Jag orkar inte jobba men folk tror jag är lat, hjälp!

Hej där!

Jag förstår precis hur du har det, är som att jag skrivit texten.
Jag blir överväldigad av intrycken omkring mig lätt.
Kan köra på i 100 i två dagar, när tredje dagen kommer måste jag ta en sjukdag och sova i princip.

Är skitjobbigt.
Jag är idag inskriven på arbetsförmedlingen och ska börja arbetsträna.
Jag hoppas att jag kommer fixa 100 procent. Men jag vet att jag aldrig kommer kunna jobba inom ex vården eller dylikt. Mitt psyke klarar inte det helt enkelt.
Trots att jag är supersocial och utgående. Är jobbigt.

Du väljer ändå att jobba med människor?

Jag har lite svårt för sådant, människor som är så medvetna om hur de är, men de gör ändå val som går tvärtemot detta.

Satsa på en annan utbildning.

Låter som du har fel yrke. Skulle med din bakgrund satsa på nåt statligt eller kommunalt kontorsjobb av nåt slag.

De flesta i vår del av världen lever under ett ständigt bombardemang av information och ändlösa krav att göra både den ena och det andra. Titta hit,
anmäl dig dit, handla här och delta där, ungefär. Ett drägligt liv idag förutsätter
att man sovrar bort och vrakar sånt man kanske skulle vilja göra men helt enkelt
inte hinner eller orkar med om man vill ha nån utbyte av det.

Har tillverkat egna spamfilter i mitt liv genom lite olika åtgärder. Teveapparaten
åkte på tippen för femton år sedan och det är inte aktuellt att skaffa nån ny.
Lyssnar endast på SR´s radiokanaler, oftast P1.

Restaurangbesök gör jag på platser som INTE har tutande spelautomater,
störande teveskärmar eller ens en cd- spelare som förpestar lokalen. 

Jag svarar inte i telefon om jag är upptagen med något eller någon. Absolut
inte på restaurang eller vid lunchbordet.
Stänger ofta av mobiltelefonen helt på kvällar och helger. 

I kommunikation med en människa kan jag numera hålla tyst under långa
stunder, ibland så att den andra får slut på både argument, frågor och luft. 

 

Jag känner väldigt väl igen mig i det du skriver, TS. För min del handlar det om utmattningssyndrom och en jävligt tung ryggsäck att kånka på igenom livet. Detta får jag nu hjälp med och det blir sakta bättre. Älskar mitt jobb med barnen och vill för allt i världen inte förlora det. I grund och botten är det inte jobbet som är problemet heller utan omständigheter på arbetet har gjort att jag tippat över kanten och hela mitt väsen skrek stopp.

Exakt så är jag med. Om jag behärskar jobbet till fullo känner jag inget kontrollbehov över det och slappnar av mer utan att tänka på det. Jobbar på bra och trivs. I somras jobbade jag som trädgårdsarbetare och gjorde allt skitjobb man kan tänka sig. Plockade hundbajs, kröp i rabatter, krattade grus, jobbade på kyrkogårdar bland annat. Alla hånade "akademikern som tar ett skitjobb och går ner sig så lågt" men jag älskade verkligen det jobbet. Pratade med massor av människor - fast bara 5 minuter per person, resten fick man ligga där ifred och pyssla. Man såg resultat snabbt och det var peppande.

Jag kan också jobba på dubbelt så hårt som alla andra på ett jobb som jag är rätt person för, men uppenbarligen är det inte läraryrket utan snarare något som har med enbart organisering och ett mer sekreteraraktigt yrke att göra.

Men gjort är ju gjort och nu är det lite sent att satsa på en annan utbildning - jag är redan klar. Däremot är det inte omöjligt att jag någon gång i framtiden kanske lägger ner plugg på något annat. Jag insåg inte till fullo hur känslig jag är förrän det var för sent. Och jag har ju som sagt gått ut lärarutbildningen med strålande betyg och omdömen, folk skriker och drar i mig idag för att de tycker jag är en sån fantastisk lärare vilket gör att jag känner mig som en bluff, även om jag vet med mig att jag trots allt gör det bra jobb. Detta handlar ju mera om min mentala hälsa och vilket stryk den tar.

Ja, jag tror tyvärr det är vanligt med överstimulering idag. Jag läser gärna artiklar och tittar på dokumentärer - men hellre än i taget och med djup diskussion efteråt än att se så många som möjligt för att vara "en duktig människa":

Det är med sorg i hjärtat jag betraktar det introverta draget som något misslyckat och fult idag. Men samtidigt så ställer det ju till det för mig i vardagen iom jobbet. Men jag kanske bara inte hittat rätt plats än?

Du är inte lat, du passar bara inte för det yrket du är utbildad till. Jag tycker läraryrket verkar vara ett väldigt tungt och otacksamt yrke, många som blir utbrända. Skit i att folk hånar dig för att du gillar att vara trädgårdsmästare. Du trivdes med det och det är det enda som betyder något! Kram

Jag känner igen dig i din beskrivning, TS. Jag har också en akademisk utbildning där man arbetar mycket med människor. Jobben som jag har haft inom det yrket har gjort mig helt slut och jag har inte orkat med någon fritid och umgänge utanför arbetet.

Jag tror att 50 % arbetstid är det man orkar med på en sån tjänst om man fungerar som vi. Kanske kan man klara sig ekonomiskt på det om man skär ned på utgifterna och lever mer minimalistiskt.

Om man vill kunna arbeta 100 % måste man hitta något annat som kräver mindre av en så att man orkar med arbetet och resten av livet.

Om du trivdes bra med trädgårdsarbete så kanske det är det som du ska hålla på med och inte bry dig om vad någon annan tycker om saken,

Jag känner igen MIG i din beskrivning skulle det ju stå förstås.

Jag förstår dig helt och hållet och jag har också problem med trötthet från jobb. Jag är ingen överdrivet känslig person men jobbet är slitsamt i högt tempo, aldrig sitta, prata med kollegor och kunder hela dagen.

7-17 är ett riktigt tufft pass på många sätt och jag förstår fullständigt att du blir väldigt trött och sedan kan du inte bara slappna av resten av kvällen som jag förstår det utan måste ta hand om familj?

Du kommer säkert få många bra råd. Jag att du har fortfarande mycket att lära när det gäller att vara "sig själv" på jobbet, och vad jag menar med det är att man ska självklart vara trevlig och artig, men ändå på ett sätt som inte är "påklistrat" artigt. För precis som du säger suger det mycket energi av en att hålla upp en fasad av ständigt leende artighet.

Man måste faktiskt inte le. Mitt råd blir att var inte rädd för att sluta "låtsas". Se tjurig ut om du är tjurig, se trött ut om du är trött. Folk kanske frågar, vad gör det, du säger att du är trött. Inga konstigheter. Och jag tror du kommer uppleva att det sparar mycket energi.

Åh det där skulle kunna vara ett framtida jag som skrivit. Läser just nu till lärare, jag älskar tanken på att vara lärare men vet nästan med mig att jag kommer tänka som du gör nu i slutändan.

En liten del av mig hoppas att det inte ska bli så.

Det finns en vidareutbildning på distans till studievägledare efter lärarexamen, skulle det vara något för dig? 

Herregud, det känns som att jag är TS, fast med modifikationer. Jag är nyutbildad akademiker vars yrke oftast kräver mycket människokontakt. Men jag valde den utbildningen för 3 år sedan, och på de 3 åren har jag vuxit otroligt mycket och lärt mig vem JAG är, inte den jag BÖR vara. Jag är en person som, om jag placeras på rätt arbetsplats, kan utföra ett utmärkt arbete - om jag får arbeta ensam. Den insikten kom till mig för några veckor sedan, och jag fick mitt livs ångestattack, "jag har slösat 3 år och CSN skulder på någonting som jag inte kan/vill göra". Jag har nog alltid vetat det i bakhuvudet, men alltid trott att "men det blir bra i slutändan" - men det har det inte blivit! Jag är en väldigt högkänslig person och jag passar inte in överallt! Jag funderade som så att "men jag kan ju utbilda mig till lärare" nu, men efter att ha läst om dig så är det nog en väldigt dålig idé. Jag vill utbilda mig inom ett praktiskt yrke med lite människokontakt, men med en utbildning vill inte kommuner betala för den utbildningen. Så jag funderar på att ta CE körkort och köra lastbil i min ensamhet - det kan nog bli bra. Men först måste jag fundera noga kring vad som är bäst.