Ja som rubriken lyder - hur vet man?
Hur gammal var du/ni när ni fick ert första barn? Var det planerat? Hur visste ni att det var läge/att ni var redo att skaffa barnet?
Jag är 24, min kille är 35, jag pluggar fortfarande men känner att för min killes skull kanske det är snart dags att börja ploppa ut lite barn. Jag vet att jag vill ha barn men är inte säker på när. Så hur vet man att det är dags och känslan är rätt?
Jag var 22 min man 27. Det var planerat. Vi diskuterade och båda ville helt enkelt.
När man har en stadigvarande partner som också vill ha barn,egen inkomst-helst båda!,gått ut gymnasiet och har egen bostad. Då ser jag inga hinder,men heller inget "krav" på att "skaffa" barn. Man ska aldrig göra det för nån annans skull. Vi var båda äldre när vi gifte oss och hade velat ha barn länge så vi började försöka på en gång. Tyvärr gick det inte,men vi kämpar vidare för barn ska vi ha.
Jag hade just fyllt 37 när barnen kom (tvillingar). De var inte planerade men vi hade haft oskyddat sex och visste vad som kunde hända. Hade två missfall i bagaget under el längre tid (första missfallet 2008 när vi bestämde oss för att försöka få barn).
Mitt kriterie för att börja prata om att försöka få barn var att jag skulle ha jobbat minst ett år så jag hade en riktig SGI och slapp lägstanivån.
Hade jag väntat tills jag kände mig redo så hade jag aldrig fött några barn. Nu blev jag tacksamt nog oplanerat gravid när jag var 26 år och har givetvis världens bästa dotter som jag inte kan tänka mig livet utan ;)
Jag var 21 och det var inte planerat men när det hände så insåg vi ganska snart att det fanns plats för barnet i våra liv, både praktiskt och känslomässigt.
Det där med att vara redo tror jag är ett väldigt nytt begrepp som inte finns inbyggt hos oss "naturligt" (vi människor har ju liksom aldrig kunnat planera våra graviditeter så som vi kan göra nu). Därför tror jag att det är bättre att tänka på det ur ett intellektuellt perspektiv snarare än att vänta på att känslan infinner sig (för det kan den lika gärna aldrig göra). Är du känslomässigt stabil och kapabel att sätta någon annans behov framför dina egna? Har du en ok ekonomi och någonstans att bo? Har du någon form av nätvärk omkring dig med folk som ställer upp om något oväntat skulle hända? Har du ett seriöst och långvarigt förhållande med någon du gillar, och som också uppfyller dessa krav? I så fall: grattis, du är redo att bli förälder!
Jag var 21 och det var inte planerat men när det hände så insåg vi ganska snart att det fanns plats för barnet i våra liv, både praktiskt och känslomässigt.
Det där med att vara redo tror jag är ett väldigt nytt begrepp som inte finns inbyggt hos oss "naturligt" (vi människor har ju liksom aldrig kunnat planera våra graviditeter så som vi kan göra nu). Därför tror jag att det är bättre att tänka på det ur ett intellektuellt perspektiv snarare än att vänta på att känslan infinner sig (för det kan den lika gärna aldrig göra). Är du känslomässigt stabil och kapabel att sätta någon annans behov framför dina egna? Har du en ok ekonomi och någonstans att bo? Har du någon form av nätvärk omkring dig med folk som ställer upp om något oväntat skulle hända? Har du ett seriöst och långvarigt förhållande med någon du gillar, och som också uppfyller dessa krav? I så fall: grattis, du är redo att bli förälder!
Rekommenderar inte att få barn direkt efter examen (om du inte läser till exempelvis förskollärare eller sjuksköterska som ju båda har extremt lätt att få jobb på de flesta orter) eftersom du då har två saker emot dig: dels en "gammal" examen och dels att du är småbarnsförälder. Bättre att antingen vänta tills du har jobb, SGI, mer sparande osv, eller försöka bli gravid nu på direkten och göra ett studieuppehåll och sedan komma tillbaka och gå sista terminen, ta examen och sedan börja jobba. Det negativa med det kan vara att om du har ett tävlingsinriktat yrke/måste jobba mycket i början som t ex jurist, ekonom, läkare så kan det ju vara svårt om man samtidigt har dåligt samvete för att man vill tillbringa tid med sitt lilla barn.
Jag själv är 31 och hade ingen barnlängtan i din ålder så jag har gjort allt i den "vanliga" ordningen med utbildning, jobb, sparande, giftermål, och ska snart börja försöka få barn. Det kändes rätt för oss och jag hoppas att jag har lätt att bli gravid, om inte kan ju ingen veta om det hade varit lättare om vi börjat tidigare. För din mans del spelar det nog inte så stor roll om han är 35 eller 38 när ni får barn men för din eventuella karriär kan några år göra stor skillnad. Du är ju ändå ung när du tar examen.
Jag tror att man känner det själv, när det är dags. Sen om man går direkt på den känslan eller om förnuftet gör att man väntar ett halvår, må vara upp till var och en. Jag längtade i flera år efter barn innan vi blev föräldrar, jag och min dåvarande sambo. Just för att jag tyckte och kände att om vi nu ska bilda familj så vill jag ändå att vi ska ha förutsättningarna klara så bra som möjligt. Så ett fast jobb tex. ville jag ha. När man ändå har det valet menar jag.
Sen ska man inte stressa heller, även om man går ut gymnasiet, studerar, jobbar nåt år och sedan får barn när man är 24-27 så är man ändå i dagens samhälle en "ung" mamma.
Jag var 25 när mitt första föddes, skulle fylla 26, och för oss var det alldeles lagom.
Rekommenderar inte att få barn direkt efter examen (om du inte läser till exempelvis förskollärare eller sjuksköterska som ju båda har extremt lätt att få jobb på de flesta orter) eftersom du då har två saker emot dig: dels en "gammal" examen och dels att du är småbarnsförälder. Bättre att antingen vänta tills du har jobb, SGI, mer sparande osv, eller försöka bli gravid nu på direkten och göra ett studieuppehåll och sedan komma tillbaka och gå sista terminen, ta examen och sedan börja jobba. Det negativa med det kan vara att om du har ett tävlingsinriktat yrke/måste jobba mycket i början som t ex jurist, ekonom, läkare så kan det ju vara svårt om man samtidigt har dåligt samvete för att man vill tillbringa tid med sitt lilla barn.
Jag själv är 31 och hade ingen barnlängtan i din ålder så jag har gjort allt i den "vanliga" ordningen med utbildning, jobb, sparande, giftermål, och ska snart börja försöka få barn. Det kändes rätt för oss och jag hoppas att jag har lätt att bli gravid, om inte kan ju ingen veta om det hade varit lättare om vi börjat tidigare. För din mans del spelar det nog inte så stor roll om han är 35 eller 38 när ni får barn men för din eventuella karriär kan några år göra stor skillnad. Du är ju ändå ung när du tar examen.
Man skulle varit som Blondinbella haft fett med cash och eget företag! Haha. Men tyvärr gick man den "långa" vägen med fem-årig utbildning + eventuellt doktorand...
Varför haka upp dig p åatt du ska ha ett visst antal barn innan en viss ålder? Det om något skapar nojjor! Varför inte satsa på att ha en vettig ekonomisk grund (nej, pengar är inte allt men det hjälper jävligt mycket) att stå på den dagen bebis kommer? Eller så tar du studieuppehåll och hoppas på att du kan komma in i studierna sen igen.
Jag hade också såna mål när jag var yngre, jag skulle vara "klar" vid 30. Tjena... Så blev det inte alls. Utan nu fick jag första det året jag skulle fylla 26 och andra kom när jag var 32.