Bita ihop och fortsätta leva utan kärlek pga barn

Det beror ju lite på hur förhållandet är - bråkar föräldrarna mycket tror jag inte att barnen mår så bra av det utan att de också har det bättre om föräldrarna är lugna och lyckliga människor. Och även om man inte bråkar mycket utan bara tolererar situationen skulle jag nog inte vilja ge barnen den bilden av hur en kärleksrelation ska vara - att föräldrarna bara är föräldrar och en ekonomisk trygghet för barnen och varandra utan kärlek och ömhet. Och en separation behöver ju inte betyda ekonomiska svårigheter.

Fast det är inte så ofta ett äktenskap är fantastiskt i 30-40 år.Idag lämnar folk gärna illa kvickt men i själva verket är det ett livslångt jobb att få det att hålla ihop,och ännu bättre om man känner stark vänskap och gnutta kärlek i små doser.Vad jag tror så lever man bättre och längre när man är två,det känner jag som jobbade på äldreboende och hemtjänst.Hur gamla par hållit ihop och har sin livskamrat.

Mina föräldrar håller ihop pga lojalitet. Har aldrig sett dem kramas, visa några ömhetsbetygelser till varandra mm. under min uppväxt (är nästan 30 idag).

Jag blev ganska gravt emotionellt"skadad" och fick gå hos psykolog eftersom jag hade väldigt svårt att veta hur man skulle bete sej mot den man älskar.

Så jag tror att i längden skadar det mer än hjälper, tyvärr.

Vi höll ihop ända tills det blev uppenbart att vårt barn tagit skada av vårt dåliga förhållande. Sett i backspegeln så skulle barnet mått mycket bättre av att vi hade separerat flera år tidigare. Nu har det färgat barnets personlighet på ett negativt sätt. Men vi tragglade och försökte precis allt (ffa parterapi och egen terapi) under fyra år.

Om jag ser helt egoistiskt på det hela så hade jag helst fortsatt att vara i den dåliga relationen för då var jag i alla fall inte ensam. Avskyr att leva ensam.

Men vårt barn mår mycket bättre nu så för den skull är det värt det. För hen håller jag humöret uppe och vardagen rullar på.

Så ja, jag svarar att det beslutet som är bäst för barnet är det rätta beslutet.

Usch vilket "uppvaknande". På vilket sätt märktes det på barnet att hen tagit skada? Och hur kunde ni veta att det berodde på er relation och inte barnets inneboende personlighet?

Usch jag vill inte skriva om det här, men jag kan säga som så att vi inte såg det själva utan att det var vår parterapeut som till slut ganska bryskt påvisade det. Vi var så upptagna av att "kämpa för barnets skull". Det är en jobbig sak att leva med, men man får försöka förlåta sig själv och tänka på att man tog de beslut man trodde var bäst då.

Men vad betyder dessa insikter? Jag kanske då inte är världsbäst på förhållanden eftersom mina föräldrar aldrig visar känslor för varann men ta då fallet med min make... Han är istället skilsmässobarn från tidig ålder. Pappan var periodare så säkert inget jättebra förhållande där. Bodde mest med mamma som haft några förhållanden på typ 5 år men egentligen mest varit solo. Är en sån historik bättre?

Ah ok.

Träffade er parterapeut även barnet eller var det beskrivningar av beteendet? Frågar för jag själv undrar över signaler att hålla ögonen öppna för. .. men respekterar att du inte vill berätta.

Min sambo och hans ex höll ihop alldeles för länge vilket har skadat deras son totalt. Han har gått hos BUP och medicinerats nästan hela sin uppväxt. I somras berättade han att han under flera år bara ville dö, något pappan inte hört tidigare.

Idag är han 19 år men mentalt max 10. Han kan INGENTING.

Separera i tid säger jag!

Jag är inte riktigt säker på hur du menar med din fråga om en sån historik är bättre? Jag kan tänka mig att för din make så var det nog bäst som skedde, att hans föräldrar skilde sig, så att han slapp växa upp med en periodare utan kunde få en stabil uppväxt med sin mamma. Men det är klart att det hade förmodligen varit bättre för din make om hans pappa inte varit periodare.

Jag har aldrig sett mina föräldrar pussas eller hålla hand med varandra. När jag var tonåring så hade jag en pojkvän vars föräldrar både pussades och höll varandra i handen och var gulliga mot varandra. Det blev som en ny insikt för mig, att vuxna också kunde gilla varandra trots att de var gifta och levde ihop.

Jag vet inte riktigt själv vad jag menar med jämförelsen. Kanske bara att både jag och maken har viss problematik i bagaget. Hans mamma var mer självständig och lämnade, men att sen ha en historik av att göra slut så fort problemen hopar sig är väl kanske inte heller så nyttigt i längden.

Ok då förstår jag lite mer :)

De flesta har ju någon problematik med sig. Fast jag kan säga att min man verkar ha haft en genombra uppväxt. Å andra sidan kanske lite FÖR bra på något vis, han är lite... godtrogen ibland, tror alla om gott. Och det bidrog säkert till att hans ex kunde behandla honom så illa så länge utan att han lämnade henne.

Så det finns väl bra och dåligt med allt. Man får väl försöka spela de kort man har och lära sig av sina erfarenheter.

Jag lever själv i ett äktenskap som inte är bra trots familjeterapi i omgångar. Vi håller ihop för barnens skull. Försöker vara vänliga mot varandra och vara bra "arbetskamrater". Jag tycker mig märka att vår äldsta är ganska hämmad och lågmäld i sitt sätt. Jag undrar om det är hens personlighet eller sorgen över att leve med föräldrar som inte trivs ihop. Jag gör det som är bäst för barnen, men VAD är bäst för barnen? Hur vet man det?

Om man försöker resonera logiskt så tror jag att barn känner sig tryggare om föräldrarna håller ihop förutsatt att dom inte bråkar, är elaka eller dylikt. Barnen har då ett tryggt hem och behöver inte "bollas" hit och dit. För min egen del så tror jag dock att håller jag och maken ihop tills barnen flyttar hemifrån så lär vi inte göra det efter så skett.

Om folk bara visste hur mycket de bedrar sig själva genom att resonera så, och vad värre är - de bedrar sina barn. När man är liten fattar man inte det här med hur relationer och förhållanden fungerar. Det mesta är svart eller vitt. Pappor och mammor bor ihop för att det är så. Men man anar ändå att nåt inte är rätt. Man funderar på varför ens egna föräldrar inte visar samma ömhet mot varandra som andra gör. Eller så tror man helt enkelt att det är så ett förhållande ser ut - en kylig relation utan känslor.

Många av oss med separerade föräldrar kan nog vittna om att trots att det gör ont i början är en skilsmässa att föredra framför en känslomässigt död relation.

Mina föräldrar separerade när jag var ung (2 år). Jag har alltid haft svårt att släppa någon inpå livet trots att mamma levt i en relation sen strax efter att hon och pappa separerade.

Pappa fick långt senare ett till barn med sin dåvarande fru, jag var 13 när lillebror föddes. För några år sedan separerade pappa och frun. Lillebror har erkänt att han är livrädd för relationer eftersom han inte vet hur en bra relation ser ut (lillebror var ca 20 när de separerade).

Så hur man än gör så har man arslet bak helt enkelt. Visst, vad är rätt för barnet, men vad är rätt för dig? Är det inte bättre att barnet får chansen att se hur en bra och lycklig relation ska se ut även om den inte är med mamma/pappa än att mamma och pappa lever separata liv under samma tak?

På så vis blev min lillebror livrädd för relationer. Pappa och styvmor bråkade inte, hade separata liv under samma tak. Han önskar att de hade separerat tidigare.

+1 på den, tror oxå på att seperation framför att hålla ihop bara för barnens skull. De flesta förhållanden där man vill flytta isär men stannar pga barnen - är inte bra förhållanden. Känslokalla och ofta involverar de gräl. Inget roligt för barn att växa upp med.

Även om en separation är en känslomässigt jobbig tid för barnen så tror jag på att livet efter oftast blir bättre i längden.