Ständigt less, känner ingen glädje

Hej,

Jag är likadan som du, har varit det så länge jag kan minnas. Sen trean kanske.

Mitt liv präglas ständigt av depressioner, oavsett omständigheter. Spelar ingen roll om jobbet går super, om någon säger hur mycket jobbigt.yder för dem, eller något. Jag uppskattar ingenting, och känner djup skuld till alla som står mig nära för att jag periodvis inte känner någonting för dem i princip. Ett apatiskt tillstånd. Det går dock i perioder, och jag upplever också motsatsen. Men de sinnesstämningarna är tyvärr sällsynta i jämförelse.

Det finns ingen rationell anledning till att jag är såhär, bara är så. Jag har läst massor om störningar för att försöka hitta mig själv men till ingen nytta.

Jag blev nyligen diagnostiserad som bipolär. Vilket kanske kan stämma. Finns inte mycket att göra åt det.

Nu är jag skriver det här så har jag suttit i min fåtölj sen jag gick upp idag och stirrat på tvn oförmögen till att göra någonting av dagen eller höra av mig till någon. Jag vill helt enkelt inte. Jag vill ingenting. jobbigt.

Hej och tack för ditt svar!
Känner igen mig så väl i det du skriver, känns som om det vore jag som skrev!
Det mest tragiska tycker jag är att man ibland även kan få skuldkänslor om har en okej dag. Att man egentligen inte är värd att må bra liksom.

Det där apatiska tillståndet känner jag i stort sett varje helg. Vill, men vill inte göra någonting. På eftermiddagen/kvällen kommer ångesten/det dåliga samvetet för att ännu en dag har passerat utan att man gjort ett dyft. Men jag orkar verkligen inte ta mig för ett dugg. Har inte varit utanför dörren idag jag heller, även om det varit en vacker dag som man borde tagit tillvara på. Det måste ändå vara rätt skönt att trots allt ha fått en diagnos?

Nej precis, hamnar ofta i det tanke mönstret jag också. Brukar komma fram till att jag egentligen är en hemsk människa och hela den där biten, leder ofta till att jag kan få viss social fobi också för att jag tryckt ner mig själv så lågt med mitt otroligt självdestruktiva tänkande.

Det där apatiska är fruktansvärt eller hur? Det känns.. underligt, en medveten koma på något sätt. Instängd i något moln av negativa känslor som kväver bort alla försök till att tänka positivt, och det går inte att ta sig ur. Man får hoppas på att man kommer må bättre nästa dag när man vaknar helt enkelt.

Ibland sitter det där tillståndet i ganska länge för mig, och jag är märkbart mindre intelligent, social och motoriken stämmer inte heller, och positiva känslor finns inte. Så brukar till slut tro att jag är sådan innerst inne och hamnar i någon ond cirkel som alltid är svår att ta sig ur. Även om jag gjort det tusen gånger under mitt liv. Hitta sig själv igen ungefär.

Tråkigt att du inte heller vart ut idag, det känns så hemskt när dagen är förbi. Många kramar :( inte alls kul. Man får försöka se en bra film och äta godis eller någonting, brukar göra tillvaron lite lättare. Lyckades städa min lägenhet idag i alla fall, så dagen blev inte helt meningslös ändå.

Och jag ser det inte så faktiskt, finner det inte befriande eller kvävande på något sätt. Gillar inte diagnoser speciellt mycket, man blir bara satt i ett fack liksom. Jag vill bara vara lycklig och trivas med mitt liv, och alltid få känna att jag älskar de människor som är viktiga för mig, istället för att vara kluven om jag älskar dem överhuvudtaget.

Jag förlorade mitt livs största kärlek på det sättet, tog henne för givet lite och insåg inte hur mycket hon betydde för mig förens det tog slut. Det gör så fruktansvärt ont att jag förlorat henne, älskade henne sen första gången jag såg henne, och ville vara med henne resten av mitt liv. Men det blev inte så.

Nu gick jag lite in på ett annat spår, sorry. Men det är skönt att avlasta lite.