Min mamma styr mitt liv

Dumpa kärringen. Flytta ut (om du inte redan gjort det) och bli en vuxen människa. Vill hon ha fortsatt kontakt så är det på dina villkor. 
...du verkar dra till dig människor - och behålla dem - som inte gör dig lycklig? Den här tråden, i kombination med din tråd om din pojkvän, antyder litegrann att du är hemskt räddd för att vara på egen hand och ta eget ansvar för dina beslut. Har du funderat på det, även om det kanske låter elakt? Att du möjligen är väldigt osjälvständig och därför ser till att ha någon som begränsar dig, för att slippa ta tag i saken själv?

Låter som min mamma, dock så hade behövde jag inte ge henne några pengar eller att hon skulle ha koll på min bank eller att jag inte fick sitta vid datorn efter kl. 20.00. Men hon är väldigt negativ över ALLT, hon har hittills inte tyckt om någon utav mina pojkvänner. 
Löste det hela med att flytta 10 mil ifrån henne, svara när jag själv kände för att svara i telefonen, någon gång så sa jag åt henne att inte kontakta mig om hon inte hade något positivt att säga. Det tog 3 veckor innan hon kontakta mig igen. 
Finns mycket jag kan ta upp ang. hur min mamma har betett sig/beter sig stundtals så och hur jag löste det. Men det skulle bli en lång novell om jag tar upp allt här. 

Ja jag har flyttat, men trots att jag bor 30 mil bort från henne så kommer jag inte undan. Först skulle jag flytta dit jag kunde ha hunden, men det sa mamma nej till så att jag fick ta ett boende där jag inte kunde ha husdjur. Nu har jag en lägenhet där jag kan ha husdjur men då sa mamma att i helvete heller att jag tar djuren eftersom jag är en "dålig djurägare" så alternativet hade varit att blanda in länsstyrelsen för att få loss djuren och med det få loss hållhaken. Och då är det ju kört, då lär jag inte kunna ha fortsatt kontakt med henne.
Jag kanske håller fast vid människor, i alla fall vissa. Jag har ingen kontakt med vänner från grund- eller gymnasieskolan längre, inte heller min far eller någon annan del av släkten. Så de enda människorna jag träffar på min fritid är egentligen min mamma och min pojkvän. Klart att jag är rädd att stå helt ensam kvar om jag bryter med en eller båda av dom...

Låter i alla fall som att det finns en chans att bryta sig loss utan att helt bryta kontakten. :)

Det tog mig 5,5 år att bryta mig loss. Jag var 24 år och flyttade upp till min dåvarande pojkvän. Ångrar inte en sekund, nu när det tog slut så valde jag helt enkelt att bo kvar här uppe i dom trakterna bland annat för att inte låta mamma kunna försöka ta kontrollen igen. 
Nu är jag 26 år och nu har jag och min mamma börjat få en något normal relation till varandra.

Hon kan göra det för att du låter henne. Så enkelt är det. Det låter hårt, men sanningen är att ingen annan än du kan styra ditt liv, om du inte låter dem. Bara du bestämmer hur ditt liv ska se ut.

Gör inte som hon säger. Du är myndig. Det kan ta lång tid att bryta sig loss helt, men börja med att inte alls göra det hon vill. Hon verkar vara psykiskt instabil med kontrollbehov och vill kontrollera dig när hon inte kan kontrollera annat. Det är ingen sund relation. 

Du är myndig och du kan gå till banken och begära att ingen får tillgång till dina bankuppgifter. Vad ska din mamma göra? Du är ju myndig.

Fortsätt kämpa med att bli självständig och säg tydligt nej till henne. Lycka till!

Funderar på om jag bara skall ta mina djur och dra nästa gång jag är hemma. Men har sådan ångest över vad som kommer hända, och hur jag ska gå tillväga. Kommer hon att slänga alla mina saker? Kommer hon bli våldsam? Vad ska jag prioritera att ta med mig, alla bankpapper och andra viktiga papper är ju två pärmar. Sen behöver jag ha hund och kattbur med, kommer bara få med mig några få av mina tillhörigheter här utöver det... Väl i nya hemmet kommer jag behöva lämna hunden ensam mer än hon är van vid, hur ska det gå? Vad händer om det inte fungerar? Hur gör jag till sommaren när kontraktet löper ut, var ska jag då bo? Så många frågor...

Jag är ledsen men du lär nog aldrig kunna ändra din mor. Hon låter faktiskt inte frisk, inte alls.
Du får nog göra ett val mellan att låta allt vara som det är nu. Tror dock att du skadar dig själv i längden då. Eller så gör du som du vill! Och då är det hennes val om hon ber dig fara och flyga. Och du fattar nog själv hur knäppt det vore i så fall, eller hur? Vem vill inte ha kontakt med sin dotter? Vänd på det, du gör ju allt för att ha fortsatt kontakt med din mamma, vad gör hon för dig?

* Ingen kan bestämma att du ska svara i telefon!
* Hon har ingen rätt att ha tillgång till dina bankuppgifter! Ge henne inte denna möjlighet. Snokar hon i brev så är det olagligt! Kan hon logga in med kod etc ser du till att stoppa det!
* Hon får inte bestämma vem du ska träffa/vara ihop med. Åsikter kan man ha, men även då är det bäst att hålla käft (så länge det inte handlar om våld).
* Du är vuxen, i lagens mening, och borde självklart få bestämma över när du ska gå och lägga dig osv, även om det är hemma hos henne.
* Vad är det du ska betala för när du är hemma hos henne? Är det kostnad för mat etc så ok, men annars betala inte! Och ska du betala för att du kostar när du är där ska du få bestämma vad du vill göra och äta så klart.

Jag tror, av det du beskrivit, att det är stenkört att få en sund relation med henne. Tyvärr!
Och en liten sak till. Risken är överhängande att din kille ledsnar på dig. Även om du är öppen inför honom om varför du mörkar ert förhållande lär det inte hålla i det långa loppet. Tror att du får välja mellan honom och din mamma en dag, om du inte gör några förändringar.

Lycka till och kramar!

Nej jag har väl insett att det hela kräver drastiska åtgärder...

Ja, min kille är trött på det hela. Men han håller mig HELT hemlig för sina föräldrar så jag tror han förstår. Sen, men det kanske är lite fel av mig, önskar jag att han kunde ställa upp mer. Han vill inte att jag bor hos honom och ställer heller inte upp med bil om jag ska flytta med hunden. Så det är rent praktiskt svårt att ta sig 30 mil kollektivt med hund, katt och alla ens tillhörigheter... men jag får lösa det helt enkelt.

Har de aldrig hört talats om dig? Eller är du hemlig från början?

Sorry, men då verkar inte han heller vara mycket att hänga i granen! Kanske är det svårt för dig att träffa trevliga människor då din mor behandlar dig som hon gör.

Din pappa? 

Och i vilken del av landet bor du, och din mamma?

Varit hemlig från början, finns en historia om det i en annan tråd...

Nej lite skadad är jag kanske, haha.

Min pappa har jag ingen kontakt med, varken jag eller han vill ha kontakt.

Mor bor i Göteborg och jag i Malmö.

Ja nu har jag ingen aning om vilken tråd du menar.
Men. Varför vill inte din pappa ha kontakt? Kan det ha att göra med din mor?

Jag bor här i väst. Skulle kunna hjälpa dig men det krävs lite planering då jag arbetar skumma tider (hade lätt kunna hjälpa dig på tåget och hindra idioter att följa efter ombord).

www.familjeliv.se/forum/thread/74099324-han-vagar-inte-beratta

Tack, jag ska göra ett försök själv först. Men jättetack!

Nej han förgrep sig på mig när jag var liten, så det polisanmäldes, men han friades i brist på bevis, så jag spenderade varannan helg hos honom tills jag var 10 när mamma sa att om han ville ha fortsatt kontakt så fick han betala mer i underhåll och då bröt han all kontakt på studs.

Men du, du har ju jättemycket att brottas med. Hur mår DU?

Först, har du minnen av att din far förgripit sig på dig?
Sen din kille... Ingen större klippa, eller hur? Älskar man någon hjälper man denna så långt det går.

För mig låter det som att du behöver en omstart. Svårt att veta av det du skriver. Men det verkar ju inte vara de trevligaste människor som du har i din närhet. 
Och ändå är du så god och har hopp. Fattar du vilken bra person du är?

Jag är övertygad om att du kan finna ett bättre liv utan de energitjuvar du har runt om dig nu.
Dock är resan svår. Så jag ber dig ta hjälp av psykolog inom vc, när du väl tar steget. Du är tuff! :)

Ja alltså jag tror att jag mår bra, jag ser mig själv som en väl fungerande människa. Visst känns det motigt ibland men vad har jag för alternativ? Lägga mig ner och dö? 

Jag har inga direkta minnen av själva övergreppen förutom ett tillfälle när mamma kom på min pappa naken tillsammans med mig i sängen och då vet jag att han tog på mig, men jag har minnen av rädslan och ångesten. Korta sekvenser när jag har gråtit och klättrat upp i min mammas famn och inte velat att pappa ska komma nära, och sena kvällar när jag legat i sängen och varit rädd när pappa kommit in i rummet, gått och gömt mig när han kommit hem från "jobbet" (50% svarta bostadsaffärer, 50% älskarinnan).