Sambon tar inte ansvar för sin hund

Jag flyttade ihop med min sambo för sex år sen, då hade han hunden. En stor dobermann. Han var då arbetslös och hade mkt tid för sin hund. Vi har flyttat till en annan stad, fått två barn med åren osv. Mycket har förändrats på hemmafronten och jobbfronten. Har alltid accepterat hunden och sedan första början har vi varit överens om att det är Hans hund och hans ansvar! Jag har provat gå tur med han men det var några år sen nu, han drar så sinnessjukt i bandet. Och han blir helt rabiat om han ser en annan hund eller katt. Sista ggn jag gick ut med hunden själv var när jag var gravid med vårt första barn, då mötte vi plötsligt en annan hund och vår hund blev tokig och tog på nåt sätt sats mot mig för att hoppa på den andra hunden. Jag fick riktigt ont i min gravidmage och har faktist inte gått med hunden sen dess. Sambon vet att jag vägrar. Med åren har hunden börjat gå mig mer och mer på nerverna, och jag har flera ggr frågat om han inte kan göra sig av med hunden alternativt skaffa en deltidshusse eller något. Jag känner att hunden absolut INTE får det den behöver, och är understimulerad till de grader. Men jag orkar inte med den, detta har eskalerat och jag känner inte att han tar ansvar för sin hund sol han prompt ska ha, vi har två barn och ett hushåll att sköta. vilket jag sköter. Är mammaledig med nr två nu och sambon jobbar så mycket och är knappt hemma. Tror både jag, barnen och hunden blir lidande av hela situationen men han vägrar göra sig av med hunden. Men det är jag som sitter hemma med ungar och hund och allt. Om han f.ex jobbar från 12.00 till 22.00, dessutom har han inte körkort så ibland kan det dröja länge innan han kommer hem för han måste ordna skjuts. Ibland kommer hans bror och går ut lite med hunden en gång. Men då ligger hunden ändå inne och piper och gnäller sedan. Sen lägger jag mig alltid först, och sambon är en nattuggla så han sitter uppe till typ 2,3,4 varje kväll och är alltid jättesur på mornarna, om jag vill ha hjälp med barnen och ber han gå ut med sin hund. treåringen hinner knappt träffa pappa, och ibland vilk han stt pappa skamliga upp, inte jag, men då ligger han bara och surar och drar sig så länge det går. Så till slut kliver jag upp såklart. Han har dessutom fått jobb som vakt på en krog så ibland jobbar han från antingen 12.00 eller 15.00 till 05.00!!! Och det är jag som varje dag kliver upp med barnen och kör till dagis osv. Så står hunden och piper och skäller, kan hålla på i timtal tills sambon orkar sig upp. Det enda han annars gör är att käfta på hunden och säga åt den att hålla käften osv. Jag har sagt tusen ggr att hunden skiter fullständigt i om han jobbar sent, hunden måste ut ändå. Vår äldsta son får ju med sig hela spektaklet ibland och hör hur sambon bara ligger uppe och vrålar och svärmat hunden. Så får hunden kanske en tur innan han åker på jobb igen. Jag håller på att bryta ihop, vi har bråkat så mycket om detta i det sista, jag orkar inte,leva såhär, känns som att han inte tar ansvar för nånting. Jag förstår inte várför han envisas med att ha kvar hunden!! Jag orkar inte med han eller hunden längre. Jag lider och har dåligt samvete för hundens skull men han är för stor och jobbig för mig att handskas med. Skulle aldrig i livet våga mig ut själv med barnvagn och hund. Jag har försökt hålla ihop oss som familj men känner mig mer och mer olycklig i denna situation, så funderar på att flytta. Vilket innebär flytt va 2 h körning bort och byte av dagis för treåringen. Men att bo här där jag inte känner nån förutom hans familj osv. Och lite folk ytligt är otänkbart då hans mamma till och med är emot mig. Hon förstår att han inte vill göra sig av med hunden..... Vad tusan ska jag göra i en situation som denna??? Mår verkligen inte bra av allt detta och inte hunden heller.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-03-09 12:20
Ursäkta dålig stavning på en del platser.. Frustration plus autokorrekt blir inte helt bra.