Jag börjar komma underfund med att jag är en enstöring

Jag är likadan (saknar diagnoser dock men tror att jag skulle kvalificera för asperger om jag blev utredd). Jag tycker att det går lättare om jag, helt sonika, erkänner att jag är konstig. Jag är som jag är och det måste både jag och mina medmänniskor acceptera. Enda effekten av att jag försöker vara normal är ju att jag mår dåligt. Det gör ingen av oss gladare.

En umgängeskrets på nio personer, varav en partner och några som man umgås mycket med tycker inte jag kvalificerar en till enstöring. 

Ni kanske har mindre behov av umgänge och yttre stimulans än många andra. Men till enstöring räknar jag personer som vill vara helt ensamma, alternativt enbart umgås med sin partner eller någon enstaka nära släkting. 

Så nej, jag tycker inte ni är konstiga alls. Jag har inget enormt behov av umgänge själv. 

Jag lyckas aldrig vara en fluga på tapeten eller en diskret figur i hörnet av rummet. Men. Jag har lärt mig att acceptera mig själv, vill jag inte ha uppmärksamhet kan jag roa mig själv, ensam. Ett tag. Samtidigt finns det sargade människor som behöver uppmuntran. Så man kan inte dra sig helt in i sitt skal för all framtid. Det är osunt och egoistiskt. Men alla behöver ensamhet ibland. Berätta åt din omgivning att du behöver mycket egentid, kan de inte acceptera det får du väl bli ytlig tills de hittar någon annan underhållning.

Min pojkvän träffar jag några gånger på vecka, vilket är trevligt. Mina föräldrar en gång i månaden, max. Övriga släktingar en gång i halvåret. Vännerna... ungefär en gång i halvåret de med. Så även om jag har en umgängeskrets så är inte umgänget särskilt... påtagligt?

Jag kan gå två dagar utan att prata med någon, förutom ett "hej" till arbetskamraterna. (Gränsen går på två dagar eftersom min pojkvän inte skulle hålla sig undan från att ringa mig i mer än 2 dagar.) Så tja under en månad kan mitt enda umgänge vara min pojkvän och ev. en träff med mina föräldrar...

Förstår du vad jag menar med enstöring nu? Jag känner ingen som klarar sig så bra utan socialt umgänge som jag själv.

Jag har samma diagnoser som dig och har kom underfund med att jag är en enstöring när jag var tonåring. Fast min asperger diagnos fick jag nu vid 31 års ålder. Det hände att jag var på fester när jag var yngre men det slutade jag med för jag trivdes bäst hemma. Utsätter inte mig för nåt jag inte trivs med för jag får ångest då. Jag får ångest i de flesta sociala situationer.

Jag har en fästman, min fästman och min syster är mina bästa vänner. Har inga andra vänner för jag inget behov av det. Min familj acceptera mig så som jag är fast jag är udda. Jag bryr mig inte så mycket om andra utanför familjen inte acceptera mig. 

Jag kan tipsa om boken "Introvert: Den tysta revolutionen" av Linus Jonkman. För mig var det en lättnad att läsa den, eftersom mycket stämde in på mig. Precis som alla utåtriktade personer får vara sig själva, så borde även alla tystlåtna/introverta få vara sig själva och slippa höra att man är "socialt handikappad".

Om du berättade för mig hur du känner skulle jag uppskatta att få veta. Inte tycker jag det vore konstigt heller, jag är lite så själv. Gillar inte större fester eller att umgås med andra än de närmaste vännerna.

Njae, du har ett mindre umgänge än vad jag trodde efter att ha läst ditt första inlägg. Men jag tycker fortfarande inte det är särskilt extremt. Du kan uppenbarligen få och behålla en partner, klarar av att vara på en arbetsplats, även om du nu inte pratar så mycket med dina arbetskamrater och har ett litet umgänge utöver det. Det anser jag vara inom "normalspannet", så länge du är nöjd med det själv. 

Sedan vet jag att många har betydligt högre krav på umgänge än så, och i skenet av det kan vi som inte har det behovet framstå som extrema. Själv är jag mer oroad för människor som inte kan vara ensamma.

Jag är också sån. Har inte social fobi eller nåt annat men människor tråkar ut mig och nu har jag lagt av att göra mig till. Jag jobbar sen går jag hem. Ska jag umgås gör jag det med mina 2 kompisar som är dom enda jag står ut med.

Jag gillar inte heller fester och att stå och småprata med ytligt bekanta. Jag har få men nära vänner. Jag tackar alltid nej till inbjudningar om ditt och datt. Sådana tillställningar dränerar mig på energi. Man ska väl göra det man mår bra av? Hälsa dina oroliga föräldrar det.