Hur överlever man en tvååring?

Jag har en lillebror som i vuxen ålder fick diagnos adhd, och hans utbrott i samma ålder liknade de som du beskriver. MEN, han hade samma humör oavsett om han var på dagis eller hade barnvakt.

Så min amatörgissning är att oändligt med tålamod och kärlek är receptet för er. Men visst kan man blir galen för mindre. Men då behöver ni ju å andra sidan inte ha dåligt samvete om ni behöver pausa med barnvakt ibland, för barnvakten upplever ju inte samma...

Hoppas någon annan här inne har mer konkreta råd att ge, och att det ger med sig snart!

Jag hoppas verkligen att detta är en fas som blir bättre av sig själv för det känns inte som jag klarar av att hjälpa honom. Man känner sig så otillräcklig som förälder.

Nu har vi varit hemma på sportlov en vecka och då hinner det bli många utbrott per dag. Puh!

Min son var sån i den åldern. Enormt krävande att ta en massa stora utbrott varje dag. Han var också väldigt verbal men just då var han lika verbal som en bebis. Det handlar ju mycket om att de inte kan hantera känslorna som uppstår. Tror egentligen inte man ska försöka stoppa, trösta eller avleda utbrottet utan låt dom vara arga, besvikna eller ledsna på situationen och så finns man i närheten och kan kramas och prata när det är "över". Blir dom däremot utåtagerande så dom gör illa sig själv eller andra eller har sönder saker kan man behöva hålla om/i dom ett tag. Vet inte hur pass starkt han reagerar? Vet du vad som hänt så försök bekräfta känslan för honom men som sagt, vänta med mer prat till efter. Kan räcka med något i stil med "Oj var glassen slut nu, blir du ledsen för att du ville ha mer? Jag förstår det, glass är ju gott!" Eller ja något enklare till och med.

Jag har en tvååring som har ett hiskeligt humör när hon sätter den sidan till. Det kan vara helt obegripliga och ur mitt perspektiv helt orimliga saker som hon blir rasande över. Häromdagen blev hon rasande för att hennes nerkissade blöja inte gick att ta på sig igen (den var sönderriven). Hon vrålade och var än jag slängde blöjan så sprang hon dit och hämtade den, samtidigt som hon sa att hon inte ville ha den. Någon ny var det inte på tal om heller. Jag tänker att något - hur litet och obetydligt det än verkar för mig - framkallar de här starka känslorna hos henne och att hon vill ha min hjälp att hantera dem. Så jag tar det lugnt. Blir hon rasande för att jag har sagt nej så håller jag fast vid det men jag hetsar inte upp mig utan försöker så gott det går att hjälpa henne ta reda på vad det är som känns så jobbigt. Ibland går det och ibland går det inte, men jag tänker att det är viktigt att hon ser och förstår att jag tar henne på allvar och försöker förstå. Det brukar lugna sig efter ett tag och då kan jag t ex fråga om hon vill ha lite varm choklad för hon får väl ont i halsen av att ha skrikit så mycket?

Då tror jag att hon märker att hon får omsorg och omtanke även om hon blir skogstokig.

Hon kan heller inte ta emot tröst när hon är mitt uppe i raseriet och jag tvingar mig inte på heller, men jag är noga med att hon vet om att hon gärna får komma till mig när hon vill det.

Så... mitt råd är att ta det lugnt. Låt honom få veta att ni bryr er om honom och hans känslor, förringa dem inte (typ, "Det där är ju inte så farligt"); skämta inte om dem och var inte ironisk eller så. Han försöker nog hitta sin plats på jorden och det är inte så lätt när man är två år.

Har också haft ett barn som fått hysteriska utbrott för precis allt. Började redan lite efter 1-års åldern. Och samma som för er så var det bara hemma, alla andra såg en blyg liten snäll tjej som alltid var på bra humör...  Försökte man beklaga sig nån gång över hennes beteende fick vi bara höra att vänta bara tills hon blir tre då kommer den RIKTIGA trotsåldern. De var alltså ingen som trodde på oss. Nu när hon är tre så kan jag tala om att hon har inte några hysteriska utbrott längre

Vårat sätt att hantera det var helt enkelt att hålla sig i närheten och vänta ut utbrottet. Pratade man med henne eller försökte röra henne eller ens titta på henne blev hon bara ännu mer förbannad och vrålade ännu högre. Så jag brukade sätta mig nån meter ifrån henne så hon såg att jag fanns där. Efter varje utbrott så blev hon sen ledsen och ville sitta och kramas ett tag. Men det var rätt jobbigt när det blev flera utbrott om dagen.

Det är nånstans skönt att höra att fler haft det så här och att det gått över.

Vi har också kört på att vänta ut i närheten men dels finns en gnagande oro att det är fel väg. Att man inte hjälper honom och att det inte kommer bli bättre. Dels är det svårt när han blir våldsam. Han får stora blåmärken i pannan när han dunkar huvudet i golvet (det började han med som lite , innan 1 års ålder, när han blev frustrerad). Jag vill ju inte att han ska skada sig själv men om jag håller i honom blir det bara värre och då får jag hålla i honom så hårt så det känns som jag skadar honom istället.

Förstår vad du menar. Behövde också hålla i min son så hårt att det inte kändes bra ibland. Då släppte jag honom. Ibland skrek han så han kräktes när han var upprörd. Fick sk affektanfall emellanåt där han var helt borta. Läskigt men det försvann. Försök att tänka att varje besvikelse är ett tillfälle de lär sig att hantera känslan lite till men det är en process. Det är en period de ska igenom och det enda man kan göra är att finnas nära till hands.

Om ordet nej blir laddat kan man mildra vissa situationer genom att omformulera sig. Istället för "nej du får inte stå i soffan", säger man "du får sitta ner i soffan". Eller, "vill du hoppa och skutta så får vi gå ut" istället för "nej du får inte hoppa i sängen" osv. Det blir tydligare.

Jätte bra hur du hanterar detta Donum!

Det bästa är att vänta ut utbrotten och när det börjar gå över kan man fråga -vill du ha en kram? Man kan jämföra det med att det blir kortslutning i hjärnan. Det skulle vara på ett sätt men blev ett annat och då blir det kortslutning och ett utbrott. Inget hjälper, det är bara att vänta ut det.

Och jag som mamma till en treåring säger bara det; det blir värre :) tvåårskortslutning med utbrott är ingenting mot treårstrots. Men man överlever det också även om det är kämpigt många gånger.

Vad glad jag blev av att du tog dig tid att ge sådan feedback! Det är gott att läsa för ibland undrar man ju hur i hela friden man ska lösa detta. :) Så tack!

Min yngsta dotter var så här. Omgivningen tror att det är vanligt småbarnstrots men det är större än så när barnet skadar sig själv.

Vår räddning var boken "Explosiva barn", den finns på de flesta bibliotek. Den beskriver vad som sker hos barnet och hur man rent praktiskt kan jobba med detta.

Min dotter har senare fått diagnosen Asperger vilket förklarar en del. Hon kräver mycket mer av mig som förälder än vad hennes storasyskon gör men hon ger så mycket mer också. Livet med henne är helt enkelt väldigt intensivt.

Välj dina strider. Om han absolut ska öppna dörren....ta dej tid (3 min extra). En droppe i havet. Ibland har vi så bråttom stanna upp ibland bjud på tiden. En del utbrott kan man försöka att inte bry sej om. Det är som när man själv ska öppna sylt burken, man svär och blir arg men vill inte alltid att någon annan ska öppna. Syltburken ska inte vinna.... (sån är jag). Men det jag tänker är att det är många känslor som hoppar runt i en två tre åring. Gör inte så stor affär vid utbrott. Det kan bli ett sätt att få uppmärksamhet. Ignorera helt är absolut inte heller rätt. Inget barn ska ignorerar. Men lite is i magen och lite mer tid. fick mitt andra barn rätt sent och jag upplever att det är lättare än med första. Lite mer lugn och tid och tro på att jobbiga dagar snart vänder till bättre. Allt flyter bra ett tag sen blir förändringar och så håller det på.