Man som är svår i sociala sammanhang - hjälp

Om du nu har obehagskänslor av hur den här mannen beter sig i andras sällskap varför fortsätta bekantskapen? Jag har varit tillsammans med en sådan man (kort tid - veckor bara) och han fick det att krypa i mig när hans svada började och grodorna hoppade och drinkarna började slinka ner. Säkert dålig självkänsla, men  jag såg det sannerligen inte som min livsuppgift att stärka honom. Jag sa tack och adjö och mina vänner tyckte att jag gjorde rätt.

Hej! 

Jag vet precis vad du pratar om, och vad du upplever. Jag är tillsammans med en man sen 3 år tillbaka, och har 1 barn ihop med. Vår första tid tillsammans var som en storm på många vis. Just för att vi var så olika, så olika uppväxt osv. 

Han är en otrolig charmör som ser riktigt bra ut, och har enkelt för sig att skaffa kontakter, men tyvärr så har han aldrig lyckats behålla några kontakter. Han har till och med alltid haft svårt för att behålla jobb pga att han saknar social kompitens. Han säger fel saker vid fel tillfällen, kan berätta hela sin livs historia till min kollega, han lyckas alltid stampa på någons "känsliga tå" förr eller senare, och är expert på att INTE bli omtyckt i längden..

MEN .. Jag har sedan dag ett blivit förälskad i hans positiva sidor. Han är framåt, rak (ibland för rak glad, busig, engagerad i barnen, kärleksfull, intim .. Och jaaa.. Listan kan bli lång på den positiva sidan. Så mitt tips till dig är:

Gör en enkel lista på allt du kan komma på, vad är positivt och vad är negativt ? Och framför allt .. Jag har fått lära mig att man kan bara skämmas för sig själv. Att han vill stå i centrum handlar om att han saknar något, som han vill kompensera upp. Förmodligen saknar han självkänsla, och bekräftelse för att han duger precis som han är. 

Jag har fått jobba väldigt mycket med MIG själv. Och acceptera att vi har olika bakgrund, och olika värderingar, olika sätt att uttrycka oss på, olika sätt att tänka på. Du kan testa att fråga honom: Vad handlar det om? Vad ger det dig att vara i fokus? Varför är det viktigt för dig?

Lovar att han säkert inte riktigt är medveten om det själv Hoppas mina ord var något till hjälp! // Sandra  

Ja du. Det är väl dels för att han är annorlunda med mig. Då är det lättare att hoppas på en förändring när jag ser hur han kan vara och dels för att jag faktiskt är väldigt kär. Oj, känns nästan som om det var jag som skrivit det där. T o m berätta sitt livs historia för min kollega har hänt. Nu har han inte svårt att behålla jobb, men jag misstänker att det delvis beror på att han arbetar mycket ensam. 

Men hur fungerar det för er med vänner och släkt? I teorin inser jag att var och en får skämmas för sig, o s v. Men när man står där med en sårad kusin eller när han börjar redogöra för alla upptänkliga pinsamheter ur sitt liv för någon vi just träffat är det svårare att tänka så. Blir det inte automatiskt så att du förlorar en del umgänge också när människor drar sig undan honom?

Män som inte fattar att det är kvinnorna i sällskapet som skall prata (gärna samtidigt) gör sig omöjliga direkt.

Be honom prova att vara helt tyst och bara svara så kort som möjligt när han är tilltalad så kommer allt bli bra 

Om inget annat hjälper så skaffa en kille som är stum istället, problemet löst.

Såhär fungerar det i min värld Jag anser att det är upp till mina vänner att säga ifrån, om dom tycker att min sambo går imot deras "regler" på något vis. Sen är det viktigt att skapa egentid med sina vänner. Det är aldrig hälsosamt att sitta fastklistrade. 

Vill jag ha egentid med mina vänner så talar jag om det för min sambo. "Ikväll tänkte jag ha lite tjejkväll, ska bli så roligt! Ses vi hemma sedan eller har du några planer?" 

Min familj kan ha lite svårt för honom, men dom accepterar honom. Det som är viktigt är att du inte glömmer av dig själv på vägen. Vad behöver du för att vara lycklig? Vad gör dig glad? Klart du kan bjuda med din sambo på saker, men ibland får han stanna hemma helt enkelt Eller hitta på något annat. 

 

Om jag ska iväg och träffa nya vänner, så brukar jag förvarna dom om att min sambo är väldigt framåt, rak och översocial. Man kan ju inte vara perfekt Samtidigt som jag lyfter upp hans goda egenskaper.

Har aldrig varit med om att någon av mina vänner valt att dra sig undan. Skulle dom göra det, så hade det inte varit en vän för mig.  

Asperger syndrom?

De har oftast svårt med sociala relationer.

Har du försökt att prata med honom direkt om det här?

Nja, jag har sagt till när jag tyckt han gått över gränsen. Men inte tagit upp det som ett "övergripande" problem. Är ju rätt känsligt att säga till någon.

Jag tror stenhårt på att han skall hålla tyst eller vänta i bilen. Är själv utåtriktad, social, lättsam och pratsam vilket folk inte brukar uppskatta. Vill man bli poppis skall man hålla käft och låta andra synas och höras. Att skratta åt deras kassa skämt som du hört förr är obligatoriskt.

Känt Bärtil: Du kanske t o m känner dig träffad?

Hört talas om jantelagen?

När de tysta bittra får ordet har de oftast ändå inget vettigt att säga och då är det ju lika bra att de fortsätter vara tysta.

Om nu tysta människor vill att man håller käften kan de ju umgås med andra tysta människor istället så kan de sitta och glo på varandra. Verkar ju helfestligt, tjoho!

Har du pratat med honom om hur du upplever honom? Han kanske inte själv är medveten om att han är "för mycket"! Jag var som din kille en gång i tiden och tack och lov så är jag mycket bättre nu och det tack vare att människor i min omgivning kunde ge mig feedback på hur jag upplevdes så att jag kunde utvecklas till att inte vara "för mycket" :)

Tänk att människor i din omgivning skall bestämma hur du skall vara... tragiskt.

"- Var bara dig själv" kan ju alla som säger köra upp där solen inte skiner.

Jo men jag var inte en bra människa och trivs mycket bättre med den person jag är idag! :) Alla kan förändras till det bättre! ;)

Tänkte också på det, särskilt det där med att han började klaga på lata arbetslösa inför en arbetslös o inte fattar hintar mm.

O det här med att han dricker, vet inte hur mycket det handlar om? Personligen, om det hade varit jag, så hade jag nog bara fortsatt med honom om jag vore dökär eller kände att det här är mannen i mitt liv.

Nu var just arbetslöshetsgrejen lite speciell, men ja, jag får lite aspergervibbar också. Men ändå inte, för jag har träffat andra med asperger och jag tycker inte han påminner så mycket om dem. Men alla är ju olika, även om man har samma diagnos så klart.

Ursäkta dubbelpost men känner att jag vill vidareutveckla det sista: De personer med diagnosen AS jag har stött på har ibland kunnat vara klantiga i sociala sammanhang eller varit väldigt pratglada, men de har också känts ganska "oförställda" (min personliga uppfattning, jag vet).

Den här snubben känns som om han går in i en roll ibland. I brist på bättre beskrivning.