Leva ihop (utan kärlek) endast för barnen?

Va, varför skulle barnen inte få behålla sina leksaker och kläder för att ni skiljer er?

Tycker det mer verkar att du inte vill sänka din standard.

Sedan så förstår jag inte, du har precis gjort abort, varför inte låta det ta sin tid att sörja detta, och sedan se vad som händer.

Men om dina känslor inte kommer tillbaka så är det bättre för barnen att skiljas. Sedan är det ju inte upp till dig, tror du inte att din man vill leva lyckligt?

Klart att barnen behåller sina saker menade mera att dom är väldigt bortskämda med allt för mycket och det är dom vana med, dom får mycket både av mig, mormor, farmor osv. Det är väl mera det som skulle minska och det skulle en fyraåring förstå och bli ledsen av, vilket skulle göra mig ledsen :(

Jag kan bo i en etta och ha noll standard men jag vill inte att mina barn går från "svart" till "vitt" när det inte är deras fel att mamma och pappa gått isär. Det ska inte påverka deras standard mera än som behövs så att säga. Vi är inte gifta! Jo klart han vill, han tycker dock att vi ännu har det bra, kanske att jag är något nere nu bara vilket nog är förståeligt.

Nej skulle aldrig stanna med en man jag inte var kär i. Har varit där en gång och det blev skilsmässa, vet att barnens farmor, min ex svärmor bad mig att jag skulle stanna minst i 10 år för barnens skull som hon sa.

Tillslut hade det gått ut över barnen och det hade förstått att något var fel. Om jag hade stannat så hade jag inte varit fri förrän 2008 och det hade aldrig funkat.

Jag fick det sämre ekonomiskt men hellre det än att leva i ett kärlekslöst äktenskap.

Jag tror inte riktigt att jag fattar grejen här...

Någonstans känns det som att man har en ganska orealistisk bild om hur saker ska vara om saker är bra. En relation, när man har småbarn, arbetar och  allt annat är ju sällan helt stormande passionerat efter 6 år. Efter ett tag går detta i perioder, med ganska lång tid med ganska lågt innehåll under småbarnstiden. Man hamnar lätt i att se den andra som bara en förälder, som man bara pratar om familj, problem och vardagspusslet med. Och om man då inte känner wow, om man inte är KÄR, om man känner sig lite ja slentrian/vardag/ett rakt streck - då tänker man separation - söka ny kärlek.

Håller med tidigare, sörj din abort. Fundera ett tag till.

Jag fattar inte, du älskar inte din man, snarare tvärtom. Ändå ville du ha ännu ett barn med honom och sörjer att det inte blev så?

Du är inte i balans, avvakta iaf några månader och se hur du känner då.

Om det bara har gått några veckor o de kändes bra innan håller jag med föregående talare. Avvakta. Kanske skulle ni tillsammans gå och prata med någon om besvikelsen över hans agerande du verkar känns. Och sorgen över aborten. Ta inga förhastade beslut nu. Vänta minst ett halvår/ år. Känns de lika illa då så kanske du ska ta ett beslut. Men innan dess, uppsök en psykolog eller familjerådgivare och prata ut.

Vi har haft det bra tidigare, det var när graviditeten upptäcktes och våra åsikter delades som jag började få andra känslor. Jag kände "att det var meningen" iom att det blev som det blev medan han var tvärsäker på abort. Han insåg nog att jag skulle tycka det var jobbigt men tyckte inte själv att det var ett speciellt svårt beslut. Vi har aldrig sagt att vi skall ha endast två barn eller pratat om flera utan vi har varit nöjda med det vi har idag. Vi har inte skyddat oss på fem år, första var planerad och efter det har vi inte haft något preventivmedel så ja det borde ju inte komma som en chock att jag kan bli gravid liksom(?!) tvåan var oplanerad och så välkommen.

Det var när aborten var ett faktum som kärleken blev till hat mot min sambo. Har man inte gjort en abort mot sin vilja så kan man inte förstå min sits. En abort kan vara enkel om man själv valt att utföra den och är nöjd med sitt beslut men att gå igenom det för att göra någon annan glad medan man själv bryts ner, nej det är inte lätt eller rätt.

Jag vet att småbarnsåren är tuffa, vi är allt för ofta mamma och pappa, inte pojkvän och flickvän men för mig är jag hellre en familj än ute ensamma vi föräldrar. Vi har varit dåliga på att visa uppskattning och kärlek båda två senaste tiden så visst spelar även det in. Det har bara gått fem veckor sedan aborten så visst är det för mig ännu nytt och jobbigt och det kommer att ta sin tid. Jag tänker ju inte kasta bort allt vi haft under sex år "bara för en abort" men denna abort har ändrat det vi en gång haft till något helt annat. Svårt att förklara om man inte varit i samma sits hur det man känner för en människa blir när det visar sig att han inte är den man trodde, den man en gång föll för. När åsikterna delar på sig att man tvingas göra något mot sin vilja för att vara andra till lags.

Jag tycker du ska släppa tanken att han tvingat dig att göra abort. Det har han inte. Han sa sin mening och du valde själv att följa den. Du hade kunnat föda barnet om du verkligen velat.

Kan ni inte boka tid hos familjerådgivningen?

Då har ni iaf gett förhållandet en ärlig chans och förhoppningsvis så kan ni hitta tillbaka till varandra.

Nej han tvingade mig inte, han sa aldrig att han skulle lämna mig/oss men jag har iallafall vett nog att inte sätta ett oönskat barn till världen. Mera besviken på att han själv inte tagit ansvar och skyddat sig så vi slapp den här skiten båda två. Att allt ansvar låg på mig har inte gjort saken lättare direkt.

Ja, jag har kvar visitkort till båda psykologerna jag varit hos. Ska låta tiden gå lite och se hur det känns. Var mest intresserad dock av att höra från andra som varit med om samma och som kanske (tyvärr) tog steget och separerade. har varit aktiv i flera trådar om just abort och att känslor som dessa just är vanligt i början men när bör dom försvinna(?) och att man kan bli sig själv igen, jag vill ju inget hellre än det.

Nej, jag skulle inte stanna , jag skulle inte ens röra den mannen mer.

Det är inte " för barnens skull" att vara ihop om du är väldig olycklig.

Barn är inte dumma , de förstår förr eller senare att ens föräldrar mår inte bra och är olyckliga.

Åren mina föräldrar var ihop " för min skull " var det värsta i mitt liv och de har låtsades duktigt , grälade inte när jag var med osv.

Men man märker att kärlek och respekt saknas.

Och barn mår bra av att växa upp i ett kärlekslöst hem? Barn mår bättre av materiella ting än kärlek? Vad får barnen för bild när de växer upp av vad kärlek och vad kärleksfulla relationer är?

Men barnet hade ju varit önskat av dig, och med graviditetens förlopp hade det kanske blivit önskat av honom också? Hans första reaktion att han tyckte du skulle göra abort kanske var lite förhastad? Att du blev gravid är ju bådas "fel", ni visste ju båda om att ni körde oskyddat, så jag tycker inte du kan lasta honom för det. Men jag förstår att du också då trodde att han var ok med ett till barn.

Jag tycker det känns som att du kanske gick med lite för lätt på att göra aborten, och att en del av den ilska du nu riktar enbart mot honom, kanske du även borde rikta mot dig själv, om det ska vara rättvist.

Oavsett vad du bestämmer dig för att göra, tänk efter noga och försök handla efter förnuft och rationellt tänkande, inte efter känslor. För de känslor (eller avsaknad av känslor) du har i detta nu kanske inte är helt att lita på.

Låter som att allt  inte var frid och fröjd innan aborten.....

Asså Gud! Kan förstå din sits, har själv två små barn 4 och 2 år gamla. Min mens var 10-13 dagar sen och jag mådde illa av tanken på att jag kanske är gravid igen, vi har heller aldrig använt skydd. Men våra två barn var planerade, men nu när jag kände att jag kunde va gravid med mitt tredje vilket jag definitivt inte vill ha just nu! Bara tanken på att jag skulle vara gravid, nej!!!

Jag vill ha ett tredje men inte nu, tänkte om kanske 2 år, jag frågade min man å han var ju mer JA till att vi ska göra abort än vad jag ville. Tänkte att om jag nu va gravid, att det skulle vara onödigt att göra abort om jag ändå vill ha barn snart, men det är verkligen så fel tid just nu när barnen är små och det är väldigt tufft att hinna från jobbet, träna, laga mat osv!!

Men IDAG blev jag så, så glad när jag fick min mens :)

Hoppas det fixar sig för dig iaf! Förstår din känsla !

Håller med om varje ord!
Är uppvuxen med föräldrar som inte hade vett att skilja sig utan höll ihop av ren dumhet.

Jag vet att barnen känner av ett kärlekslöst förhållande, nu var det knappt en månad sedan aborten dvs ännu nytt och jag hoppas på att detta självklart ska vända och återgå till det som det en gång varit. Om inte så kan jag ju inte leva tjugo år med en man jag inte vill ha, det förstår jag själv. Min sambo känner inte att något just nu är fel, mao vår relation är som tidigare bara att jag kanske är lite frånvarande just nu ang aborten vilket han vet.

Men om inte känslorna skulle komma tillbaka i framtiden känns det så jobbigt att behöva sälja huset, deras fasta punkt men så blir det ju och flytta till varsin mindre lägenhet i ett annat område. Jag börjar tidigt på morgonen innan fsk ens öppnat vilket skulle innebära att dom måste byta fsk då jag bara inte kan säga upp mig från ett fast arbete och hoppas på ett nytt med två små barn, ensam. Det är väl dom jobbigaste punkterna. Nu gör jag lite "en tupp av en fjäder" och tänker låååångt fram. Jag vill ju inte flytta ifrån både sambo och barn men finns det ingen kärlek i framtiden så fungerar det ju inte. Frågan är väl bara hur länge ska man vänta in känslorna igen? Är det inte bättre framåt våren så kontaktar jag kuratorn ang familjerådgivning, jag vill ju inte bryta upp utan att ge det en chans där emot ser nog min sambo rådgivning som något dåligt och att vi lika gärna då istället kan göra slut direkt.

Novis, ja det är lite samma lika bara att för mig stod det gravid när jag testa de då mensen var sen :( min första tanke var "ååååh nej! Vad kommer X säga?!" Jag kände där emot att åldersskillnaden skulle bli bra för oss. Våra är jämngamla med dina barn.

Vi har gjort lite ändringar med jobb i familjen och vet att vi under en begränsad tid får lite mindre in och mera jobb ut men att vi om ett tag kommer ha det betydligt bättre igen, så jag förstår min sambo på det viset. Men vi skulle ju ha så vi klarar oss helt klart. Han tyckte att vi ändå är unga och kan få ett barn sen men det var ju just då jag var gravid :(

Jag gjorde aborten rätt snabbt ändå, fyra veckor tog det, pratade med kurator och bm. Min sambo vela inte byta åsikt utan sade saker så som "vi klarar detta tillsammans, jag kan inte tänka mig ett liv utan er" då jag redan innan sa att en abort faktiskt kan sluta i en separation i samma sätt som han var orolig att ett tredje barn skulle innebära separation. Det vi båda var rädda för var att detta hur det än blev barn eller ej skulle sluta med att vi gick isär. Det som avgjorde var att det för mig skulle vara enklare och billigare att vara ensam med två än tre barn vilket fick mig att storgråtande ta den dör tabletten när min sambo stod bredvid och bara såg på. Jag mådde så dåligt med alla symtom att jag bara till slut vela bli mig själv igen utan hormoner, men blödningen efter en abort påminner ju dagligen om vad som nyss hänt så allt blir så utdraget.

Jag tycker du/ni ska prata med någon,och inte ta ett förhastat beslut om separation.Du har gjort abort och det är känslomässigt jobbigt för många,man kan känna hat och sorg men det går över.Ta inga beslut än och sök gärna hjälp.Jag och min man separerade för flera år sen,eftersom han arbetade natt bodde barnen hos mig.Ekonomiskt klarade jag mig mycket bra,total inkomst var 18500kr och utgifter bara 7500kr.Så jag hade mycket över till mat nöjen och spar.Och vi bodde i 4 rum och kök.Pappan hade barnen ena veckan 2 nätter på vardag,hans lediga nätter och veckan efter 3 nätter på helgen plus fritt umgänge emellan vilket gjorde både barnen och deras far lyckliga.Ibland sov han bara 6 timmar och sen hämta barnen på dagis och gick till lekparken eller till nån vän för att få extra tid.Finns lösningar på allt.Jag och min man hittade tillbaka till varann efter 1 år dock.

Ta inte beslut nu när allt fortfarande är färskt utan tycker du borde prata med din man, gå till en parterapeut som kan hjälpa er reda ut detta. Vem vet ni kanske stärkta ur detta och får en ännu bättre relation. Misstaget många par gör är att söka hjälp försent. Sök hjälp nu och red ut detta.

Tack för ditt givande svar! Det låter som en bra ide