Emigrera - Vilket land ?!

Hej! Jag har bott utomlands (irland) sen 2008, flyttade efter studenten. Irland är nog inte landet för dig om du är på jakt efter värmen dock! ?

Hur svårt det är beror nog helt på vart du har tänkt dig flytta. Inom EU (och en del andra europeiska länder som norge t ex) har du ju rätt att bosätta dig och arbeta, utom EU så har ju olika länder olika system med visa etc, så det måste du kolla upp. Beroende på vilket land du tänker åka till så kanske du inte kan få visa om du inte har arbete eller studier planerade innan. Inom EU får du ju stanna, men om du inte har jobb så har du som nyanländ vanligtvis inte rätt till några typer av bidrag så då blir det svårt att klara sig!

För mig var det inte speciellt svårt när jag först flyttade. Som svensk så har man ju hyfsade grundkunskaper i engelska vilket förstås underlättar. Om du har ett land i tankarna där der talas ett för dig främmande språk blir det förstås svårare. Som 18-19 åring hade jag ju inte så höga krav på jobb och bostad, det fick bli lite som de blev, bodde i en mindre stad så det fanns inte så mycket jobb men det gick ju. Pluggade sen på universitet i fyra år och jobbar nu inom yrket.

lite svårt att ge ordentliga råd när jag inte vet vart du vill åka, hur länge, vad du vill arbeta med etc!

Jag flyttade till Frankrike 2007, och vidare till Irland 2011 (vad är det som gör att alla Svenskar hamnar här? :p )

Jag kan egentligen inte rekommendera någon av dem. Frankrike var varmare på sommaren, men hela landet rasar om det kommer snö - och de vägrar fortfarande prata engelska, så se isf till att du pratar franska tillräckligt för att förstå och göra dig förstådd.

Men som ovanstående säger så är det svårt att ge bra råd utan att veta mer om vad du är ute efter :) 

Skulle jag nu tvingas flytta utomlands av en eller annan anledning skulle jag flytta till Tyskland eller Holland. 

Visst, det är inga solparadis men det vill jag inte ha heller. Är rätt ljus och blond och skulle inte känna mig annorlunda mot befolkningen. Jag skulle kunna tas för en tysk eller holländare. Dock inte fransman eller irländare. Kanske låter fånigt men det är viktigt för mig att smälta in. 

Även kulturellt känner jag mig hemma i Tyskland och Holland. I typ Spanien känner jag mig som en utomjording. Siesta? Really?

Eftersom Tyskland är det större landet och dessutom har ett enklare språk skulle det absolut bli Tyskland. Förmodligen nordvästra Tyskland. Hamburg kanske.

Någon som flyttat till Spanien? Vad finns det fler för varma länder som kan vara softa att bo i?

Jag flyttade utomlands till Australien. Stekande hett 4 månader, behaglig 3 månader vår och höst och sen fryser man häcken av sig under "vintern". Åtminstonde i den delen jag bor. Fast jag skulle inte flytta tillbaka för allt i världen. 

Största problemet här nere är visum. Tar evigheter och de ställer jättestora krav för att man ska få uppehållstillstånd. Tog mig 3 år att få arbetsvisum och ytterligare två innan jag fick permanent uppehållstillstånd. 

Fast jag älskar livet här nere, sol nästan året runt även om det kan bli kallt, softa människor och inte så mycket krav på en som hemma,

Är det lätt att få jobb där? Hur gjorde du när du flyttade dit?

Södra Frankrike, Italien...varför inte Portugal ?;)

Och jobb? Bästa är ju om man kan jobba på distans mot Sverige. Risken är väl att man får svårt att komma in i samhället och lära sig kulturen. Tror det är svårt. 

Problemet med Frankrike är väl att dom helhjärtat vägrar prata engelska. Men annars är det inte så svårt att hitta jobb och "komma in" i kulturen. Sen har Frankrike, Italien osv inte så gigantiska skillnader jämfört med Sverige..men visst finns det skillnader.

Vi valde södra Frankrike och det är inte speciellt svårt att flytta inom EU. Vi tog med oss jobbet, så för oss var det aldrig något vi behövde tänka på, men bekanta har talat om att det är i stort sett omöjligt att få jobb om man inte kan språket. Om man bara pratar med folk och är trevlig så brukar de överse med kulturella klavertramp.

Om man bara börjar på franska och låter fransmännen ta initiativet att gå över till engelska när de märker att man inte klarar det så funkar det jättebra. Men om man kommer och börjar prata engelska direkt så blir det tvärstopp. Det är väl en av de där kulturella skillnaderna - fransmännen vill inte visa att de inte är så bra på engelska, men om jag är sämre på franska än de är på engelska, då är det okej.

Fast ska man flytta till ett land så får man faktiskt lära sig språket och kulturen. Det ingår, annars kan man stanna hemma! Sedan behöver man såklart inte slänga bort kulturen man har, det går att ha båda.

Jag har bott i England. De är med i EU så det var bara att packa väskorna och boka en flygbiljett. Det var alltså ingen fråga om att få stanna. Det var lätt att hitta jobb, men mycket svårt med boende. Jag trivdes, men skulle inte vilja bo där hela livet.

Det är absolut det allra viktigaste. Pratade med en engelsk kvinna som tillsammans med sin man har bott i vårt område i 14 år och han har fortfarande inte lärt sig franska. Han kan inte ens prata med grannarna eller gå och handla utan att ha sin fru med. Det måste vara otroligt handikappande.

Jo, såklart. Men jag tror det är enklare för mig personligen att trivas i t ex Tyskland då jag slipper känna mig så utanför. Slipper bli stirrad på som "the only blonde in the village".

Kulturen är visserligen inte exakt lika som här i Tyskland men betydligt mer lik den svenska än t ex den franska. Dessutom vill jag faktiskt inte bo i ett alltför varmt klimat. Är skönt nån semestervecka men inte hela tiden. 

Säger som Horace. Tyskland är ett Sverige för vuxna. :)

Jag menade förresten att om man jobbar från hemmet mot ett svenskt arbete så blir det svårare att komma in i samhället och kulturen än om man har ett arbete där man bor. Då får man ju arbetskamrater och lär sig hur arbetslivet fungerar osv. Sitter man bara hemma riskerar man att enda kontakten med yttervärlden blir mataffären. 

Det är fortfarande relativt lätt att få jobb men problemet är att få visum. 

Tog två år att uppfylla kraven för ett partnervisum (mannen är Australienare), bevisa att vi levt ihop, ytterligare 6 månader att få ihop ansökan och sedan 6 månader att få det godkänt. Flytten i sig var enkel, packa och stick mer eller mindre. Tog en månad att hitta vettigt jobb.

Om du är under 30 kan du åka på ett års Work och Holiday visa, det är relativt enkelt att få (kan utökas till två år om du gör farmwork). Om du jobbar för ett multinationllt företag kanske du kan bli sponsrad för att jobba på deras utrikeskontor eller något. Hitta ett företag som sponsrar ditt visum eller kolla på skilled migration list och se om du uppfyller några av kraven. Det brukade vara relativt enkelt, fanns frisörer och bagare på listan men numera har de ökat kraven. 

Håller HELT med - det var därför jag lämnade Frankrike också; jag lärde mig helt enkelt aldrig, och det var jobbigt för både mig och Fransmännen - företaget jag arbetar för hade iofs personal som hjälpte oss med alla Fransk-ärenden, men...vad hjälper det då? Man kommer ju inte in i samhället. Så, efter 3.5 år utan att ha lärt mig franska (som jag dessutom tycker är vidrigt fult...vilket troligen spelade in) så gav jag upp och drog vidare till Irland - och här passar jag in ganska bra :)

Jag bor i Brasilien och det är ett land jag kan rekommendera.
Landet är väldigt stort, så det finns ju många olika miljöer och samhällen att välja på.
Portugisiska är språket som talas här och, trots att jag är rätt så kass på språk, så lyckades jag lära mig portugisiska inom ett år. Nu har jag bott i landet i sju år och talar språket flytande.

I Brasilien är folket så mycket mer trevliga och vänliga, än i Sverige. Man hetsar inte upp sig för småsaker utan tar allt lite som det kommer. Allt är möjligt, fånga dagen - lite den andan som råder här.

Dock bör jag väl kanske tillägga att kulturen inte är den bästa för en svensk ultrafeminist. Här är det nämligen rätt så tydliga könsroller (något som jag förvisso tycker är bra, då det är skillnader mellan könen - och istället för att, som i Sverige, försöka sudda ut gränsen mellan män och kvinnor, så försöker man i Brasilien att stärka och belysa skillnaderna. Det ger oss det bästa av männen och det bästa av kvinnorna).