Ni som är ensambarn - se hit!

Jag är ensambarn, har trivts med det. Har kunnat få det jag vill, ingen som tjatat att om x får det ska jag ha det! Ingen att bråka med ;). Men visst har man ibland längtat efter att ha någon att leka med! Man märker att man blir lite ensamvarg dock :). Men jag har alltid haft Vänner, Blivit lite Sämre på den biten som äldre dock. Hade varit skönt att prata med någon om saker man inte vill prata med föräldrarna om :). Allt som allt ser jag inga fel med att vara ensambarn, jag har aldrig lidit mycket av det.

Jag är ensambarn, och jag tycker inte att något har fattats under min uppväxt. Nu kan jag inte riktigt svara vilka fördelar jag haft gentemot vänner som haft syskon, mer än att jag fått mer tid och uppmärksamhet, eftersom jag ju aldrig testat hur det är att ha syskon. Jag tycker inte att du ska bekymra dig, jag har haft det toppenbra. 

Dock är det lite jobbigt att inte ha någon att prata med om familjeangelägenheter. Min mamma börjar bli gammal och är ganska krävande att ha att göra med, och jag önskar ibland att jag kunde diskutera med någon annan som förstod mig när det gäller sånt. Men det tycker jag är lite ett "specialfall" så det borde inte spela någon roll i ditt fall. Kanske har det betydelse när föräldrarna går bort, att man då står ensam kvar... men jag har inte upplevt det än.

Tror att det kan vara extra viktigt i familjer som bara har ett barn att man ser till att barnet får en god relation till andra i släkten, kusiner och sådant, så att det finns andra hyfsat jämnåriga man kan ha en familjerelation till och anförtro sig åt när man behöver. 

Jag har inga syskon men jag är inte heller ett ensambarn. Jag är ett endabarn.En person är inte ensam för att den inte har några syskon. Det tycker jag är  och viktigaste att tänka på. Endabarn alltså, inte ensambarn.

Jag har inte i någon större utsträckning funderat över hur det skulle vara att ha syskon. Inte heller har jag saknat syskon. Det där har inte någonsin varit ett problem.Troligtvis för att ingen har gjort det till ett problem.Gör det inte till ett problem, det är vad det är. Något hål i hjärtat har jag verkligen inte haft och har det inte nu heller.

Detta med att du inte kan uppfylla din dotters önskan om ett syskon. Förklara för henne hur det ligger till, avdramatisera. Gör det inte till en grej som du måste kompensera för. Det kommer bara att bli dåligheter av det i slutändan. Det har jag sett hos en kusin, också hon endabarn. Det blir lite svårt att fungera som vuxen om ens föräldrar curlat och gjort allt för att uppfylla ens önskningar. Mötet med verkligheten blir så hårt då. Bespara din dotter det.

Projicera inte dina drömmar och önskningar på din dotter och förvänta dig att hon ska uppfylla dem. Låt henne bli den hon är och låt henne göra sina egna val. Uppmuntra och utmana men inte uppmana. Det där är saker jag fått kämpa med i vuxen ålder, och som jag tror hade kunnat bli annorlunda om jag haft syskon och vi varit fler som skulle ha uppmärksamhet.

Som jag ser det, och detta är min högst personliga upplevelse, är min stora fördel att jag som enda barn tidigt lärt mig att ta konsekvenserna av mina handlingar. Det fanns ju inga syskon där att skylla på! Det har medfört att jag idag tänker igenom saker innan jag fattar ett beslut och noga lyssnar på mig själv, så att beslutet blir det rätta för mig. Jag kan också fatta beslut som inte är så smarta, men då vet jag att de får en konsekvens och att jag får vara beredd på att ta den. Jag har också blivit bra på att underhålla mig själv och att kunna vila i det tråkiga, vilket faktiskt är nödvändigt för att kunna uppskatta det icke-tråkiga.

Det är vad jag kan komma på rent spontant. Fråga gärna om det är något mer du funderar på, svara efter förmåga.
/K, nöjt endabarn

Jag hade haft det väldigt jobbigt i ett otryggt hem, utan syskon. I ett tryggt, mysigt och kärleksfullt hem som jag växte upp i så hade jag det bra. Fick odelad uppmärksamhet och kände mig oerhört älskad.

Tack för era svar.
En sak som oroar mig är just vad som kommer att hända den dagen jag och hennes pappa inte finns i livet. Det känns hemskt att hon kommer att vara ensam i världen. Det finns ju inga garantier för att hon har träffat en man och har egna barn när det händer.

Hon har två kusiner som dock är lite äldre och håller på att gå in i tonåren just nu. De har varken tid eller lust att umgås med en 4-åring, men jag hoppas att de kan få bättre kontakt när de blir äldre, det skiljer ju ändå bara 6-8 år mellan dem, det kommer ju inte märkas lika mycket när de kommer upp i 20-årsåldern.

Jag försöker hålla den relationen igång men det är som sagt svårt.

Jag är inte en förälder som överkompenserar för att hon inte har syskon, men visst är hon kanske något bortskämd med uppmärksamhet, det får jag erkänna.

Har trivts som ensambarn, hade många vänner som följde med till landet eller på resor. Hittade alltid vänner om vi var utomlands etc. Men kunde lika gärna leka själv, trivs väldigt bra själv i mitt eget sällskap trots familj och barn.

Har aldrig känt mig ensam.

Det enda jag kan sakna är att ha syskon när man blir äldre och kanske tvingas ta hand om sin förälder själv, ingen att bolla med eller ta hjälp av. Har inte kommit dit ännu men har tänkt tanken.

Jag är ensambarn och har alltid längtat efter syskon!

Mina föräldrar kunde inte få fler barn och det har alltid funnits en hel del bitterhet där så akta er för att föra över det till er dotter!

En sak jag haft svårt med är konflikter överhuvudtaget och det är tydligen typiskt för barn utan syskon... Jag tror att det är bra ensambarn att börja hyfsat tidigt på t ex dagis för att få vara tillsammans mycket med andra barn!

I övrigt har jag mkt dåligt samvete för mina föräldrar, för att jag flyttat långt bort och för väldigt mycket annat och jag funderar och oroas mycket av hur det kommer gå när dom blir gamla!

Men visst har jag haft det bra, massor med tid och kärlek och får ju mycket hjälp än idag (kanske för mycket ibland) men jag såg inte ett liv utan syskon som ett alternativ för mina barn!

Jag har ett syster. Det skiljer fyra år mellan oss. Men vi står verkligen inte varandra nära. Har aldrig gjort. Har aldrig kunnat prata med varandra om saker.

Vi är runt tretti-sträcket båda två nu.

Men jag har en kill-kusin, som är tio år yngre än mig, som jag står rätt nära. Vi har ett speciellt band.

Jag är ensambarn och har nog haft en bra uppväxt. 
Man blir bra på att prata med vuxna och äldre tidigt, jag tycker att jag har haft svårare med jargonger med jämnåriga ibland under uppväxten - men alltid haft bra vänner. Man får ju inga jämnåriga relationer gratis (som med syskon) utan måste se till att skaffa vänner och se till att vänskaperna fungerar. Man blir bra på att sysselsätta sig själv eftersom man har så mycket tid ensam eller med vuxna.

Som vuxen runt 40 år kan jag märka att jag inte gärna flyttar långt bort från mina föräldrar, att jag kände att deras förhoppningar vad gällde allt låg på mig (blev läkare och har tre barn). 
Har nog inte direkt tjatat om syskon under uppväxten, men ville själv ha en stor familj med flera barn. Kan precis som någon ovanför sa att det kan vara ensamt när föräldrarna börjar bli gamla.