Jag mår dåligt av att vara kär
Jag är en kille som är 27 år gammal. Jag tycker mig leva ett bra liv och jag är generellt lycklig med en bra familj, kompisar jag umgås mycket med och stimulerande studier. Jag tycker om mig själv och har en ok självkänsla.
Dock har jag ett problem. Jag mår dåligt av att vara kär och dejta. Den senaste månaden har jag börjat träffa en tjej som jag träffade på en fest. Vi har väl setts sex-sju gånger kanske och sovit tillsammans fem gånger. När vi ses har vi roligt och nätterna vi sover tillsammans har varit riktigt trevliga med bra sex och sedan mys i flera timmar där vi ligger och håller om varandra och pratar om allt möjligt. Brukar vakna på morgonen av att tjejen håller om mig.
Jag är den som tagit initiativet de flesta gånger till att ses (hon en av dessa) men det känns ändå som att båda är med på det. Jag kan t.ex. fråga henne om hon vill hitta på något i helgen och får då som svar bara någon minut senare: ?Ja gärna, vad sägs om att ta en utflykt till xxxxx??. När det gäller kontakt annars är det väl ungefär jämt vem som tar initiativ, vi hörs fem-sex dagar i veckan skulle jag uppskatta det till. Fick jag bestämma skulle vi höras flera gånger per dag, men jag lägger band på mig själv för att inte agera klängig utan försöker anpassa mig till hennes nivå.
Mitt förra förhållande dödade jag genom att vara alldeles för på och klängig. Jag har därför lärt mig läxan och hör t.ex. inte av mig till tjejen om hon sagt att hon ska ut en kväll t.ex (då får hon ha kul med sina vänner och höra av sig om hon vill). Däremot spenderar jag hela kvällen hon är ute med att grubbla på vad hon gör nu, hånglar hon kanske med någon annan, är hon jättefull, kommer hon att fylle-sms:a mig om att sova med mig när hon är på väg hem?
Förra helgen hade vi bestämt att träffas på lördagen men på lördag morgon fick jag ett sms där hon skrev att hennes syster oväntat hade vägarna förbi så hon undrade om vi kunde ses till veckan istället. Det blir därför så att vi sågs i tisdags och hade det mysigare än någonsin. Ändå blev nästan hela lördagen förstörd för mig. Låg hemma hela lördagen och tyckte synd om mig själv för att jag blivit bortvald och tänkte i banor om hon verkligen är så intresserad egentligen...
Jag tror mig vara duktig på att dölja detta för tjejen. Jag försöker som sagt anpassa min kontaktnivå till henne och föreslår alltid att vi ses några dagar fram så att vi i slutändan ses ca 2 ggr i veckan (jag gillar att ha nästa träff planerad...). Jag tar det lugnt med komplimanger/gullande (så som kalla henne sötnos, skriva puss i sms etc), ställer aldrig heller frågor som kan uppfattas som svartsjuka eller liknande och när vi väl umgås så är jag 100 % avslappnad, dejtingstressen råder när vi inte ses. Hon har t.ex. sagt till mig att jag alltid verkar så avslappnad och lugn.
Dejtandet går därför framåt, men ju mer framåt de går desto jobbigare tycker jag det är då mina känslor blir starkare. Jag drar mig t.ex. för att planera in saker på helgen för att vara säker på att ha en lucka så att vi kan ses. Jag tänker på henne verkligen hela dagarna och har svårt att koncentrera mig i skolan. Jag lägger även upp scenarion för kontakt, dvs ?har hon inte hört av sig innan imorgon kl 10 så gör jag det?. Det sistnämnda är väl egentligen mest för att hålla band på mig själv, samtidigt är det en stressfaktor. Just ja, jag har väldigt dålig aptit också och får verkligen tvinga i mig mat, trots det tappar jag vikt.
Mina kompisar tycker dejtandet är otroligt härligt. De tar dagen som de kommer och tänker att det alltid finns andra fiskar i sjön. Själv mår jag som sagt dåligt och är betydligt mer planerande. Jag projicerar t.ex. redan en framtid med tjejen jag träffat (t.ex. kan komma på mig själv med att fundera på hur samboliv med henne skulle vara).
Jag ska tillägga att jag aldrig annars upplever den här stressen. Dvs jag "mår bättre" när jag är singel och inte träffar någon.
Är det någon som känner igen sig? Några generella tips till mig hur jag ska hantera detta?
