Jag och pojkvännen avslutade vårat 3-åriga förhållande i fredags.
Sitter nu här med panik och ångest och vet inte vart jag ska ta vägen eller hur jag ens ska försöka gå vidare. Känns som dom "vänner" jag pratat med dom här dagarna kommer med orimliga lösningar så här i början..
Snälla behöver komma i kontakt med andra som är i samma situation som har mer rimliga förslag på hur man går vidare...
*gråter*
Jag är tyvärr inte i samma situation men när jag läser detta så vill jag bara skicka en varm kram till dig 
Jag och pojkvännen avslutade vårat 3-åriga förhållande i fredags.
Sitter nu här med panik och ångest och vet inte vart jag ska ta vägen eller hur jag ens ska försöka gå vidare. Känns som dom "vänner" jag pratat med dom här dagarna kommer med orimliga lösningar så här i början..
Snälla behöver komma i kontakt med andra som är i samma situation som har mer rimliga förslag på hur man går vidare...
*gråter*
Ut med!
Stackare.
Jag har suttit där i en liknande situation, och det är inte lätt. Det är inget man tar sig igenom på en gång. Det tar tid, o det måste få ta tid.
Har du nära vänner och släktingar som kan hjälpa dig. I början kan det vara otroligt skönt med avlastning så att man riktigt kan bryta ihop. Det behövs. Kanske någon som kan se till att man får i sig mat, kommer upp ur sängen och överleverer den första tiden.
Efter det så kommer styrkan, den styrka som gör att man överlever och kan börja planera inför framtiden. Sen så får man ta en dag i taget, och inte vara rädd för att be om hjälp.
Du kommer klara det här. Du kommer komma ut på andra sidan starkare än någonsin. Jag lovar.
//Kram.
Tog mig ur alkoholproblem i höstas med hjälp av antabus och pojkvännen. Han stöttade mig och vi skapade nya rutiner utan alkohol tillsammans. Vi hade gemensamt intresse i träning på gym. Vi hade mkt gemensamt ihop å ville samma saker i livet. Å nu står jag här själv. Jag har svårt att skaffa nya vänner då jag inte är utåtriktad och social. Dom flesta av dom tidigare bekantskaperna ägnar sig åt alkoholen fortfarande och dit vill jag inte tillbaka. Jag känner inget gemensant med dom. Tänker sjukskriva mig från jobbet några dagar nu å bara ligga hemma å gråta för känner jag behöver det när sonen ska va hos sin pappa.
Tog mig ur alkoholproblem i höstas med hjälp av antabus och pojkvännen. Han stöttade mig och vi skapade nya rutiner utan alkohol tillsammans. Vi hade gemensamt intresse i träning på gym. Vi hade mkt gemensamt ihop å ville samma saker i livet. Å nu står jag här själv. Jag har svårt att skaffa nya vänner då jag inte är utåtriktad och social. Dom flesta av dom tidigare bekantskaperna ägnar sig åt alkoholen fortfarande och dit vill jag inte tillbaka. Jag känner inget gemensant med dom. Tänker sjukskriva mig från jobbet några dagar nu å bara ligga hemma å gråta för känner jag behöver det när sonen ska va hos sin pappa.
Kan det vara så att han kände sig behövd när du va fast i alkoholens grepp? Vissa människor har ett behov av att känna sig behövda och känner sig älskade genom det. Och ju starkare du blivit, desto mindre behövd/älskad har han känt sig. Det kanske låter lull-lull och lite som hobbypsykologi, men har mött på den typen själv.