Varför önskar släkten en flicka som nästa barn?

För att de har föreställningar om att flickor och pojkar är fundamentalt olika. Könsnormer är svåra att bryta . Festligt om du får en tjej som tvärvägrar rosa, är högljudd, hellre leker i geggamojan ute med diverse fordon än pysslar med pärlor och väljer att spela ishockey under större delen av sin uppväxttid . Kunde inte låta bli. Har läst så mycket dårskap det senaste där föräldrar önskar specifikt kön. Jag har tre pojkar. De är extremt olika och alla tre har intressemässigt sådant som både är typiskt killigt och typiskt tjejigt. De är ju individer. Fast visst. Mens kommer de aldrig att få och snoppen kommer att få hänga med hela livet .

Ja kanske det.. de är inte direkt insatta i min son däremot kusinen som är en flicka. Det kan ha andra orsaker också förutom kön i och för sig men ändå. De köper prylar till honom men är sällan och hälsar på eller verkar så överdrivet intresserade av honom. På ett år kanske 4-5 gånger sammanlagt medan kusinen får besök två-tre gånger i månaden och vi är lättare att hälsa på i form av transport. Tror nog att de älskar honom och säkerligen nästa också men det känns lite jobbigt att nästa syskon inte känns ovillkorligt älskad eller efterlängtad. Och skulle det bli en flicka vill jag inte att hon ska få mer uppmärksamhet och glädje än min pojk.

Hela grejen tar liksom lusten från att det kommer ett syskon vilket känns jäkla jobbigt. Går bara runt och funderar på hur det blir om det är en pojke eller om det blir en flicka och hur de kommer reagera. Gaah!

Ja kanske det.. de är inte direkt insatta i min son däremot kusinen som är en flicka. Det kan ha andra orsaker också förutom kön i och för sig men ändå. De köper prylar till honom men är sällan och hälsar på eller verkar så överdrivet intresserade av honom. På ett år kanske 4-5 gånger sammanlagt medan kusinen får besök två-tre gånger i månaden och vi är lättare att hälsa på i form av transport. Tror nog att de älskar honom och säkerligen nästa också men det känns lite jobbigt att nästa syskon inte känns ovillkorligt älskad eller efterlängtad. Och skulle det bli en flicka vill jag inte att hon ska få mer uppmärksamhet och glädje än min pojk.

Hela grejen tar liksom lusten från att det kommer ett syskon vilket känns jäkla jobbigt. Går bara runt och funderar på hur det blir om det är en pojke eller om det blir en flicka och hur de kommer reagera. Gaah!

Har ni tagit upp det med släkten som beter sig så här? Känns väldigt märkligt överlag. Din man/sambo är väl den som borde ta det med sin mamma exempelvis.

Nej, det har vi inte..Min kille tycker precis som jag men han drar sig för att prata med dem. Antagligen pga alla missförstånd och bråk som har varit.

När sonen föddes blev han sjuk ganska direkt och vi bad familjen komma och hälsa på en annan dag eftersom varken vi eller sonen sovit alls. Detta togs inte emot bra och delar av hans familj pratade inte med oss på flera månader pga detta.
Liksom när jag bad svärmor att inte ta på min mage hela tiden när jag var gravid sa hon i månader att jag hatade henne vilket var en absurd överdrift.

Därför aktar man sig för att prata med dem, man vet aldrig hur det uppfattas och vad som händer efteråt. Annars hade jag tagit upp det direkt. 

Har endast läst rubriken och mitt svar är: "för att din släkt är lite halvt tappade".

För övrigt är det roligare för en pojk att få en lillbrorsa.

Varför det!? Inte minst med tanke på ditt tidigare svar.....

Jag skulle säga att ni antingen håller avstånd, inte träffas mer än absolut nödvändigt och helt enkelt låter det hela bero = ignorerar.....eller så vill ni ändå ha hyfsad kontakt med dem och då kommer ni att måsta ta vissa saker med dem även om det är obekvämt och lite obehagligt. Det går ju liksom inte ha en nära relation med människor som beter sig som du beskriver......det måste de ju också förstå.....om inte själva så genom er. Din kille måste ta tjuren vid hornen; det är uppenbarligen hans föräldrar och familj/släkt.

......det lär ju tveklöst komma fler konflikthärdar tänker jag när barnen växer upp. Bättre att ta det nu direkt.

Ja, du har ju helt rätt i det du säger.. Jäkla irriterande den där släkten! Men men, det är väl inte så illa jämfört med andra situationer.. 

Ja du, med min svärmor gäller oxå devisen att sträva efter minsta möjliga konflikt, det funkar dock inte utan det är bara olika grader av dålig relation.

Jag har inget bra svar, det du beskriver efter födseln är väldigt konstigt beteende. Tror man måste acceptera art det aldrig kommer att vara toppen, utan ta de viktiga striderna och ses så ofta man vill och orkar. Försöka låta det rinna av.

Många vill ju ha "en av varje kön" och ser det som idealet, hur de tänker kan man ju inte styra, däremot kan du lämna tillbaka tjejsaker och säga att du inte vill ha dem före du vet vilket kön barnet har. Eller låt det bero. Svärmor är inte helt frisk i bollen, tyvärr

De tar onödig energi av dig, lägg den på annat. På roliga saker, sådant du mår bra av. De är inte värda att du mår dåligt och går och ältar. Du väntar ett barn och det är värt att glädjas åt, tro inget annat. Problemet är deras.
Något annat men jag hade en vän som varje gång vi träffades under min första graviditet gärna gav kommentarer som "visst hoppas du att det är en flicka?!" och pratade gärna ner pojkar trots att hon själv hade barn med snopp, jag visste att hon själv bar på en stor längtan efter en flicka och märkte ganska snabbt att hon  försökte överföra sina känslor på mig. Jag fann det nästintill obehagligt, När jag sedan fick en flicka förvärrades det men nu var hon var bitter och inte alls vänlig, jag fixade det inte till slut då jag enbart mådde dåligt i hennes sällskap, så ska det inte vara. Det var omöjligt för mig att hjälpa henne då jag eller min dotter mest troligt gjorde hennes längtan mer påtaglig.
Som flickan och kråkan skriver handlar det om föreställningar, vad man tror att ett barn av ett visst kön ska vara eller framförallt ge föräldern, mor eller farföräldern. Jag tycker de lösningar flickan och kråkan tar upp är vettiga i er situation.