Normalt för en 3,5 åring?

Allt utom nr 19 stämmer på min 3½-åring.
Dock kommer inte alla varje dag, men nästan. Man har en hel del att arbeta med när barnen är små  =D

Inget av det stämmer in på mina barn när de var i den åldern.

Jag kan bocka av 7 av punkterna när det gäller vår son (2, 3, 4 ,5 ,8, 16, 17).

Min 3,5-åring är väl lite trotsig ibland men det var värre för ett tag sen och ibland kan han vara lättsårad vid tillsägelser. Inget av det andra stämmer in.

Mitt barn har flera saker det du nämnt. Det är en tuff ålder...

Punkt 14, 15 och 24 stämmer inte på min 4-åring. Sedan har hon ingen låtsaskompis vad jag vet, men å andra sidan leker hon mycket rollekar med diverse dockor. En låtsaskompis är fullt normalt, kanske läge att du läser Alfonsböcker om Mållgan. Sedan finns det gestaltningar om konstiga varelser i t ex Bu och Bä och många andraböcker om barns rädsla för spöken och monster i garderoben. Små barn har livlig fantasi och svårt att skilja på fantasi och verklighet.

Min dotter har ett hemskt humör när hon är trött. Hon kan oavsett bryta ihop för småsaker och skrika länge av ilska. Hon kan vilja slå, skrika, bitas när hon inte får som hon vill, t ex när hon måste hålla handen eller i vagnen när vi går över en gata. Hon har svårt att kittla eller busa med någon utan att det går till överdrift och hon blir överglad och hårdhänt. I andra fall är hon en empatisk tjej som lätt skaffar sig nya kompisar på t ex en lekplats.

Så ditt barn kan ändå vara fullt normalt även om ni har det tufft just nu. Har barnet börjat på förskola så går det ju få en bra bedömning där.

Fler som vill delta i omröstningen? Hittills lutar det ju mot att det inte är ett helt normalt beteendemönster för en treåring, men 20 röster är ju däremot inte så mycket, så vill gärna höra fler.

Skulle också uppskatta om ni som röster på de sista två alternativen kunde skriva om ert barn har en fastställd eller misstänkt diagnos? Möjlighet till anonymt svar finns!

Här bor det låtsasspöken under sängen. Nu pratar vi med dom varje kväll.

Lite testande absolut! Vissa dagar enormt mycket.

Vill vara för sig själv ibland. Kommer att dela på lillasyster och storasyster då hon har ett behov av att få ha sina saker ifred. Stänger gärna in sig i rummet med en bok eller surfplattan en stund på eftermiddagen.

Pratet. Japp, konstant helatiden. Till och med när hon sover. :)

Känns det som om något är fel så tycker jag att du ska lita på din instinkt om det. Inget på din lista är särskilt ovanligt i den åldern även om kanske inte alla har allt. Å andra sidan finns det ju andra saker som du faktiskt inte har räknat upp som ofta förekommer i den åldern som också är vanligt som matstrul, klädstrider, svår blyghet, blöjavvänjning, bara för att nämna några. Jag nämner det för att det kan vara lätt att hänga upp sig på det som inte funkar och inte se det som faktiskt gör det. "Normalt" är ett så stort fönster i den här åldern att en förälder inte alls känner igen sig i vad en annan förälder går igenom. Det är lätt att känna sig ensam.

Min äldste var väldigt utmanande som 3 - 5-åring med många av de egenskaper som du har med på din lista och några till och han är nu en harmonisk och trevlig 10-åring. 

Har din lille bra och dåliga dagar? Är det vissa tider eller situationer som triggar beteendet eller är det konstant? Försök se på det lite analyserande och lista ut om du kan underlätta och hjälpa honom igenom just de kritiska perioderna. Om det är när du försöker laga mat så bryt trenden genom att äta filmjölk en vecka eller ta hem hämtmat. Om det är vid lämning på fsk så ta en vecka där du kommer en halvtimme tidigare så att ni får tid att arbeta med lämningen (stäm av med personalen först förstås). Kan en banan vid hämtningen ge lite extra ork?

Ha, min bankar också huvudet i saker när han blir riktigt arg. I förra veckan drämde han pannan i armstödet på soffan så hårt att han hade avtryck av tyget i två dagar.

Jag kommer ihåg att jag kunde få våldsamma adrenalinpåslag när jag var liten och bara var tvungen att slå sönder saker, bita mig själv i benen eller liknande. Det blev bättre med åren, både att man inte blev lika tokarg och att det gick att kontrollera.

Ser saker gör han också! Men det har jag hittills tolkat som livlig fantasi. Så länge han inte börjar typ prata med folk i garderoben mitt i natten tänker jag inte oroa mig.

@scanmia - Vem säger att jag inte litar på min instinkt angående mitt barn? Jag gör det, och vi har numera även BUP på vår sida (fast ingen diagnos än). Men i nästintill alla andra fall var den första, nästan omedelbara reaktionen på min beskrivning av endast några få punkter på listan ett "alla treåringar gör ju så". Vilket bevisligen inte stämmer. Jag tycker om att få se såna saker svart på vit, helt enkelt.

Bortsett från det så är den här listan bara ena hälften av en lista som finns att läsa i sin helhet i boken "The Bipolar Child" av Demitri Papolos. Listan som ni ser här är egenskaper som är "väldigt vanliga" bland bipolära barn (OBS: inte att förväxla med diagnoskriterier!). Sen finns det en lista till med egenskaper som är "vanliga". Och inte ens dessa två täcker alla mitt barns mer eller mindre problematiska och sällsamma beteenden. Har nog en liten bipolär autist här. Men det är ok, hen är i grund och botten världens snällaste och mest omtänksamma människa jag nånsin haft äran att få lära känna.

Visst är det! Menade faktiskt inget illa med mitt inlägg heller och ber om ursäkt om det lät så. Det blir nog lätt så, för jag är ganska trött på att höra från alla håll: "Lita på din magkänsla!" fast egentligen menar de: "Ta det lugnt nu bara! Statistiskt sett är det osannolikt att det är nåt "fel" på ditt barn, däremot är det fullkomligt normalt att mammor oroar sig över allt och inget, så det är nog bara din rädsla som spökar här."

För det lustiga är ju att (nästan) ingen är beredd att acceptera min magkänsla som den är. Och så får jag en massa uppfostringstips som jag inte bett om. Var så god och ta inte illa upp, det är i och för sig ok med lite bra tips vid sidan (och dina tips var bra, om än inte anpassad till vår situation, men det kan ju inte du veta). Det blir bara lite problematiskt när folk (och nu pratar jag inte om dig) konsekvent struntar i att ge skräddarsydda svar på konkreta frågor om problem som ligger på en nivå långt ovanför det vanliga.

Allt man får är de gamla vanliga tipsen: ignorera beteendet, va konsekvent, det går över, alla föräldrar tycker att det är jobbigt ibland, osv. Antar att folk helt enkelt inte har nåt passande svar, men då får man väl kanske helt enkelt säga så? Ungefär: Jo, det låter som ett jobbigt problem, och jag vet faktiskt inte heller vad man kan göra i såna fall, men jag hoppas ni hittar en lösning snart! Lite empati, typ, inte bara "för mitt barn har det minsann funkat med mina tips, så om det inte funkar för ditt barn är det nog du som gör nåt fel". Och återigen, jag pratar inte om dig här utan om folk i min direkta omgivning.

Värst är ju de som inte ens accepterar att man faktiskt kan få väldigt relevant och värdefull hjälp från böcker/artiklar, vetenskapen och bloggar. För läser man sånt förstör man tydligen sin magkänsla helt och hållet och börjar endast se problemen. Strunt i att jag säger att det jag läst faktiskt har hjälpt oss att fixa en hel del problem i vardagen, iom att jag nu börjar fatta vad som ligger bakom ett visst beteende (på hjärnfunktionsnivå). Nu kan jag faktiskt tycka att vissa beteenden (så som fixeringar, till exempel) är lite gulliga istället för bara jobbiga och tidskrävande.

Nåja, hoppas i alla fall att du inte mår dåligt över vår konversation här. Jag vet exakt hur jobbigt det kan vara att känna sig missförstådd på nätet...