så åt jag för lite, vilket kändes skönt i kroppen men jag vet att det var för lite mat för min kropp.

När jag blev gravid med fjärde barnet tog jag mod till mig och pratade med min bm. Det blev vändningen för mig, att erkänna för någon annan om jobbigt det egentligen var. Visst det var tufft men precis som du så sa förnuftet åt mig att skärpa mig för barnet i magen.
Jag sa åt min bm att jag mår dåligt över att ställa mig på vågen inför någon annan. Jag behövde inte väga mig under hela graviditeten förutom innan det planerade kejsarsnittet. Däremot vägde jag mig hemma och sa åt bm hur mycket jag gått upp i vikt.

Hoppas du får börja må bättre, det är tärande att vara fast i kroppsfixering.
Lycka till!

Jag har inte vägt mig sen innan jag blev gravid. Vill nog inte väga mig förrän strax innan jag ska föda, så jag vet hur mycket jag gått upp sammanlagt. Risken att jag skulle väga för lite existerar inte just nu, det är väl därför jag har denna ångest också... Jag har så svårt att låta bli godsaker och dessutom äter jag ju mer, nästan dubbelt per dag. 

Någonstans så säger mitt förnuft att det är okej just nu, när jag är gravid. Men det skapar denna underliggande ångest... Jag har får nog försöka att förtränga så gott jag kan. 

Tack för tips!

Det var samma för mig. Tidig i utvecklingen och fick alltid höra att jag var så lång och stor. Fick alltid stå i mitten på mittenraden när det var dags för skolfoto, för att jag var bredare och längre än alla andra i min klass. Det tog 1 eller 2 år så växte alla om mig. Är 165 cm idag...

Men ja, jag ska nog ta upp detta med min BM. Har inte träffat henne så mycket, så jag får se när jag känner att jag får modet. 

Tack så hemskt mycket för din berättelse! Skönt någonstans att veta att man inte är helt ensam om detta...

Hur går det för dig TS? Hoppas du fått bra hjälp.

Förstår lite hur du känner. Hade anorexi för många år sedan och trodde verkligen att jag lagt alla gamla, dåliga tankar bakom mig. Är nu gravid och mår superdåligt pga. att min sambo ständigt påpekar min viktuppgång. Kan säga att jag till sist bröt ihop och förklarade för honom hur okänsligt och elakt det är att kommentera någons vikt när man vet att personen haft en ätstörning innan. Han bad om ursäkt och sa att han inte tänkt på det innan osv. Men ändå. Känns som att jag har fått svart på vitt att han gillar mig bättre när jag är smal, o-gravid. Känns sådär.

Kan förstå känslan. Jag har ingen historik med ätstörningar, men har alltid tränar mycket och varit smal. I början var det mestagen som växte men på slutet la jag även på mig mer hull på ffa rumpa/lår... Inte roligt alls. Men det hullet är bra att ha vid amning, jag var rätt fanatisk med att motionera och äta nyttigt under amningen, avstå från sött och fett och så. När mitt barn var drygt tre månader hade jag gått ner allt och mer därtill, och fick tilläggsmata med ersättning för att min kropp inte fixade att producera tillräckligt för att mitt barn skulle bli mätt. Kanske inte konstigt, med tanke på hur mager jag var.

Så försök att tänka på slutet av graviditeten som något som blir så som naturen avsett, och ge det även några månader efter förlossningen innan du tar tag i kroppen på allvar. Alla jag känner som tränat och varit i bra form innan, och fortsatt med det efter graviditeten har återfått sin normala kroppsform...