Så var det för mig (lång text)

Först av allt vill jag säga att en abort aldrig är en lätt sak och att ta beslutet om en abort är otroligt jobbigt.

Fick reda på i söndags att jag var gravid, trots att jag varit noga med Cerazette. Sambon har en tonårsdotter sen innan och vi har en liten tjej på 20 månader tillsammans. Vi bor trångt i en trea, jag pluggar och planen är att vi ska flytta om några år när jag är färdig. Vi varken vill eller kan ha ett till barn just nu. Så satt jag där med det där jäkla plusset.

Sambon och jag pratade och pratade, grät och försökte komma fram till en lösning, men allt kändes hopplöst. Jag vill att en graviditet ska vara något positivt, inte någonting stressigt och jobbigt för att försöka pussla ihop allt. Vi beslutade om abort.

Började med att försöka få tag på en abortmottagning, vilket inte var det lättaste. Två av dom hade fel info om telefontider på nätet, en hade tid om 2 veckor. Jag visste ju inte vilken vecka jag var i så ville inte vänta. Till slut fick jag tid på Södersjukhuset samma dag som jag ringde.

Jag kom dit och fick först träffa två jättegulliga barnmorskor som undersökte mig, var i vecka 8+4.. Fick välja om jag ville göra en medicinsk eller kirurgisk. Barnmorskorna tyckte medicinsk var den bästa och trots att jag känt innan att jag inte ville göra det för att jag inte ville se allt komma ut bestämde jag mig till slut för att göra medicinsk hemma. Fick träffa en till barnmorska som gav mig info och jag fick ta första tabletten som stannar av graviditeten. Fick med mig cytotec och smärtstillande hem.

24 timmar senare, igår eftermiddag tog jag 4 st cytotec (stoppas upp i slidan) och smärtstillande. Förberedde med värmekudde, dricka, bindor och bäddade ner mig i soffan framför en bra serie. Kände mig jättenervös för smärtan och allt blod som jag läst om.

Om ingenting hänt på 3 h ska man svälja ytterligare 2 cytotec. 2 timmar och 50 minuter efter att jag stoppat upp tabletterna började jag få som molande mensvärk. Jag reste mig upp och kände att det "rann till". Satte mig på toaletten och det rann ganska mycket blod, men inte jättefarligt. Kände att en klump kom ut och jag tittade (det som jag hela tiden sagt att jag inte skulle göra). Såg det lilla lilla fostret, spolade snabbt. Ändå kändes det okej. Jag var ledsen men det kändes "skönt" att det värsta var över.

Resten av kvällen blödde jag lite klumpar, obehagligt ja men inte så farligt som jag trodde. Smärtan var fortfarande bara som mensvärk, långt ifrån förlossningsvärkar som jag hört om.

Idag blöder jag som en vanlig mens. Kommer inte mycket i bindan men blöder lite mer vid toabesök.

Känner mig okej, även om det känns väldigt jobbigt hela situationen. Detta var ju vårat beslut..

Kanske kan denna berättelse lugna någon som ska göra en medicinsk abort. Jag hittade bara skräckhistorier om blodbad och smärta från helvetet när jag letade info och kände mig livrädd. Självklart är det olika för alla. Psykiskt är det nog jobbigt för dom flesta men fysiskt behöver det inte vara jättehemskt.