Stanna olycklig eller göra alla andra olyckliga.....
Skriver en tråd med samma rubrik som jag skrev för drygt ett år sedan - för (nästan) ingenting är förändrat....
Jag lever i en relation där min kärlek kvinna till man helt försvunnit sedan ungefär 5-6 år sedan (bottnat i problem för ännu längre sedan). Många orsaker - men mycket baserat på att min man inte ställt upp utan låtit mig dra det tunga lasset med hus och barn. Då var jag arg och besviken - men stannade för att barnen skulle ha en trygg uppväxt och för att jag inte ville missa delar av deras uppväxt.
Jag tänkte att vi hade ett så bra liv tillsammans så att detta med intimitet och kärlek kunde jag överleva utan. Nu vet jag inte längre... Min man älskar mig innerligt och vi har ett samliv baserat på att jag låtsas tycka det är OK. Spelar teater år efter år. Varför kan man givetvis fråga sig? För att min man helt enkelt känns helt oförmögen att klara sig utan mig. Hela hans värld bygger på mig. Han har inga vänner eller umgänge förutom mig och min familj. För mig känns han mer som ett barn som blir mer och mer beroende av mig (till skillnad från våra riktiga barn som blir mer och mer självständiga).
Senaste åren har jag blivit så psykiskt nerbruten att jag tvivlar på att jag någonsin kommer att känna lycka igen. Ser inte fram mot något och brottas med en ångest som skrämmer mig. Funderingarna kring hur jag skall kunna komma ur äktenskapet har dominerat min tankeverksamhet under de senaste 5-6 åren (säkert 75% av min vakna tid brottas min hjärna med detta).
För ett par månader sedan gick det inte min deppighet att dölja nog bra, och vi pratade lite. När jag berättade att jag var osäker på mina känslor så bröt han ihop fullständigt. Grät och grät och sa att han skulle göra allt för att jag skulle stanna. Sedan har vi inte pratat mer om det. Jag orkar helt enkelt inte och han vågar nog inte. Nu strömmar det in gulliga sms, blommor och ett ständigt bedyrande om kärlek. Jag känner mig så pressad och jagad att jag inte står ut att vara hemma.
Försöker vara logisk. Nackdelar med att skilja sig: barnen kommer bli helt knäckta (särskild den yngste som är en känslig själ), min mamma kommer aldrig förlåta mig (för att jag knäcker barnen), min man kommer att bli ensam och olycklig, jag kastar bort en relation som varat i 20 år, vi har hus och sommarstuga som måste delas, vi har en trevlig och fin kompisrelation. Fördelar med att skilja sig: jag står inte ut...
Alltså - alla logiska argument säger att jag skall stanna. Men varje gång jag kommer fram till detta skriker hela kroppen nej. Jag vill inte!
Jag provade att gå i terapi. Men kände inte att det gav något förutom ett stort hål i plånboken. Parterapi känns långt borta just nu. Jag borde först berätta ärligt hur jag känner. Men jag vågar inte vara så grym - fastän jag inser att det är ännu grymmare att leva i en lögn. Fan, vad jag hatar mig själv.
Vet inte vad jag vill med denna tråd. Kanske höra om någon annan som lämnat eller stannat i ett "perfekt" förhållande för att känslorna inte finns.....
och det gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag har de senaste fyra-fem åren gått från att vara en lycklig och glad tjej bara blivit olyckligare och olyckligare. Inte ovanligt att jag gråter en skvätt varje dag. Jag är rädd för var detta ska sluta... ska jag fortsätta må sämre och sämre? Som det är nu känner jag mig för svag för att ens ta tag i Situationen. Till skillnad från dig har jag berättat för min man hur jag känner. Jag råder dig till att göra detsamma, pö om pö. Tror att det är viktigt att din man får veta samtidigt som jag tror att det kommer kännas skönt för dig att vara ärlig. Stor kram till dig.