Hur mycket är normalt att bråka?

I min värld är det inte normalt att bråka. Jag har aldrig hört mina föräldrar bråka. Jag och min man bråkar inte. Det betyder inte att vi inte har olika syn på saker emellanåt men det kan i så fall diskuteras under sansade former, alltså utan bråk.

Vad underbart att höra! Hur gör ni? Pratat ni nör barnen sover eller vad?

Det beror ju på vad man menar med att bråka. Jag har växt upp med att mina föräldrar bråkade konstant, men de älskar varandra och är fortfarande tillsammans (jag är nu 25). För deras del så handlade bråken bara om sätt att lösa konflikter på, båda är hetlevrade personer som hellre tänder till och brinner en stund, för att sedan snabbt slockna och bli sams. Fungerar det för en så är ju det bra, men man kan ju försöka att inte göra det så barnen hör det...

vi bråkar inte heller. Om vi tycker olika om nåt sätter vi oss i lugn och ro och pratar igenom det. Vi har dock båda yrken där man måste kunna vara lyhörd, kunna lyssna på många olika människor och ta hänsyn. Vi är tränade i att verkligen lyssna och samtala med varandra. Tror det är rätt olika hur "bra" olika personer är på de olika delarna.

Vi bråkar. Försöker dock aldrig göra det framför barnen. Inga personangrepp och aldrig nånsin fysiskt!

Mina föräldrar har varit gifta i 30 år och bråkat så otroligt mkt. Inte något jag skulle eftersträva. Vi bråkar kanske en gång i månaden, det löser sig snabbt och sen är det bättre än innan.

Ja, vi pratar när barnen sover och när de är vakna.

Vi har levt ihop i 15 år, ett par år 24/7, och vi har aldrig bråkat. Vi har visst varit oense men de har aldrig blivit några bråk. Man kan inte alltid tycka lika men de absolut viktigaste för oss är att kommunikation, respekt och acceptans. Man måste kunna prata om allt i ett förhållande tycker jag o kunna kompromissa. Acceptera att man fungerar olika, vi har lite samma grej, jag vill ha stenkoll på läget gärna långt i förväg o han tar de lite som de kommer. Men vi vet ju det om varandra så då får vi hjälpas åt

Samma här. Mina föräldrar bråkade inte och jag har aldrig bråkat i vardagen. Med min man, som jag lever med nu, beror det på att vi kan resonera och att vi vill varandra väl och därför sätter oss in i den andres situation. Nästan varje gång vi märker att någon av oss blir sur över något så förklarar vi igen - en nivå djupare - exakt varför vi gjorde som vi gjorde, eller erkänner att vi ångrar det vi sa eller gjorde. Med en gång erkänner vi. Den stolthet som skapat schismer tidigare i mitt liv (om än inte bråk) finns inte hos oss.

Hej du TS, först och främst så är inte "alla andra" så lyckliga som du säger. Jag och min sambo ska separera för att ta ett exempel. Jag tycker personligen inte om att bråka, och att bråka varje vardag är definitivt för mycket enligt min mening.

I en relation får man ge och ta så vad ni måste göra är att jämka allt måste inte alltid planeras i vardagen och vissa saker måste planeras. Sen när man tar upp saker är det väldigt lätt att man börjar med du sa, du glömde, du lovade, du, du det blir väldigt anklagande och risken är väldigt stor att den andre direkt går i försvar och bråket är i gång. Säg istället jag skulle vilja att vår vardag va lite mer strukturerad för det underlättar väldigt mycket, det gör mig stressad/arg osv när du inte inte alltid planerar in saker utan är mer spontan. Jag skulle vilja..... Då har du inte anklagat utan bara förklarat vad du känner, vill och behöver. Finns även ett bra relationstest du kan göra som bland annat tar upp kommunikation i relation och mycket mer bäst blir det om båda gör testet och jämför sina resultat. www.lovetestnow.com