Han lyssnar aldrig på hur jag KÄNNER.

Följer gärna detta.

Har suttit i samma situation som du. Men jag har nyss flyttat ifrån min kille pga att jag orkade inte ha det så.

Hoppas att ni finner någon annan lösning på det hela. Styrke kram

Ta inte det här på fel sätt, men är det så att du väldigt ofta börjar gråta? Personligen tycker jag att det är väldigt jobbigt med folk som börjar böla för minsta lilla och aldrig kan ta befälet över sina känsloyttringar. Kanske är din man lika som mig i det avseendet.

Det här låter nog lite mer anklagande än jag avser, men jag tycker att du ska fundera lite på hur ofta du gråter när ni bråkar och kan ju faktiskt vara så att du faktiskt ofta över- reagerar/dramatiserar och han av den anledningen inte orkar med dig vid de tillfällena.

Det är ju faktiskt så att alla inte reagerar lika på att någon gråter, och att gråta inte är ett argument i en diskussion.

 

#1 Jag hoppas innerligt det också.

#2 Jo det är faktiskt så att jag har lätt för att gråta, jag har alltid haft lätt för det, redan som barn. Och jag förstår honom också, det är säkert jättejobbigt för honom att vara tillsammans med någon som gråter så fort man bråkar. Han har svårt för känsloyttringar öht, åt båda håll.

Jag har nyligen bokat tid hos en KBT terapeut på eget bevåg då jag tror att det skulle vara nyttigt för mig att få gräva i mig själv och min uppväxt, och ta reda på varför jag reagerar som jag gör i olika situationer.

Jag är uppvuxen med två alkoholiserade föräldrar. Jag är definitivt övertygad om att det har påverkat mig i hur jag hanterar situationer.

Jag kanske har bränt mina chanser till empati i de flesta situationer då jag gråtit så mycket. Men ibland så känns det befogat med gråt, och det är då jag känner mig så ensam, jag får stöd hos honom i allt, på hans sätt, men jag saknar trösten.

Du skriver att att din sambo har fina sidor och att erat tidigare stormiga förhållande nu lugnat sig det sista året, så långt är allt fint.

Men sen ringer det små varningsklockor i och med att han blir arg och förbannad när du visar dina känslor och gråter. Att han även säger att det inte alls är synd om dig får jag obehagskänslor av. Skulle nog bli chockad om min sambo betedde sig på det här sättet. Det är ju som en känslokall förälder som säger åt sitt barn att lägga av, sluta grina, skärp dig osv. Usch!

Även om du skulle vara en som har lätt till tårar och att överdramatisera så är det inte rätt att bli förbannad!! Nä, jag får dåliga vibbar av detta. När kommunikationen brister så finns det lite hopp för en fungerande relation. Hoppas det ordnar sig för dig ts!

Det problem som dock kvarstår är att han i princip aldrig erkänner att han gör mig i ledsen, även när han verkligen har gjort det. Jag kanske gråter onödigt mycket och säkert inte alltid pga att han gjort mig ledsen utan bara över situationen. Men när det är han som gjort mig ledsen så erkänner han det aldrig. Jag tycker då att det är otroligt svårt att få bukt på problem.

Han är otroligt duktig på att påpeka saker jag gör, "Du kan inte ställa den där, tänk på det här, gör hellre så här", osv osv.. Det stör mig något otroligt och gör att jag känner mig så jävla liten och misstrodd. Ja, jag kan vara klantig och oförsiktig, jag vet. Men jag är så trött på att alltid bli påpekad i de mesta jag gör.

#4 Jag har också tänkt som du många gånger, att det INTE är ok att blir arg eller avfärda mig när jag är ledsen. Men jag har försökt prata med honom om det men det går liksom inte, han verkar inte förstå att det gör så jävla mycket ondare när man redan är ledsen att bli avfärdad.

Till saken hör också att hans pappa är precis som han, bara hundra gånger "värre". Han är säkert uppväxt med att man inte visar så här mycket känslor eller blir så här dramatisk som jag. DOCK är han klok på många sätt och borde då kunna ha förståelse för att man INTE beter sig som han gör. Samtidigt förstår jag att han blir less.. Svårt det här.

Vore intressant att veta vad det är ni bråkar om?, då det stod att ni har ett stormigt förhållande.

Om jag ska leka amatörpsykolog här så tänker jag att han behandlar dig likadant som dina föräldrar, som kanske inte heller "sett" dig när du var liten (som någon ovanför skrev). Alltså att dom var alkoholister o hade fullt upp med sig själva. Å nu känner du igen det hos honom o att det var därför du föll så hårt.

Han kanske är jättestabil på andra sätt men rent känslomässigt inget stöd?

Nuförtiden bråkar vi oftast om små saker, mycket om att jag är ganska slarvig i mitt sätt, stressar med saker och inte tänker efter. Från början var det mycket pga. att vi var så olika, att han sa (nästan) precis vad han tyckte och tänkte om olika saker (något jag inte är van vid) och om att han var så otroligt dålig på att visa kärlekskänslor, vilket jag är i stort behov av. Han är så mot alla. Därför litar många på honom, för att han är ärlig. Dock förstår han inte riktigt att folk kan ta illa upp av hans ärlighet ibland.

Jag tror hellre att jag fastnade för honom mycket för att han är så stabil i sitt sätt, att han är vuxen (har tidigare haft ett långt förhållande med en otroligt omogen kille utan tex. något som helst ekonomiskt ansvar), att han är mogen och att han har båda fötterna på jorden. Det har jag nog saknat hos mina föräldrar under min uppväxt, trygghet. Men jag ska inte heller utesluta att jag älskar honom väldigt mycket, hans bra och fina sidor. Att han ställer upp för mig, att han är otroligt snäll och att jag kan lita på honom. Han har blivit mycket bättre på att visa hur mycket han älskar mig(han har som sagt inte alls lätt för sådant).

Tycker att det är ett jättebra första steg för dig att prata hos psykolog. Har själv blivit hjälpt av ktb.

När det kommer till er relations så verkar det som att ni fastnat lite just i barn-föräldrarollerna. Han påpekar sättet du gör saker, som om han skulle veta bättre. Han kan inte erkänna att iallafall ibland bidragit till att du mått dåligt och gråtit. Det är ju inte heller hans uppgift att uppfostra dig eller läxa upp dig för att du är slarvig eller inte tänker efter.

Ni behöver få ett mer jämställt förhållande där ni är partner-partner helt enkelt. Detta kan nog psykologen hjälpa dig med. Om han inte vill prata med dig skulle jag helt sonika skrivit ett brev till honom. Få hjälp med formuleringar från tex en nära vän eller psykologen så att brevet tar upp det viktigaste, är skrivet i jag-form och så neutralt som möjligt för att minska risken för att han ska känna sig attackerad.

Jag tänker också att det är viktigt att du tuffar till dig, försöker låta bli att gråta och visar att mig och mina känslor är viktiga och inget man bara skuffar undan! Om du förstår hur jag menar. Så att han kanske får sig en chock och inser att han inte längre kan styra och ställa som han anser bäst.

Jag tror jag varit mannen i ditt förhållande tidigare och det kanske kan vara lite givande att få en synpunkt från andra sidan så att säga så får du avgöra om det är applicerbart på ditt förhållande.

Men jag som man kan uppleva det hela vansinnigt tröttsamt med folk som gråter hela tiden så fort de blir upprörda på något vis och då förväntar sig att bli tröstade, det känns för mig som att man få sätter punkt för diskutionen occh att eftersom hon börjar gråta har jag automatiskt gjort fel och så är det ju inte nödvändigtvis. Ur manligt perspektiv är det nästan att betrakta lite som en härskkarteknik rent av.

Och framförallt är det skitjobbigt att känna att man ständigt behöver väga sina ord på guldvåg och man kan dra sig för att ta upp något, även om det skulle behövas då erfarenheten visar att man ändå vet hur det kommer sluta, hon gråter, jag blir skyldig och inget blir löst.

Jag vill dock vara väldigt tydlig med att det här inte är riktat mot dig personligen, och du avgör själv om du tror att något kan vara applicerbart på eran relation, men det är lite snabb input från en man som tycker sig varit i din killes  situation iallafall.