Hur farlig är en skrikande och arg mamma?

Väldigt mycket påverkas barnet...... du ska genast ringa soc och anmäla eftersom pappan i familjen inte fattar att han ska skydda sina barn och slänga ut mamman.

Men hur påverkas barn som utsätts för det här?

Man behöver inte vara ett geni för att begripa det... Tror du kan använda din hjärna själv och förstå.... hur skulle DU må om din mamma utsatte dig för det?

Det är klart att jag begriper att ingen mår bra av att utsättas av skrik hela dagarna men jag vill fortfarande veta hur barnet påverkas mer än att det "inte mår bra". Hur det kan tänkas att barnet påverkas både som barn och vuxen. Blir barnet konflikträdd? Rädd för närhet? Dålig självkänsla och självförtroende? Tror barnet att hans åsikt inte räknas? Lär han sig att inte ta för sig? Blir barnet en arg person som börjar slåss på torget som tonåring och knarka? Hur påverkas barnet i långa loppet? Det är det jag vill veta och inte det uppenbara att barnet inte mår bra av det.

Det är olika hur barn reagerar men barnen får sannolikt aggressionsproblem och lär sig hantera motgångar på samma sätt dvs genom att tappa kontrollen. Självdestruktivitet är nig vanligt, då de inte får respekt av mamman och inte heller lär sig tycka att de förtjänar det.

Beror på hur pappan är och vilken grundperson barnet är. Min mamma är knäpp och behandlade mig som skit,men jag har klarat mig ändå. Flyttade vid 17-det bästa jag gjort! Pappa var suverän,tyckte det var jättetrist att han dog och inte mamma. Så kategoriskt att man far illa för all framtid kan man inte säga. Det är inte bra för stunden,självklart inte,men hur barnet blir som vuxen är omöjligt sia om.  Min syster hade bättre uppväxt än jag för hon var älskad och välkommen,men hon var svag psykiskt och blev alkis.

Är det du som är mamman?

Tror du att det kan bli tvärtom också? Att barnet är väldigt lugnt och inte själv gapar och skriker? Eller är det vanligare att man följer i mammans fotspår och blir likadan själv?

Jag tror också att barnet inte lär sig tycka att det förtjänar respekt helt klart!Kunde din pappa inte stoppa din mamma? Eller var dom inte tillsammans och det var därför han inte kunde skydda dig? Eller kanske gjorde han det och jag missförstår din text lite?

Jo,de var gifta och bodde ihop och han fick väl nån släng av sleven också. Men han orkade inte protestera tror jag utan kompenserade mammas skit med att vara väldigt snäll och engagerad i mig istället. Han lärde mig cykla,fiska,körde mig dit jag ville o.s.v. Utan honom hade jag inte stått ut alls. Och efter han dog och jag flyttade jättelångt har jag och mamma dålig kontakt. Hon är som hon är och vid 80 lär man inte ändras. Och jag grubblar inte över min barndom,den är ju liksom över sen 30 år.

Min mamma skällde periodvis mycket när jag var liten. Hon hotade aldrig med att ta livet av sig, men jag fattade oftast inte vad hon skällde för eller var arg över.

Jag flyttade hemifrån när jag var 16. Tyckte att när jag flyttat så löste sig allt, vi har haft en ganska normal kontakt under åren fast kanske lite mindre frekvent än vad andra jag känner har med sina familjer.

Jag är konflikträdd, eller jag tycker att konfliket är superobehagliga. Jag avskyr när folk skriker och gapar. Tycker till och med att det är jätteobehagligt när någon säger emot mig på ett elakt sätt t.ex här på FL. Jag startar aldrig bråk men jag brukar medla när andra bråkar. Jag ser till att ingen har anledning att bli arg på mig nånsin.

Om jag ändå blir osams med någon, eller om någon skäller på mig så bara går jag därifrån. Drar som en röd räv. Det är ytterst sällan jag försvarar mig.