Katastrofsnitt / Urakut snitt

Hm. Jag undrade lite varför magen inte verkade blivit speciellt mindre efter att pojken var ute. Nu vet jag varför. :)

Tråkigt att din upplevelse var så hemsk. Efter mitt snitt som skedde under narkos då lokalbedövningen inte tog, var inte speciellt dramatisk för mig, lite mer dock för mannen som såg alla droger de pumpade i mig innan det slutligen blev narkos. Ingen hosta, halsirritation, magont, frossa eller liknande alls här. Som du sa, det är olika för alla. Tack att du delade din historia. Själv skulle jag alla gånger välja snitt om det blev en annan gång, dock planerat istället för akut.

Tack Tow2mater!! Jag har känt mig orolig för en ev ny graviditet pga risken för nytt snitt men om din upplevelse var betydligt mildare låter det toppen! Vi kämpade länge för att bli gravida och jag ville innan förlossningen ha fler barn, nu efter är jag inte lika säker men dina ord tar bort en viktig rädsla för mig! Det behöver inte bli likadant gång nr två även om det blir snitt.

Tack igen!

Ta k för att du delar med dig! Kunde nästan varit jag själv som skrev det där. Skillnaden är att jag "bara" hade jobbiga värkar i ca 5 timmar och precis när jag krystat första gången så blir det kaos! Lillkillen var dock även prematur vilket gjorde att han inte orkade med förlossningen och hjärtljuden försvann + stigande laktatprov.

Väntar nu nr två och är väldigt rädd att allt ska upprepa sig igen. Vi fick ingen samtalshjälp eller genomgång efter förlossningen, bara en journalutskrift. När jag var "pigg" nog blev vi flyttade till familjerum på neonatal och all fokus låg på lilla bebisen.

Så mitt tips till andra: KRÄV att personalen pratar med er efteråt, det vinner man nog enormt mycket på!

Vet man med sig att man mår dåligt efter narkos så prata med narkosläkaren, det finns medel att få. 

Har också ett sk katastrofsnitt som första snitt, och jag trodde inte att jag skulle kunna utsätta mig för en förlossning igen efter det. Känner igen mig så i ts!
Vi fick tyvärr inte prata med någon efteråt, och sjukvårdens resurser koncentrerades på vårt sjuka barn. I efterhand önskar jag att vi hade fått mer stöd.

Förlossning två och tre blev också snitt, men då fick jag vara vaken. Det var en milsvid skillnad! Både i hur jag kunde och fick ta emot mina barn, och hur jag mådde i tarmar och kropp efteråt.

Det är inte narkos som slår ut tarmarna, det är kirurgin i sig. /narkos-ssk

Sängliggande hela första dygnet låter konstigt, Där jag arbetar försöker vi få upp alla som genomgått kejsarsnitt (akut, urakut eller planerat) så snart det "passar", gärna inom 12 timmar. Naturligtvis smärtlindrade för bästa förutsättningar.

Önskar någon berättat det där för mig efter mitt snitt! Var uppe en gång på tre dygn efter snittet tror jag. Fick morfin och Ketogan i fyra. Och fick inget som hjälpte magen förrän vi åkte hem och jag frågade på apoteket. Konstigt att dom inte informerar!

Jag blev akutsnittad med första (vaken) födde 2:an vaginalt och 3:an ur-akut( sövd)

Ville bara tillägga att om man blir sövd så kan man få problem med sömnen efteråt. Jag hade jätte ångest i början efter mitt 3:e snitt. Kände som om jag låg där på op bordet igen och skulle sövas varje gång jag höll på att somna. Ångest över att inte vakna igen. Jättejobbigt när man verkligen behöver sova och återhämta sig. Men blev bättre efter ca 1 v. Och efter jag pratat med kurator.

På uppvaket sa dem till mig efter op, att så som man känner sig när man blir sövd, känner man sig oftast när man vaknad. Dvs är man rädd och har panik känner man oftast så första tiden efter op. Är man lugn , så vaknar man oftast lugnt efter op.

Hej!
Fick med snittas akut efter 4dagars igångsättning då jag hade riktigt kraftig havandeskapsförgiftning där trycket bara steg och bebis i magen mådde bara sämre och sämre.
På fjärde dagen fick ja ny igångsättning och sen minns ja inte mer så mannen har berättat i detalj allt som hände och fy fan att någon ska behöva uppleva detta som han upplevde utan att kunna göra något alls.
Jag blev tydligen bara sämre och sämre, kunde inte lyfta ögonlocken, ljud och ljuskänslig, klarade knappt av att andas och ingen brydde sig om min man som satt och höll mig hårt i handen när han sa att nu får ni göra något för de är på väg att dö.
Läkaren kom in och kollade trycket som då låg på 197/220 och hon sa bara nu rullar vi innan hjärtat stannar på henne.
Sagt och gjort, där hanns inte med något och vips så var ja sövd.
Tydligen förlorade jag kontakten på operation då mitt hjärta stanna några gånger men de lyckades få igång mig igen.
Kommer ihåg när de rulla in mig på IVA och de skulle lyfta mig till en annan säng, hela kroppen skaka och ja fick kraftiga kramper. Kommer ihåg när de gav mig stesolid för att häva kramperna, det var så skönt att sluta skaka.
Låg på IVA x-antal dagar, var helt borta i tid och rum.
När min man kom och besökte mig första gången såg ja skräcken och tårarna i hans ansikte. Han visste tydligen inget mer än att dottern kommit ut och mådde förhållandevis bra pga omständigheterna men inget om mig.
Han såg mig ligga uppkopplad mot en jäkla massa apparater och han våga knappt röra mig. Ja hade svårt att prata pga intuberingen så de blev bara handsmekningar och han höll inne med sina tårar så gott det gick men han var rädd att förlora mig.
Sen kom han ner med våran dotter någon dag senare då jag tydligen blivit sämre och inte var kontaktbar efter hans första besök så dröjde det innan jag fick träffa min dotter.
Minns att jag hade svårt att relatera till att hon var min då allt gått så fort och ja fortfarande var riktigt dålig och yr.
Kunde inte hålla henne utan bara titta lite på henne.

Upprullad någon dag senare till förlossningen då dottern låg på NEO.
Att amma var uteslutet då hon blivit sondmatad och inte alls visade någon som helst sugreflex. Så hon är uppväxt på ersättning och mår idag snart 4år super och växer så de knakar.

Kolla in detta:
Helt oberoende information kring kejsarsnitt av en professor och överläkare verksam på DS och KI. Där utreds även begreppen akut snitt osv.
20 spänn, det kan det vara värt!
mammakan.se/minikurser/forlossning/allt-om-kejsarsnitt/

Jag fick också sk katastrofsnitt, här är min ''underbara förlossning''

Min förlossning började med att värkarna kom helt plötsligt väldigt intensivt runt kl 22:00 den 2 maj (en fredag).
Ringde in direkt till förlossningen då vi klockade värkarna och det var mindre än 2 min imellan, åkte in och var inskriven kl 23:50 på förlossningen, var då öppen 4cm.
Barnmorskan lämnade mig, pappan och min mamma i förlossnings salen i ca 25 min, när hon kom tillbaka och kände var jag öppen 8cm (allt gick vääääldigt fort)
Fick lustgas då det var försent för epidural, andades lugnt och lyssnade noga på barnmorskan då detta var mitt första barn.
Vet ni den känslan när något är fel? man känner det i hela kroppen, sån känsla fick jag.
Kroppen började skaka hysteriskt och jag fick panik, jag skrek att något är fel och att dom skulle hjälpa mig, barnmorskan bara kollade på mig precis som att jag var helt dum i huvudet.

Strax därpå började kroppen krysta av sig själv och barnmorskan blev arg på mig och bad mig sluta krysta och slappna av, självklart försökte jag slappna av men kroppen fortsatte att krysta.
Vid denna tidpunkt hade inte vattnet gått och barnmorskan hade inte tagit hål på hinnan så hon gjorde det och upptäckte att det var fullt med bajs i fostervattnet.

Nu tyckte barnmorskan att det var dax att börja krysta för jag var öppen 9cm och öppnades inte mer (kl var nog runt 02:30 på lördagsmorgonen det 3 maj vid denna punkt)

Jag hade fortfarande känslan att något var väldigt fel, men jag gjorde som hon sa, hon upptäckte dessvärre att hjärtljuden sjönk drastiskt varje gång jag krystade och  kallade på läkare. Läkaren kom in och kände och kollade, man bokstavligt talat såg hur vit han blev i ansiktet och började skrika på barnmorskan hur hon inte upptäckt detta tidigare (visste då inte vad han pratade om, men det visade sig att min dotter hade vänt huvudet fel och fastnat, hon hade navelsträngen virat flera varv runt halsen, ena armen och benet)

Läkaren sa att det kommer att bli katastrofsnitt och att jag skulle försöka behålla lugnet, han gav mig något som skulle avstanna krystvärkarna och sedan åkte vi in på operation.

Dottern klarade sig med nöd och näppe, hon hade svalt massa fostervatten och kunde inte syresätta sig själv så hon fick åka akut ambulans till Ryhon (jönköping)

Min dotter föddes kl 03:43 den 3 maj 2014.

Eftersom jag hade snittats tyckte läkarna inte att jag skulle åka efter min dotter utan vänta ett par dagar tills jag hade återhämtat mig, men fan heller tänkte jag, 3(!!!!!!) timmar efter snittet tvingade jag barnmorskerna att ta ut katetern så jag kunde åka, dom ville ju såklart inte men jag sa att jag kan ta ut den själv.

Dom tog ut den och jag fick hjälp av min sambo (pappan) att klä på mig sen tog vi en rullstol ner till pakeringen och åkte.

Väl framme på neo på Ryhov så fick jag världens varmaste intryck, alla var så fruktansvärt snälla och stöttande vilken jag inte hade fått på det andra sjukhuset!

Såg min dotter första gången i kuvös med 711 olika slangar, men vad glad jag var att hon levde och mådde efter allt förvånansvärt bra!
Fick även veta att hon föddes med PEVA (klumpfot på höger foten)

Hon har inte fått några men efter att hon inte kunde syresätta sig själv.
Fick även berättat för mig att om barnmorskan hade varit mer uppmärksam hade de kunnat upptäcka allt tidigare så att allt inte blev så kaotiskt.

Oj blev lite långt haha,

Skönt att läsa andras berättelser . Jag blev katastrofsnittad i september i år de va hemskt . Fick värkar åkte in blev inskriven 18.50 öppen 5 cm allt frid och fröjd han öppna mig till 7 cm ( kunde töjas till 8 cm ) hjärtljuden på bebisen började bli dåliga många försök med bla att ändra läge gjordes hade krystvärkar redan när de larmade 22.21 dottern föddes 22.31 mitt sjätte barn allt slutade lyckligt tack och lov . Min 3a kom med akutsnitt 2004 även sövd då.

Jag gick igenom ett urakut snitt april 2011, då jag skulle föda min andra dotter.

Vår första föddes 5 år tidigare med planerat snitt, så jag hade aldrig gått igenom en förlossning och visste inte hur värkarna skulle kännas.

När vi åkte in till förlossningen så var det mest för att min man gjorde mig nervös och jag ville bara ha lugn och ro och koncentrera mig. När vi kom in visade det sig att jag var öppen 7 cm, jag blev förvånad eftersom jag inte hade särskilt ont, utan var beredd på att bli hemskickad. Efter en kort stund på förlossningen fick jag plötsligt en häftig smärta som inte gick över och dotterns hjärtljud gick ner (det var så hemskt) vår fantastiska barnmorska var så snabb att kalla på hjälp, och plötsligt var rummet fullt av folk. En förlossningsläkare sade "ditt barn mår inte bra, vi måste ta ut det". Smärtan var otrolig och i journalen stod det att jag började kräkas häftigt. De lyfte över mig på en brits och sprang iväg till operation, jag hade mina hemmakläder på mig fortfarande. Min man fick vänta utanför med någon personal, han sade att det gick otroligt snabbt och de kom utspringande med vår lilla tjej och började massera henne för att få henne att andas.

Det visade sig att min livmoder spruckit och hon var på väg ut i buken på mig, vilket innebär att kroppen försöker pressa ut henne i en enda värk, och hon pressas upp i kanalen och får ingen luft, hade det hänt i taxin på väg in så hade hon inte klarat sig, och jag hade blivit väldigt väldigt dålig som läkaren sade.

Allt slutade lyckligt, men jag känner igen alla symtom som ts nämner, dagen efter var fruktansvärd, men fantastiskt rar personal på Danderyds sjukhus.