Hur är det med empatin hos mitt bonusbarn

Jag bor med min sambo och vår bebis och vi har hans tioåriga son varannan vecka vilket aldrig har varit något problem. Men den senaste tiden har jag börjat se ett beteende som jag inte gillar. Han har ett husdjur hos oss och för en tid sen kom han hem och sa att han tröttnat och att vi får lägga ut djuret på blocket. Bara en sån sak liksom...han hade varit ute hos djuret och konstaterat att toalettlådan var helt full så jag sa åt honom att han skulle tömma den. Fick till svar "att det tänkte han verkligen inte göra!". Sen sa han att han inte hade gett något foder heller. Jag bad honom att göra det men fick till svar att det fick hans pappa göra senare på kvällen. Jag förklarade att hans husdjur garanterat var väldigt hungrig om han inte hade fått mat sen dagen innan och att det inte var snällt och låta honom vänta flera timmar till. "JAG är jättehungrig" fick jag till svar. Av en unge som står i ett kök med möjlighet att äta vad som helst. Fast då brast mitt tålamod och jag skickade ut honom...

Jag blir så otroligt provocerad!! Så egocentriskt och i mina ögon empatilöst...

Sen tycker jag att han har börjat behandla sin lillebror lite sämre också. Helt plötsligt står han med en fot i ansiktet på honom när han sitter i babysittern. Eller gör små utfall mot honom. Allt det här sker när hans pappa inte är hemma för han vet nog att det inte skulle uppskattas...jag tror inte heller att han testar mig. Det känns bara som att det är sidor som lyser igenom ibland och sen lägger han band på sig när pappa kommer hem.

I grund och botten är det en smart och supergullig kille men de här sidorna som kommer fram påverkar verkligen min syn på honom! Kände bara att jag var tvungen att skriva av mig här....

Anonym (Pucko)

Äldre 24 Feb 02:02

#1

Har man givit sig in i leken, så får man leken tåla.
Förstår inte varför kvinnor söker sig till begagnade män. Är inte det ett litet varningstecken!?

Litet My

Äldre 24 Feb 03:04

#2

Haily skrev 2015-02-24 01:49:40 följande:

Jag bor med min sambo och vår bebis och vi har hans tioåriga son varannan vecka vilket aldrig har varit något problem. Men den senaste tiden har jag börjat se ett beteende som jag inte gillar. Han har ett husdjur hos oss och för en tid sen kom han hem och sa att han tröttnat och att vi får lägga ut djuret på blocket. Bara en sån sak liksom...han hade varit ute hos djuret och konstaterat att toalettlådan var helt full så jag sa åt honom att han skulle tömma den. Fick till svar "att det tänkte han verkligen inte göra!". Sen sa han att han inte hade gett något foder heller. Jag bad honom att göra det men fick till svar att det fick hans pappa göra senare på kvällen. Jag förklarade att hans husdjur garanterat var väldigt hungrig om han inte hade fått mat sen dagen innan och att det inte var snällt och låta honom vänta flera timmar till. "JAG är jättehungrig" fick jag till svar. Av en unge som står i ett kök med möjlighet att äta vad som helst. Fast då brast mitt tålamod och jag skickade ut honom...

Jag blir så otroligt provocerad!! Så egocentriskt och i mina ögon empatilöst...

Sen tycker jag att han har börjat behandla sin lillebror lite sämre också. Helt plötsligt står han med en fot i ansiktet på honom när han sitter i babysittern. Eller gör små utfall mot honom. Allt det här sker när hans pappa inte är hemma för han vet nog att det inte skulle uppskattas...jag tror inte heller att han testar mig. Det känns bara som att det är sidor som lyser igenom ibland och sen lägger han band på sig när pappa kommer hem.

I grund och botten är det en smart och supergullig kille men de här sidorna som kommer fram påverkar verkligen min syn på honom! Kände bara att jag var tvungen att skriva av mig här....

Det är inte så att hans plötsligt uppkomna betende är ett utryck för svartsjuka mot bebisen. Även om han säkerligen tycker om den kan det göra väldigt ont när pappan får nya barn och bildar en ny familj där han inte är enda barnet längre. Dvs att hans betende är ett uttryck för något annat han förmodligen inte kan sätta ord på (hur lätt är det för en vuxen att erkänna att vi är svartsjuka? Tex). Jag skulle satsa på att prata och ge mer tid (egentid med pappan?) framför att skälla och se vad han säger. Dvs agera nyfiket på hans betende istället för dömande i första hand. För jag antar att han mycket väl redan vet att djuret behöver mat och att bebisar är små människor man ska vara rädd om. Det låter som han vill ha en reaktion eller "rop på hjälp med känslorna" snarare än att han utan anledning "tappat empatin".

Anonym (Wildrat)

Äldre 24 Feb 03:16

#3

Han är ett barn fortfarande. Empati är nåt man lär sig och han håller på med det fortfarande. Det är upp till er vuxna att hjälpa honom med det.

När det gäller vad han gör med lillebror så låter det som klassisk svartsjuka. Det är inte bara treåringar som blir det. Råden ovan är bra. Han är ett barn, lägg inte för mycket ansvar på honom, han håller fortfarande på att lära sig hantera livet och känslor. Hjälp honom och vägled honom istället för att förutsätta att han kan allt redan. Ni har lite tid till för uppfostran innan tonåren slår till.

Haile ts

Äldre 24 Feb 10:02

#4

Svartsjuka på syskon är mer regel än undantag så just det beteendet kan jag "förstå". Jag ska prata med min sambo om att de ska ha lite mer egentid, det tror jag skulle vara bra.

Jag blir mest frustrerad över att det bara är jag som "får" de arroganta sidorna. Jag har inte sett de tendenserna tidigare och nu kommer det mer och mer....jag har inte tidigare erfarenhet av barn i just den åldern så jag vet inte om det här egocentriska är någon utvecklingsfas?

Han hamnar i många konflikter med barn i samma ålder och kan vara väldigt klängig och intensiv mot gäster. När vi har haft kompisar över så har han dragit och slitit i dem även om det är människor han aldrig träffat så ibland undrar jag hur det står till med det sociala samspelet.

Och ja, alla vet att det handlar om uppfostran, han är bara ett barn och som bonusföräldrer så ska jag bara le och vara tacksam och "föra en dialog med min man om det här". Men ibland kan det vara väldigt skönt att bara skriva av sig lite!

Med det sagt är jag tacksam för era svar och synpunkter!

Anonym (...)

Äldre 24 Feb 10:08

#5

Jag skulle jag se ngn på 10 år sätta foten i ansiktet på min bebis skulle ungjäveln åka ut och aldrig få komma tillbaka fort som fan..

Anonym (10)

Äldre 24 Feb 10:15

#6

Haily skrev 2015-02-24 01:49:40 följande:

Jag bor med min sambo och vår bebis och vi har hans tioåriga son varannan vecka vilket aldrig har varit något problem. Men den senaste tiden har jag börjat se ett beteende som jag inte gillar. Han har ett husdjur hos oss och för en tid sen kom han hem och sa att han tröttnat och att vi får lägga ut djuret på blocket. Bara en sån sak liksom...han hade varit ute hos djuret och konstaterat att toalettlådan var helt full så jag sa åt honom att han skulle tömma den. Fick till svar "att det tänkte han verkligen inte göra!". Sen sa han att han inte hade gett något foder heller. Jag bad honom att göra det men fick till svar att det fick hans pappa göra senare på kvällen. Jag förklarade att hans husdjur garanterat var väldigt hungrig om han inte hade fått mat sen dagen innan och att det inte var snällt och låta honom vänta flera timmar till. "JAG är jättehungrig" fick jag till svar. Av en unge som står i ett kök med möjlighet att äta vad som helst. Fast då brast mitt tålamod och jag skickade ut honom...

Jag blir så otroligt provocerad!! Så egocentriskt och i mina ögon empatilöst...

Sen tycker jag att han har börjat behandla sin lillebror lite sämre också. Helt plötsligt står han med en fot i ansiktet på honom när han sitter i babysittern. Eller gör små utfall mot honom. Allt det här sker när hans pappa inte är hemma för han vet nog att det inte skulle uppskattas...jag tror inte heller att han testar mig. Det känns bara som att det är sidor som lyser igenom ibland och sen lägger han band på sig när pappa kommer hem.

I grund och botten är det en smart och supergullig kille men de här sidorna som kommer fram påverkar verkligen min syn på honom! Kände bara att jag var tvungen att skriva av mig här....

Då han bara är ett barn så ska han inte ha hand om ett djur alldeles själv. Det är ni, som är vuxna, som är ansvariga för att djuret sköts. Visst kan man be barnet ta hand om djuret men det är ändå ni som är ansvariga att djuret har nytt vatten, mat och rent hos sig.

Ang. sin lillebrodern har jag inga tips att ge. Men visst jag är lite orolig vad som skulle ske när det är dags för att mitt bonusbarn blir storebror då han är väldigt envis och bestämd om att han ska vara ensam barn hos sin pappa.

Anonym (Pucko)

Äldre 24 Feb 10:33

#7

Anonym (...) skrev 2015-02-24 10:08:23 följande:

Jag skulle jag se ngn på 10 år sätta foten i ansiktet på min bebis skulle ungjäveln åka ut och aldrig få komma tillbaka fort som fan..

Håller med. En tioåring är tillräckligt stor för att förstå rätt och fel.

Haile ts

Äldre 24 Feb 10:46

#8

Som vuxen har man självklart huvudansvaret för husdjuren men han och hans pappa har kommit fram till vad han ska göra och hur han ska sköta djuret. En tioåring måste ju kunna ta något ansvar, om inte annat är det dags att lära sig. Det som egentligen stör mig är hur han uttryckte sig. Han hade kunnat säga att han var trött och kunde gå till husdjuret senare, gruffa lite och förhala det. Det känns som en ganska naturlig reaktion från ett barn. Men han bytte bara fokus till sig själv och det var det jag reagerade på.

Jag kan tillägga att jag aldrig skäller på honom utan försöker resonera med honom och förklara varför jag vill att han ska göra si eller så. Men ärligt talat så tycker jag att det är svårt med uppfostran för bonusbarn, man vill varken vara hård eller bli överkörd, för mig är det ständigt en balansgång :-/ han har redan två föräldrar och man vill inte trampa någon på tårna...

Fanny b

Äldre 24 Feb 10:50

#9

När det gäller katten så skulle antingen göra något av följande: Behålla den om jag själv ville då men förklara för barnet att nu är det inte längre din katt utan min/din pappas, eller omplacera den. Som någon redan skrivit bör man inte ge djur till barn och kräva att de ska ha huvudansvaret över djuret skötsel, utan om barnet tex vill ha en katt och man själv vill ha det, skaffar man en katt, och ta största ansvaret över dess skötsel. Om man inte vill ha katt skaffar man ingen katt alls.

När det gäller barnets reaktion mot bebisen skulle jag ta det säkra före det osäkra och inte gå med på att ha bonusbarnet hemma om inte pappan är det. Även om 10¨-åringar kan bli svartsjuka så tycker jag de bör ha sådan självkontroll att de inte agerar på detta sätt mot bebisar-

Anonym (Pucko)

Äldre 24 Feb 10:55

#10

Fanny b skrev 2015-02-24 10:50:11 följande:

När det gäller katten så skulle antingen göra något av följande: Behålla den om jag själv ville då men förklara för barnet att nu är det inte längre din katt utan min/din pappas, eller omplacera den. Som någon redan skrivit bör man inte ge djur till barn och kräva att de ska ha huvudansvaret över djuret skötsel, utan om barnet tex vill ha en katt och man själv vill ha det, skaffar man en katt, och ta största ansvaret över dess skötsel. Om man inte vill ha katt skaffar man ingen katt alls.

När det gäller barnets reaktion mot bebisen skulle jag ta det säkra före det osäkra och inte gå med på att ha bonusbarnet hemma om inte pappan är det. Även om 10¨-åringar kan bli svartsjuka så tycker jag de bör ha sådan självkontroll att de inte agerar på detta sätt mot bebisar-

Har man pratat igenom det innan och sagt att "du får en katt om du lovar att du gör rent kattlådan, ger katten mat och vatten, kelar med katten, osv, osv, osv", så kan man definitivt ställa det kravet på en tioåring - om det var tioåringen som verkligen, verkligen, verkligen ville ha katten från början.
En tioåring kan definitivt ta ett sådant ansvar. Att säga annat är att förminska tioåringen. Det är alltså en tioåring.

Hur är det med empatin hos mitt bonusbarn

INNEHÅLL