Min sambo prioriterar fel
Jag vill inleda med att klargöra en sak på en gång: Jag är inte avundsjuk, och det handlar inte om pengarna i sig eller att jag vill åt dom på något vis.
Jag och min sambo är relativt nyförälskade, och vi lär känna varandra mer och mer för varje dag som går. Och nu har jag upptäckt saker som får mig att tveka gällande huruvida jag vill/bör fortsätta vår relation.
Han är skuldsatt. Har kronofogden och inkasso flåsandes efter sig och har även utmätning på sin lön. Han tjänar bra, även efter det att utmätningen har dragits. Har massvis på avbetalning. Jag är skuldfri. Tjänar till och från nästan ingenting då jag är timanställd (blir fast anställd i april). Har ett privat sparande varje månad på 500-1000 kr beroende på inkomsten. Har även en bil, som är kontant betald. Alltså har jag inga utgifter utöver hushållet samt bensin. Vi bor ihop, men inte "på papper" och det är min lägenhet vi bor i.
Jag har börjat inse att min sambo inte är realistisk av sig gällande framtiden. Han vill ha barn, bröllop och köpa hus inom bara något år då han börjar bli gammal, men samtidigt bevisar han inte riktigt det genom sina handlingar.
Han slösar tusentals kronor varje månad på skräpmat och nikotin. Slänger pengar hit och dit. Han sparar ingenting. Han köper dyra saker på avbetalning (fyrhjuling, motorcykel och en ny, dyr bil tex). Han öppnade nyligen upp ett sparkonto åt sin nyfödda brorsdotter där han lägger undan 500 kr varje månad till dess att hon fyller 18, vilket blir lite över 100.000 kr.
Jag älskar honom, men jag börjar tvivla på att jag vill ha en framtid med en man som lägger pengarna på mindre viktiga saker än sig själv och sin egen framtid. Hur tänkte han försörja sitt eget barn, och köpa ett hus om han inte är ekonomisk av sig? Hur ska vi ens ha råd med bröllop? Sista veckan innan löning varje månad måste han låna pengar av sina syskon eller föräldrar för att ha råd att äta lunch på jobbet.
Förstår någon vad jag menar? Jag anser att han prioriterar helt galet och inte tänker längre än vad näsan räcker. Han vill väl och lägger gärna pengar på alla andra för att dom ska vara glada och må bra, samtidigt som han slösar det som blir över på fel saker åt sig själv. Jag anser att dom där 500 kr han sparar till sitt syskonbarn kan han istället lägga på att betala av skulder eller spara för sitt blivande barn/hus/bröllop. Men nej. Hans syskonbarn ska minsann ha körkort som 18-åring och det ska han stå för! (Kan någon berätta för mig vilken svensk körskola som tar 100.000 för att lära ut bilkörning?). Det hade räckt med 200 kr i månaden för att barnet ska kunna ta körkort om 18 år.
Finns det någonting jag kan göra, för att få honom att vakna och förstå allvaret? Jag börjar också känna att det är dags för barn i livet inom något år. Och jag vill då att barnet växer upp i trygghet utan en skuldbesatt förälder som lägger pengar på andra och onödiga "pojkleksaker". Finns det hopp? Eller ska jag börja se mig om efter annat?