Min klängighet och bekräftelsebehov kommer förstöra allt

Jag är tyvärr likadan och det känns som att min kille (numera även sambo) drar sig undan av hur jag är.

Han var lika "klängig" själv från början men det har tydligen börjat gå över och jag känner mig jätte osäker och emellanåt även oälskad.

Jag vet ju att han älskar mig men detta tär så otroligt mycket, att hela tiden gå och oroa sig.

Så tyvärr har jag inga råd till dig.

Hej frökenkläng och Same same!

Jag måste bara få fråga er om era föräldrar samsov med er när ni var små? Det verkar nämligen finnas samband mellan samsovande barn och en överdriven klängighet som vuxen.

Ber om ursäkt om detta är OT.

Jo... jag har så mycket varit den personen. Finns HUR mycket som helst att berätta. Varit tillsammans med min pojkvän i 2år och 4 månader och har under den tiden varit nära att göra slut flera gånger samt gjorde slut i somras då han inte orkade mitt beteende längre. Vi har haft ett rejält osunt förhållande då jag har haft ett extremt bekräftelsebehov och på det har det följt svartsjuka. I grund och botten handlar det om låg självkänsla från min sida.

Han är mitt första riktiga förhållande och vi hade olika tempo i början. Dvs han var den som jagade mig och jag var sådär intresserad. Sen i takt med att jag verkligen började gilla honom och till slut älska honom blev det mer och mer kaos i mig. Jag blev då LIVRÄDD att tappa honom.

ALDRIG sett mig som en svartsjuk person men upptäckte att jag var svartsjuk på inte bara tjejer utan även hans kompisar. Och jag har verkligen aldrig velat bli en svartsjuk flickvän. Är så oattraherande.

Varför det blev mer och mer osunt mellan oss var för att han inte var som mig och blev mer och mer trött. Kände sig kvävd (säger en kille att han inte känner sig fri i ett förhållande är det rejäla varningssignaler). Dock var det inte bara han som mådde piss. JAG mådde piss. Ville ha bekräftelse HELA tiden av honom på att han älskade mig och ville ha mig. Då jag var lycklig var då han hade uttryckt fina saker. Hördes vi inte på några timmar eller en kväll så var jag nere i deppet igen. Det värsta var att jag inte höll inne med mina kommentarer utan sårade honom extremt, jag flirtade med andra framför hans ögon, jag startade bråk mitt i natten om han inte höll om mig nog och var allmänt schizofren och gav han så mycket skit. Att se tillbaka på allt är både tungt och lärorikt...

Förra sommaren så gick allt extremt långt. Han ville göra slut. "Ge mig en anledning att stanna? Jag har hela tiden kämpat för oss men jag orkar inte mer" Jag fick övertala honom att ge mig/oss en sista chans. Hans vilja och kärlek till mig gjorde det svårt för honom att inte ge mig en sista chans. Jag hade då insett efter 2 år (!) att det inte var han utan JAG som hade problem. Min syn på kärlek och förhållanden var helt fucked up. Har insett att min självkänsla är extremt låg. Jag har nu börjat gå hos en KBT-terapeut och det är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Den resa jag är på nu kommer bli det mest betydelsefulla i mitt liv är jag säker på. Jag är så tacksam över perioden nu! Min självkänsla är låg ja, och med den kommer alla mina problem. Min störta insikt (som är en normal grej egentligen) är att kärlek är två fria personer som VÄLJER att vara med varandra där ingen ska kontrollera och kväva den andra. Den man älskar ska vara ens bästa kompis. Varför då behandla den personen som skit?

Min pojkvän och jag är på olika håll nu under vintern och kör distans till sommaren. Inte pga ovan nämnda problem. Extremt jobbigt i början då jag som person aldrig pallat distans till han. Men nu har jag redan växt och vi är trots distansen starkare tsms än någonsin och jag är säker på att vi kommer att få en ny underbar start tillsammans till sommaren. Jag är idag tacksam att få vara själv och reda ut mig själv.

Nu blev detta långt, men jag har lidit så jäkla mycket och vill dela med mig om det kan hjälpa eller ge hopp. En sista sak jag vill säga är att min psykolog kom fram till att jag inte bara är en känslig person utan en sk. högsensitiv person. Om du ev kan vara en sådan så läs boken "Älska dig själv"av Ilse nåt. Att vara den personlighetstypen så kommer låg självkänsla och en massa annat. Att läsa boken var som att läsa en bok om mig själv och jag har börjat förstå mig bättre och acceptera mig och... älska mig. Jag ser så många samband och hur alla mina beteenden hänger ihop.

Lycka inom sig och kärlek till sig ska komma INIFRÅN DIG SJÄV och inte genom fina ord från en partner. Om man ska ha ett sunt förhållande. Och ett förhållande ska inte bygga på negativitet.

Hoppas du kan få hjälp med dina problem<3

Vill tillägga att jag tänker (eller har tänkt) på honom 24/7 ohälsosamt mycket. Mitt liv har handlat om honom. Så mycket energi det har tagit. Analyserat allt med honom. Hans beteende, sms och saker han inte gjort och inte sagt. Jag har inte haft ett eget liv! Nu håller jag på bygga upp mig och ett eget liv och det känns så spännande och bra! Och tanken nu på att ha honom som partner vid min sida känns bara fantastiskt på ett nytt sätt! Älskar honom mer än någonsin men på ett nytt sätt<3<3<3

Japp, jag sov med mina föräldrar ganska länge. Gissningsvis tills jag var ca 9 år ungefär.

Intressant om det har med saken att göra.

Jag har dessvärre inga bra råd att komma med men du är iaf inte ensam. Det enda som funkat för mig är att träffa killar som är likadana. Min exman tyckte att en av mina största fördelar var att jag "alltid ville vara nära" (vi var ihop i 12 år, skiljdes av andra skäl). Sedan var jag singel till och från i flera år och sabbade en hel rad av relationer eftersom jag skällde ut killar som jag inte tyckte brydde sig tillräckligt / ville träffas tillräckligt ofta eller inte hörde av sig tillräckligt fort. Kruxet var ju att i början så var många väldigt "på", sen när de slutade med det så blev jag totalnojjig...och då ville de ju träffa mig ännu mindre och jag blev ännu ledsnare/argare...

Till slut träffade jag min nuvarande man och han är också precis som jag I början kunde vi inte träffas pga av sedan länge inbokade semestrar, då skickade han uppemot 70 sms om dan. När han slutligen kom hem så träffades vi nästan varje dag och efter ett år gifte vi oss...och han vill fortfarande göra nästan allt tillsammans Tyvärr är det dock väldigt få som är som vi, och dessutom är det ju massa annat som ska stämma samtidigt...

Jag är likadan och det är ganska galet egentligen. Jag hade ingen nära relation till mina föräldrar när jag var liten men jag hade en bästa tjejkompis som var hemskt krävande och ville vara med mig konstant och blev svartsjuk när jag umgicks med andra kompisar, så jag tror att det påverkade min syn på relationer.

Jag tänker också på den jag är kär i/tsm med konstant och får verkligen tvinga mig själv att inte smsa hela tiden och att inte ifrågasätta varför han inte skrev ett hjärta också om jag tex skriver "Jag saknar dig massor " och han svarar "Jag saknar dig massor också ". Det är ju ganska galet. Eller om jag inte hör från honom på några timmar.

Nu är det tex så. Jag smsade honom igår kväll och han skrev ett kort gulligt svar och att han skriver mer sedan för att han behövde sova... och han har fortfarande inte hört av sig. Sånt gör mig osäker... Det gör också mig osäker om han någon dag verkar lite mindre kär eller så... puh! Det jag har kommit fram till är delvis att det är bättre om man pratar med någon kompis som är likadan eller skriver av sig här med likasinnade och får ut det på det sättet, och så också att jag tror att felet är att jag kanske känner mig rätt ensam i mig själv, och att den känslan bara försvinner när jag får bevis på att jag är älskad. Lite som någon som är deprimerad men tar droger för att bli "hög" för tillfället, att jag på så sätt blir "hög" på kärlek.

Nu ska jag göra mitt bästa att låta bli att smsa honom...

Känner också igen mig, och har flera kraschade relationer bakom mig trots att jag bara är 23. Vet inte när jag var singel senast, eller i alla fall inte när jag någonsin trivts med att vara singel.

Du är inte ensam TS!

Om jag visste hur man bröt mönstret skulle jag skriva det, men jag har inte kommit på det än... Mina kompisar tycker jag ska vara ensam ett tag och "hitta mig själv".

Hur gammal är du!?

För min del blev det ~inte~ bättre av att vi bodde ihop, då tänkte jag bara på alla saker han kunde tröttna på...

Precis... ja har haft panik och ångest att flytta ihop! Min pojkvän har länge velat det men jag har bromsat för jag vet att jag kommer freaka konstant då. Nu är planen att flytta ihop på riktigt till hösten eller tidigare och nu längtr jag trots att lite panik finns kvar...;)

Insett att jag mått bäst och velat stanna for ever på första stadiet som är förälskelsestadiet. Då får man ju all bekräftelse man behöver. Men det gå ju inte så bra om pojkvännen helt naturligt vill ta förhållandet vidare och jag vill stanna kvar. Det går ju inte.

Jag har funderat på om jag skulle må mindre piss i mig själv om jag var med någon som var precis som mig, och ja, jag skulle antagligen inte vara lika mycket  i pank att "nu skrev han inte gulligt god natt nu är det slut!", men... jag hade kanske inte haft alla dessa andra sidor i en annan kille som jag ju älskar i min pojkvän jag har nu. Det han är om jag inte är vill jag ju ha. Jag vil ha han! Och det är upp till mig att fixa mitt inre och må bra i mig själv.

Precis så är det för mig också, i början var han så mån om att ha kontakt hela tiden och var på lika mycket som jag. Nu har han inte samma behov medan jag står på samma ruta med lika stort behov som förut.

Det är inte lätt för oss..

Hej,

Ja det gjorde de. Rätt länge också..

ÅH det är precis så jag är också. Om jag skriver ett hjärta eller skickar en puss medan han svarar utan symbol så kan det trigga igång en osäkerhet - Jaha, varför svarar han sådär? Är han kall mot mig? Har det hänt något? Har jag gjort något? Är han inte lika kär i mig? Osv.

Så sitter jag där och överanalyserar och mår skit och det kan ta flera timmar, sedan om han plötsligt skriver självmant att han saknar mig eller liknande så försvinner allt depp och jag blir istället överlycklig. Men det är alltid supernära till nästa dipp beroende på hur han beter sig mot mig, hur han uttrycker sig, hur OFTA han hör av sig, hur hans respons ser ut osv osv.

Det är helt galet.
Och jag har också liknat det vid ett beroende, jag blir också just HÖG på kärlek och det ruset håller mig lycklig. När det försvinner så är jag helt deprimerad och nere.

Hitta sig själv.. vad är det egentligen, det rådet har jag också fått höra. Men jag hatar att vara själv. Det är inte roligt eller skönt. Det är bara läskigt.
Jag är livrädd för att tappa min partner.

Tack för ditt svar! Det känns sjukt skönt att läsa om din resa och dina insikter. Jag är precis såsom du beskrev att du var förut. Jag ska försöka se om jag också kan hitta någon behandling..
Vill inte vara sådan här. Egentligen vill jag se mig själv som en tuff och stark tjej som inte tänker på sin kille 24/7 där han inte är mitt ALLT - där jag klarar mig utan honom och att det ska vara en fantastisk grej att han har mig istället för att jag kysser marken han går på för att han är med mig.

Föreslår att TS läser "Hemligheten : från ögonkast till varaktig relation" av Dan Josefsson och Egil Linge. Finns både som bok och ljudbok. Tror att du känner igen dig i vad boken beskriver som otrygg/ambivalent.

Är för övrigt en bra bok som ger ytterligare en pusselbit till hur man fungerar i en relation.

www.familjeliv.se/forum/thread/71192295-ar-du-ocksa-lena-i-boken-hemligheten

Haha, vad jag känner igen mig... :-/

Ja den boken är också super! Mycket läsvräd!

Nu pratade jag om behandling hos terapeut för att jag gör det själv, men jag säger inte att alla måste göra det. Man bör bara göra det anser jag om ens bekräftelsebehov etc  är till ett problem för en själv och för ens förhållande. För mig var det ett problem och jag klarade inte att (believe me jag har försökt på egen hand att ändra tanksätt) ändra på mitt beteende och tankemönster.

Det jag gör nu är att hitta mig själv och mitt mål är att bli den person jag eg vil vara: en stark självständig kvinna som stå på egna ben och inte behöver en killes bekräftelse för att jag ska vara lycklig. (Jag är så sjukt less på dessa dippar hela tiden som kommer av stunderna då jag inte får mitt hjärta i sms:et eller snabba svar eller prat eller gullgull!) Kan jag må bra i mig själv så blir ju ett förhållande med en kille i mina ögon 1000gånger mer äkta levande och underbart!<3Serfram emot sommaren så mycket då vi åter är tillsammas med på ett nytt och mer hälsosamt sätt!

You are not alone!