En rättighet? En lyx?

Såg på tv idag att priserna på hundförsäkringar har ökat mycket de senaste året, en man som verkar ha någon form av fond eller stiftelse där personer som inte har råd med sin djurförsäkring kan söka stöd.

Han menade att priserna för både försäkring och veterinärvård har gått upp de senaste. All agreed so far

Sedan säger han att det leder till att många struntar i att uppsöka veterinär och ha försäkring på sin hund, och att det tillslut går ut över hunden.

Här tycker jag att det börjar låta jävligt, vadå går ut över hunden. En hund är en lyx, ingen rättighet, alla har inte råd att ha hund. Har du inte råd med försäkring och vård så har du inte råd med hund. Det är min åsikt.

Hur/vad tycker ni?

I förlängningen har jag funderat lite kring OM man kan dra en sådan slags linje när det gäller barn med. Kan man det? Kan på ett sätt känna att barn borde vara en lyx också, men där pengar inte är lika relevant utan nivån av engagemang, kärlek och genuint intresse som finns från föräldrarnas sida, svårare att mäta dock eller? Personer som har adopterat känner sig nog rätt utmätta...?