GAD, panikångest, hypokondri
Sedan 14års åldern har jag levt med panikångest och allt detta skit, jag är idag 22. Ångesten har kommit i perioder beroende på hur bra livet har varit vid en del tillfällen, men för ett halvår sen så orkade inte psyket mer. Jag blev lämnad av mitt ex och grät i någon vecka och tog sen tummen ur röven och sket i det, jag började festa som en tok och levde loppan. Efter ett tag small det bara och ångesten var så grov att Jag besökte psykakuten 5 gånger under 3 veckors tid. Jag hade panikattacker daglig en minst 3 gånger omdagen, jag testade massa mediciner och fick tillslut benzodiasepiner utskrivet. Jag åt maxdos varje dag och ville bara känna att jag kunde må bra i några timmar, det var riktigt underbart.
men sen insåg jag att denna skit bara skjuter upp mina problem och att jag inte behöver detta för att komma på fötter igen.
Jag ficK flytta hem till mina föräldrar igen för att jag inte klarade av att sova ensam, obeskrivliga panikattacker som fick mig att må så dåligt.
Tillslut kom jag in på tankar om fysiska symptom och började tänka lite smått på art det kunde vara någon sjukdom. Ångrar mig så hårt att jag började tänka på det. Jag trodde fan jag var dödssjuk hela tiden, letade symptom efter symptom.
En stund kunde mina ben bli skakiga och jag blev stressad - andas snabbare - hyperventilerar - blodcirkulationen försämras - benen domnar svagt - boom panikattack.
Ibland var det ena ögat som jag trodde skulle bli blind på av någon konstig anledning, massa såna saker.
Jag kunde försöka sova 10 timmar utan framgång, jag somnade av ren utmattning bara.
Nu för ca en vecka sen bestämde jag mig för att flytta till min lägenhet igen, det kändes ganska bra för jag hade trots allt mått BRA i nästan en vecka, för mig är det otroligt mycket. Men igår så kom smällen igen, jag fick en otrolig panikångest och visste inte vart jag skulle ta vägen, jag var säker på att jag skulle dö och allt det där.
Nu har jag inte sovit sen igår morse och jag känner mig fruktansvärt ledsen, det känns som jag är tillbaka på ruta ett igen och jag vet inte hur länge jag klarar av detta :(
Jag väntar på KBT men det har jag gjort sen december, har tappat hoppet om dom på psykiatrin.
Jag behöver någon att prata med, som förstår mina problem eller har varit med om samma saker.
Och tips på hur jag ska bli kvitt detta o leva ett normalt jövla liv!