älskar mina barn olika mycket

Känns som en sådan otrolig befrielse att läsa ditt inlägg. Har trott att jag varit ensam med dessa bekymmer. Har en liknande familjesituation och kan för mitt liv inte älska min näst yngsta son lika mycket. Han har nu flyttat hemifrån och jag har verkligen försökt att inte utåt sätt favorisera något av barnen, men självklart har han nog känt det på sig. Jag tror dessutom att jag ligger till grunden för den depression han dras med idag. Den starkaste känslan jag känner till honom är dåligt samvete och medlidande för min inkompetens att inte kunna älska honom gränslöst. Jag har tänkt att jag ska söka hjälp för detta, men som du säger är det så otroligt tabu. 

Hej FL, 

Jag har tänkt på en sak ganska länge och väljer nu att ställa frågan här där jag tänker att alla kan vara öppna och ärliga. 

Jag är mamma till tre underbara barn, åldrar 16, 15 och 9 år gamla. Deras pappa och jag lever tillsammans och har ett fungerande äktenskap. Jag trivs på mitt jobb, jag jobbar på ett mellanstort företag där jag har ganska stort personalansvar. Jag och min man har inga ekonomiska bekymmer eller så, vi kan åka på semester ibland och har många goda vänner. Jag lever alltså ett "normalt" liv.

Trotts detta har jag har en tanke som gnager i mig...

Jag älskar mina barn olika mycket! Jag älskar mitt mellanbarn mindre än de andra två. Är det någon annan där ute som känner eller har känt som jag? 

Givetvis känner förstår jag om jag låter som en hemsk mamma som skriver detta. Samtidigt tror jag i ärlighetens namn att det inte går att älska sina barn exakt lika mycket. Jag tror att fler föräldrar än jag känner såhär, men att många lever i tron att man ska älska sina barn lika mycket. Eller så är det för tabu att erkänna för någon annan, kanske till och med för tabu att erkänna för sig själv? 

Jag tycker inte att mitt mellanbarn är en dålig unge eller så, men jag känner mig inte lika motiverad att hjälpa hen, skjutsa till träningen eller ta hens parti när det är bråk mellan syskonen. Känner inte samma starka band till hen som jag gör med min äldsta och min yngsta. Jag blir inte heller lika orolig om hen inte kommer hem på utsatt tid. 

Vill understryka att denna känsla har vuxit fram under de senaste 3 åren eller så. Kan man likt kärleken till sin man, tappa kärleken till sina barn? Tänker att detta ogillande har kommit i samband med att hens personlighet att utvecklats mer och mer och gått från att vara min lilla älskling till att vara en person som jag inte gillar så värst mycket eller känner någon särskild koppling till...  

Jag behöver inte höra vilken dålig mamma jag är, dessa tankar lever jag redan med dagligen. Jag eftersöker en ärlig och öppen diskussion med folk som känner samma. 

Om man känner som dig så är det ens förbannade skyldighet att söka hjälp. Annars är man en riktigt dålig förälder. Till alla sina barn faktiskt. Man kan inte alltid rå för sina känslor, men likförbannat har manen skyldighet att försöka gör nåt åt saken.