Känner mig oälskad och värdelös
Börjar tappa tron på äktenskapet. Varför gifter man sig?
Jag har levt i ett förhållande i snart 15 år, gift i mer än hälften av dessa åren. Vi har två barn. (7 och 13.)
Igår var det alla hjärtans dag och jag vet att min man skyr allt sådant kommersiellt skit som han kallar det. Men jag tycker om alla hjärtans dag. Eller jag gjorde det i alla fall tills igår. Tror att jag kommer för evigt hata denna kärlekshögtid. För den påminner mig ständigt om hur oälskad jag känner mig.
Min man kan aldrig kilva utanför sin egen lilla box och överraska mig med något. Inget.
Det var länge sedan han bjöd ut mig på dejt. Kan inte ens minnas när vi var på dejt senast. Förra året gick vi ut och åt på vår bröllopsdag, med barnen. Inte ens våra bröllopsdagar är speciella längre. En dag i mängden.
I vår dagliga liv är det jag som sköter det mesta som rör barnen; utvecklingssamtal, läkartider, tandläkare, deras fritidsaktiviteter, matcher allt det gör jag. Min man har aldrig engagerat sig i barnens aktiviteter. Den stora blir ledsen för att min man mkt demonstrativt vägar sitta en hel dag i hallen när hen har turnering. Jag följer med i stort sett alla gånger. Givetvis infaller det på helger. Ibland både lördag och söndag. Han blir då hemma med den yngre. Och de gör inget vettigt hemma. Hemmet förfaller. De har mest troligt roat sig med TV-spel eller dator/i-pad. När jag kommer hem efter en sådan slitsam dag i en hall är inte ens maten klar. Inte ens när jag meddelar att vi kör nu och har kanske en timme en och en halv hem. Då ska vi börja planera maten när jag kommer hem. En lördag eller söndag vid 18-tiden. Jag ställer ofta upp som coach på dessa turneringar. Jag gör det gärna för att jag tycker att det är kul. Men inte alltid. De 2 ggr under 2 år som min stora tävlar har han engagerat sig 2 ggr. Och då satt han mer med sin telefon än titta när hen spelar.
Jag sätter gränserna för barnen hemma. Jag som inför förbud eller konsekvenser. Till den yngre blir det ofta konsekvenser med teknikprylar. Sätter gränser för hur länge man sitter vid datorn, osv. Sätter jag totalförbud under en tid är den min man som häver förbuden. Jag blir boven. Min man får all kärlek från den yngsta och jag får skiten. Eftersom jag sätter gränserna och min man häver dem. Det gör mig oerhört matt och ledsen.
Vi har båda kommit överens om att nu när barnen är så pass stora kan vi vuxna ägna oss åt träning. Så vi har delat upp dagarna. Men ibland krockar det med barnens aktiviteter. Jag ruckar på mitt så barnen får sitt. Men han har svårare för det. Oftast jag som får ställa mig själv åt sidan.
På morsdag blir jag heller inte uppvaktad. Inte det minsta. Min man hjälper inte barnen. Har han aldrig gjort. Och jag känner mig som den mest värdelösa mamma. Inte enkom för morsdag utan överlag. Jag får all skit. Han får all kärlek. För att jag är den som pekar med hela handen hemma.
Jag får ingen uppskattning över mig som mamma, kvinna eller fru. Och nu börjar jag ledsna. Jag har pratat med min man om detta en miljard ggr men det verkar inte gå in. Dessutom blir han mkt defensiv och går till attack. Då får jag en massa skit öst över mig. Så jag vill inte ens prata om det längre. För jag orkar inte få kilovis med bajs hällt över mig. Känner mig redan utmattad och värdelös som det är.
Min man lagar mat och så på vardagar. Städar lite då och då. Så han är liksom inte helt tafatt. Men det som stör mig allra mest att han inte gör är att SE MIG. UPPSKATTA MIG.
Igår grät jag mig igenom hela dagen. Kände mig så fullkomligt oälskad. Ensammast i världen.
Jag undrar ofta om min man verkligen älskar mig. Eller om detta bara är en bekväm situation för honom. Om han ser allt jag gör för våra barn. Hur mycket jag faktiskt får offra av min tid. Vilket jag gärna gör. Älskar mina ungar och de är värda all. Allt jag aldrig fick när jag var barn.
Men just nu börjar jag känna tvivel inför mitt äktenskap. Jag känner mig inte älskad. Inte det minsta. Jag vill inte bara vara mamma. Jag vill vara en kvinna och uppskattas för den kvinna jag är.
Finns män i min omgivning som ger mig mer uppmärksamhet än min man. Och då menar jag inte att de stöter på mig. De ser mig. Uppmärksammar mig. Svårt att förklara. Men är det inte lite fel om jag börjar absorbera upp deras uppmärksamhet som kvinna för att inte gå under. Den uppmärksamhet ska väl ändå komma från min man???
Ge mig nåt hoppfullt. Tips. Har ni det likadant? Är det så här det ska vara? Är skilsmässa det enda alternativet? Ska det gå till den milda grad att man skaffar sig en älskare? Vad?
tack för att ni tog er tiden att läsa mitt långa långa inlägg.