Ångest

Oj! Förstår att det är en jobbig situation - för hela familjen!
Det är svårt att riktigt råda utan att veta mer, åldrar på barnen, hur boendet ser ut (vv, vh, annat), hur länge ni bott ihop, vad ni har eventuella konflikter om osv.

Men enbart utifrån det du skriver - då skulle jag börja med att nysta i varför tonåringen känner som hen gör. Inte du kanske utan främst din sambo får den uppgiften att prata med sitt barn om det.
Och så samtidigt fundera över om det kanske vore bra att förändra tonåringens boende en period och i så fall hur. Det är ju faktiskt så att olika typer av boende passar olika tonåringar. En del mår bra av att bo varannan vecka, en del kanske vh eller bara hos en förälder. Och det beror ju också lite på hur gammal tonåringen är.

I första hand är det väl din sambo/man som måste reda ut saken med sitt barn. Har de dålig kontakt? Kan din partner inte prata om sådana frågor? VARFÖR är det så jobbigt att ni bor där?

Känslan är oerhört bekant, och jag vet hur maktlös du känner dig.

Jag lever sedan ett par år med en skild man, med tre barn i tonåren.
Det första året var kämpigt och det var stunder där jag var beredd att ge upp min livs kärlek för att minska smärtan och obehaget hos oss alla. Till det hör det också att jag är 15 år yngre än min man, vilket så klart var påfrestande för barnen att acceptera.

Det som fick mig på fötter var tanken "Vem har jag en relation med?" Jag besvarade den med det enkla "Min man."

Din man har valt att leva med dig, det är HANS ansvar att se till att det blir så bra som möjligt, för både hans barn och dig. Du kan stötta din man, men kan inte ta ansvar för relationen mellan han och hans barn. Du kan bara vara du, och så länge du behandlar bonusbarnen, dina egna barn och din man väl så har du gjort din del.

För mig funkade det, och idag lever vi lyckligt. Varannan vecka med glada, harmoniska tonåringar, och varannan vecka som ett förälskat par. Med en liten påväg.

Stor kram!