Erfarenheter av att vara särbo?

Jag har själv varit särbo men det fungerade inte. Min fd kille och jag hade bestämd oss för att flytta ifrån varandra, inte för att vi hade problem utan för att jag måste plugga i en annan stad och han hade jobb nån annan stans och kunde inte följa med mig... månaderna gick och jag kände bara att vi gled från varandra.. det var inte som det brukade vara, att jag kom "hem" till oss och snackade med honom, lagade mat, åt tillsammans utan han började "leva sitt liv" och jag mitt.. efter några månader tog det slut :-s men nåt bra kom ur det där för bara några månader senare träffade jag killen som jag snart ska gifta mig med hoppas allt fixar sig, kram

Jag är ledsen men jag har bara negativa erfarenheter av det.... särbo är första steget till slut i alla relationer jag har sett.... jag är ledsen.... men om ni inte kan bo ihop nu så är ju risken jättestor att ni aldrig kan det... och ska ni då vara särbo resten av livet??
Jag lider med dig och är så ledsen att jag inte har något snällt och tröstande att säga.... tycker det är bättre att jag är ärlig....
Men jag håller tummarna för dig.... ert förhållande kanske är undantaget som klarar det... hoppas det.
Lycka till och kram till dig!

För att muntra upp dig så kan jag berätta att en kompis kompis flyttade isär från sin man men efter några månader blev de ett par igen och skall nu skaffa hus.

Tror inte alls att det behöver betyda slutet! Många relationer skulle nog må bra av det, man behöver ibland lite tid ifrån varandra för att få en ny utgångspunkt. Men det är nog inte många som vågar. Kanske fler som fortsätter bo tillsammans och "sliter sönder" förhållandet istället?
Lycka till med särboskapet! Snart kanske ni är som nyförälskade

Hejsan! Jag och min kille är särbos och ialla fall jag trivs relativt bra med det nu. Vi har provat att bo ihop och det gick bra men så tog det slut en sväng och när vi blev ihop sen så kände jag att jag inte ville bo med honom. När vi träffades så var båda våre liv upp och ner och vi mådde dåligt båda. Så jag känner att jag vill kunna stå på egna ben och klara mej och mina barn själva innan vi flyttar ihop med honom och hans 3 vilddjur... Till saken hör nu oxå då att han bor ca 8 mil härifrån och jag är sjuk och behöver hjälp av mina föräldrar och mina söners avlastnings familj rätt mycket. Förhoppningsvis är jag frisk till sommaren och om vi klarar vintern på så långt avstånd så flyttar jag och ungarna ner till honom till sommaren. Nackdelen är ju så klart att det inta bara är att "kvista över" om man längtar efter varandra... Och det krävs planering att ha råd och tid att träffas. Periodvis är jag så dålig så jag inte orkar träffa nån alls och han har sitt jobb och sina ungar så det gäller att planera och inte tappa sugen!

Full av förhoppning:

Jag vill ha ärliga åsikter och uppskattar att ni skriver oavsett om det är negativt eller positivt!!

Det är inte för att vi inte KAN bo ihop som vi väljer att bli särbo.

Jag blev sjuk -95 och var tvungen att sluta med det jag levt och utbildat mig för hela livet, nämligen musiken. Efterhand har all min glädje försvunnit då jag inte hittat något att ersätta detta med. Både min sambo och gamla vänner som känner mig sen innan sjukdomen är oroliga för mig eftersom jag har tappat all gnista och bara äter, sover, jobbar och tittar på tv. De få saker jag följer med på känns mer som ett tvång istället för att det är roligt eftersom jag är rädd att bli sjuk. Vi väljer att göra detta för att jag ska få en chans att få vara ifred och koncentrera mig på mig själv ett tag. Vi har fortfarande känslor för varann, men det bryter ner även min sambo och vår relation av att jag mår så här.

Jag ska börja gå hos en psykolog och försöka få hjälp att hitta tillbaka till glädjen igen, men när man går och packar sina saker i huset känns det som man packar ihop sitt liv och aldrig kommer återvända igen även om vi båda vill det.

Pip73: Skickar en stor KRAM till dig! Jag hoppas att allt löser sig för dig/er!

Pip73: stor kram till dig ( och din partner), hoppas allt ordnar sig till det bästa för er!

AAAAAAAAAaaaah DET var stoooor skillnad det.
DÅ finns det absolut hopp!
Jag önskar dig ALL lycka och hoppas verkligen att du finner glädjen igen... och att ni tillsammans får det bättre än någonsin!!!!
Lycka till och sköt om dig
kram
Linda

Jag och min pojkvän har mycket erfarenhet av särboskap. Först bodde vi ihop ett halvår innan jag flyttade till en stad 20 mil bort för att plugga. Kom hem på sommaren och flyttade ytterligare ett år. När den utbildningen var slut flyttade jag ytterligare 50-60 mil bort i ett halvår. Nu har vi varit sambos igen i snart fyra år. Kan inte påstå att det alltid är lätt att vara särbo och bo långt ifrån varandra men ibland så måste man göra egna saker också.
Kommer ni fortsätta bo i samma stad? Då kan ni ju börja "dejta" på nytt igen. Det är kul! Det gjorde vi efter att det var slut ett tag. Det ger ny energi till förhållandet! Lycka till!