Separera trots kärlek?

Åh vad jag tycker detta är svårt! Jag och min man hade ingen bra relation då vi fick barn. Då barnet var på väg var det bara att "gilla läget", det var inte planerat. Vi bestämde oss för att hålla ihop och göra den dåliga relationen bra i efterhand. Alternativet att separera fanns bara inte med på kartan. Vi hade ju ändå kärlek och rätt kemi mellan oss. Det fanns något att bygga på. Livet rullade på och barnet fick ett syskon, fortfarande fast beslutna att leva livet ut med varandra. Vi har haft stora och små problem genom åren och varit några vändor på familjerådgivning. Men i ärlighetens namn har det aldrig varit ihållande bra mellan oss. Har bara blundat för det för vi ska ha det här "familjelivet". Nu börjar det som var dåligt i relationen redan innan barnen kom, liksom komma upp till ytan. Det dåliga i relationen går ut över barnen och trots våra ansträngningar kommer vi inte vidare. Jag orkar liksom inte harva i det här mer och längtar efter att slå mig fri, att inte längre tillåta relationen att dränera en på energi. Jag plågas av dåligt samvete att jag ens över att dra upp barnen från deras hem och trygga plats för att jag själv inte orkar och vill längre. När har man skäl nog att separera och när ska man kämpa vidare? Hade varit så mkt lättare i beslutet om all kärlek och attraktion till min man var helt borta.