Självmordstankar vid minsta motgång

Hej familjeliv! Sedan början av tonåren har jag haft perioder då jag är överdrivet känslig, vilket leder till självmordstankar och depressivt beteende vid minsta motgång. Om jag inte får uppmärksamhet av mina nära och kära eller om planer inte går som jag vill så faller min värld samman. Men sedan så har jag även perioder då allt är okej och till och med jättebra. Anledningen till att jag börjar bli fundersam är att de här dåliga perioderna har ökat och de går ut över min nuvarande relation med min pojkvän. Han förstår inte riktigt hur hårt det tar på mig under sådana här perioder när han tex inte svarar snabbt på sms/inte umgås med mig så mycket/väljer att umgås med andra. I vanliga fall så har jag inga problem med det, jag är nämligen själv en väldigt utåtriktad person. Men under dessa perioderna så är allt helt svart, det är som om all lycka har sugits bort från världen. Hela mitt huvud blir bara fullt av jobbiga tankar och jag klarar knappt av att göra någonting.

Jag var på en föreläsning om psykisk ohälsa för några veckor sedan och jag har börjat fundera på om det kan vara något syndrom... För under den värsta tiden så hjälper inte ens all kärlek i världen. Kramar får mig att gråta och kyssar känns som stenar. Och om någon påpekar att jag verkar ledsen så blir det alla taggarna utåt. Humörsvängningarna under dessa perioderna går knappt att beskriva.

Så, folket på familjeliv? Är det någon av er som går igenom något liknande som kan hjälpa mig att förstå vad som händer?
Tack på förhand!