Tar våran son skada av att pappa jobbar utomlands?

Om umgänget fortsätter att vara så, eller till och med oftare, i några år så kommer ert barn garanterat att dra nytta av det och tjäna på det.

Mitt barn träffar sin farmor cirka en gång om året och de har ändå en fin relation till varann.

Mitt barn är fyra år.

Men men men! Vadå "tar vår son skada"? Hans relation till fadern får naturligtvis lida för det, med sonen tar inte per automatik "skada" av att inte träffa sin far på 2 månader.

...och "Inte gå med på det"? Hur menar du? Har du någon slags ensam bestämmanderätt över ert gemensamma barn? Eftersom pappan överväger att gå till domstol tänker jag att din hållning då måste vara att inte låta pappan träffa er son över huvud taget. (Vad skulle han annars ta strid för?) Stämmer det?

På vilket sätt tänker du att barnet tar skada? Att han lär känna en person som försvinner periodvis?

Det är ju du som kommer att vara tryggheten i ditt barns liv om barnets och pappans relation ser ut som du beskriver. Så detta går ju att jämföra med en mormor tex sen passar barnet en gång/ vecka och är borta två månader i taget, eller om barnet skulle ha barnomsorg enligt de premisserna. (Jag menar nu inte att pappan är barnvakt, utan försöker bara jämföra med liknande situationer där barnet separerar regelbundet från någon den har kontakt med).

Ditt barn är ju ganska litet, så att barnet ska umgås med någon ensam en hel dag som han inte alls känner är nog inte det ultimata, utan att ni får "skola in umgänget" nu till en början.

Sen får ni väl båda "känna av barnet", hur reagerar barnet, hur kan ni anpassa så att det ska bli så bra som möjligt för barnet. Är heldagar verkligen det bästa första året, osv.

På vilket sätt tänker du att barnet tar skada? Att han lär känna en person som försvinner periodvis?

Det är ju du som kommer att vara tryggheten i ditt barns liv om barnets och pappans relation ser ut som du beskriver. Så detta går ju att jämföra med en mormor tex sen passar barnet en gång/ vecka och är borta två månader i taget, eller om barnet skulle ha barnomsorg enligt de premisserna. (Jag menar nu inte att pappan är barnvakt, utan försöker bara jämföra med liknande situationer där barnet separerar regelbundet från någon den har kontakt med).

Ditt barn är ju ganska litet, så att barnet ska umgås med någon ensam en hel dag som han inte alls känner är nog inte det ultimata, utan att ni får "skola in umgänget" nu till en början.

Sen får ni väl båda "känna av barnet", hur reagerar barnet, hur kan ni anpassa så att det ska bli så bra som möjligt för barnet. Är heldagar verkligen det bästa första året, osv.

Jag var nog både trött och förvirrad av vad jag läste och missade det uppenbart sjuka i det hela. ...för du är inte riktigt frisk, människa! Vem tror du att du är? Tror du ens att du har laglig rätt att göra det?

Jag förstår om ni har haft en strulig relation. Skärp dig! 

Det lilla han träffar barnet när han är hemma är snarare problemet

Säg som mamman i Forrest Gump "Vacation is a place where you never come back from"

Va? Du menar väl att problemet är just det faktum tillfällena är så få (att han inte träffar sonen oftare), och inte dessa tillfällen i sig?

Det är svårt med kommunikation....

Finns väll problem i sig att han träffar sonen för lite när han är hemma, men det är samtidigt de mesta han kan sträcka sig till..

Då blir pappa mer som en vän än faktiskt en pappa, eftersom tryggheten inte existerar där

Ja så är det och fet var det jag menade med att jämföra med en mormor eller en vän till familjen eller liknande.

Jag tror att det är lättare för dig att förhålla dig till situationen och fundera ut en bra lösning om du inte utgår från en normalbild av en pappa. Utgå istället från att det vore din bror eller syster som vill ha en nära relation med barnet och hade föreslagit detta upplägg? Vad hade du sagt då? Vad anser fu kan vara skadligt för barnet med upplägget?

Som jag förstår det kommer pappan träffa barnet en gång i veckan nu tills han fyller ett år och sedan försvinna i två månader för att sedan återkomma för att barnet en hel dag (dygn?) själv?

Är det så att pappan säger "jag bestämmer annars går jag till domstol" eller finns det något utrymme för samtal och en viss justering av hans upplägg?