Min son dog i psd, vad är normalt att känna?

för en vecka sedan så slog hans hjärta inte mer, min Lilleman hade dött precis på mållinjen,

Min hjärna är K A O S! med stora bokstäver.

jag har gått igenom många kriser men ingen lika stor som denna, från torsdag - måndag grät jag nonstop, jag grät och grät och grät.

Efter det så va mina tårar slut, just nu känns det enbart som en kniv som sakta vrids i mitt hjärta,
men jag isolerar mig ändå, fastän jag vill ut, jag vill prata med mina vänner - som undviker mig, jag vill ha något annat att tänka på, bara för en minut. men ingen förstår vad jag behöver. Alla påminner mig och sambon om att vi ska sörja si och så. att vi gud förbjude är av det slaget som håller vår smärta inombords, som båda har byggt en mur runt allt och släpper fram lite i taget, så vi slipper ligga i sängen och gråta.

Vi är kanske i chock för ingen av oss vill laga mat, vi orkar inte ringa samtal som vi egentligen måste, så vi gör det i sista sekunden samt att vår kurator hjälper oss med mycket. Men vi båda känner oss hemska, för vi har fått höra att man ska gråta, ha dödslängtan och inte vilja göra ett dugg.

saken till den att jag har intalat mig att han är en ängel, han har det bra vår son. Och att livet på jorden, ska jag leva åt honom nu. vi ska försöka va lyckliga för vår son hade inte velat se oss ledsna alls.

Jag mår så dåligt, inombords, men just för tillfället så fälls inga tårar från mig. är det rätt eller fel? är det normalt att sörja utan tårar?

Jag får panik om att det är såhär vårt liv kommer se ut nu. vi kommer alltid ha tappat en bit i våra hjärtan nu, vi kommer alltid ha folk som inte förstår hur dom ska reagera oss ta omvägar för att inte se oss.

men vi kommer alltid älska vår son.