Ska bli pappa men känner ingen glädje.
Har för några veckor sedan fått reda på att jag ska bli pappa.
Egentligen borde jag vara strålande glad, men kan inte känna någon glädje.
Graviditeten var inte planerad och beskedet kom helt som en chock för mig.
Kände mig svimfärdig då jag fick reda på det.
Min flickvän som däremot har pratat en tag om att hon vill skaffa barn blev också chockad men glad.
Vi har pratat igenom det hela och hon ville att vi skulle behålla det men sa samtidigt att hon var beredd att göra abort om jag ville det men skulle iså fall lämna mig efteråt.
Jag tänkte över et hela och sa till henne att jag också ville behålla det, vilket vi nu bestämt oss för att göra.
Hon har sagt till de flesta av sina vänner att hon är gravid och jag har sagt det till två av mina bästa vänner.
Har en fruktansvärd klump i magen och kan som sagt inte påstå att jag känner någon glädje över situationen, vilket får mig att känna mig som ett svin.
Borde man inte vara strålande glad?
Det får mig att tänka att anledningen är att jag kanske gjort fel val iom att jag sa att jag vill behålla det.
Går omkring hela dagarna och kan inte koncentrera mig på annat än detta.Är helt spänd i kroppen och när jag jag kommer hem från jobbet lägger jag mig i soffa och är totalt helt slut pga att jag spänner mig så.
Målar upp scenarion där jag och min flickvän inte kommer hålla ihop och att detta blir för övermäktigt för oss och att det blir så att vi går skilda vägar och barnet får spendera varannan vecka hos var och en, vilket är min största skäck då jag verkligen tror på en kärnfamilj.
Jag är rädd för att vi kommer glida ifrån varandra när allt jobb kommer med barnet.Vi har varit tillsammans i 3 år och vi har det ok, men måste kanske säga att förhållandet har gått över i trygghet mer än den där ?kär och galen? känslan.
Jag är snart 38 och hon är 30.
Hon är en förståndig tjej med bra värderingar och är mycket kärleksfull mot mig.Vi har båda bra ekonomi och vi har pratat om att skaffa hus, ändå kommer känslan om vi kanske inte passar ihop som föräldrar.
Allt som man tycker ska behövas för att det ska funka men ändå känner jag att det kanske är fel att skaffa barn.
Vissa dagar känner jag bara att jag gått och hållit allt inom mig och bara vill explodera och sätta mig ner och gråta i flera timmar.
Någon som har reflektioner över varför jag känner så här.
Har tänkt några gånger att jag ska säga till henne att vi ska göra abort ändå, men känner också någonstans att jag kommer ånga också det beslutet plus att hon skulle bli helt totalt käckt.
Vet varken in eller ut längre...
