Från Indien till Dalarna
Går du i adoptionstankar? Hur är det att vara adoptivbarn i dagens Sverige?
Här är min historia... Kanske finns det fler därute som känner igen sig?
"Åk hem till ditt jävla land!" - Att vara adopterad och möta vardagsrasism
Det är onsdag, jag är på väg hem, när jag passerar ett övergångsstället nära huset där jag bor. En vit volvo kommer emot mig. Rutorna på bilen är nervevade, två män sticker ut sina huvuden, de har båda solglasögon på sig. De skriker "åk hem till ditt jävla land!" , de tittar på mig. Jag tittar mig omkring, jag är ensam, jag inser att de skriker till mig. De åker förbi mig och sedan är de borta. Jag blir tagen av stunden, bryr mig inte om att tänka på bilens registreringsnummer. Jag blir arg. När jag kommer hem börjar jag gråta. Samtidigt känner jag ilska och frustration. Varför tar jag så illa vid mig? Hur kan detta få hända? Hur skulle jag kunna åka hem? Jag är ju hemma, det här är mitt hem, det här är landet där jag har vuxit upp.
Jag är dalkulla. Jag är snart 36 år. Jag kom till Sverige då jag var 8 månader gammal. Mina föräldrar hade då väntat på mig i 8 år. Jag är svensk och formad av den miljö där jag har vuxit upp. Ibland händer det att när människor frågar mig "vart kommer du ifrån?" svarar jag automatiskt "Dalarna". De frågar igen, jag säger då namnet på den ort där jag är uppväxt men det verkar inte vara rätt svar. Jag provar igen och säger namnet på orten där jag nu bor. Först då förstår jag vart de vill komma, "jaha, du menar så, jag är adopterad ifrån Indien" säger jag till sist. Först då är de nöjda med mitt svar.
Det har alltid varit naturligt. Redan då jag var liten och såg flygplan flyga över huset pekade jag upp i skyn med mina små fingrar och sa "Indien". Mina föräldrar tänker aldrig på att jag och min bror (som också är adopterad ifrån Indien) inte liknar dem när det gäller utseendet. Jag såg tv programmen "Barn till varje pris" och "Drömmen om ett barn", det fick mig att skriva detta. Dessa tv program följde människor som kämpar, längtar och väntar, de vill ha barn. En del åker till klinik i Danmark, andra gör ivf försök, några väljer adoption. Hur viktig är biologin egentligen? Är det viktigt för många att själva få föda fram sitt barn? Är det viktigt att "se ut" som sina föräldrar? Vad är egentligen viktigt?
Mitt utseende påminner inte om någon av mina föräldrar. Däremot påminner jag mycket om min pappa vad gäller egenskaper och personlighet, bra som dåliga, jag är en kvinnlig kopia av honom, på både gott och ont. Jag är ett levande bevis på att blod nödvändigtvis inte måste vara tjockare än vatten.
Händelsen med männen i den vita volvon ser jag som en form av vardagsrasism. Jag har varit förskonad ifrån sådana situationer, förmodligen för att jag och min bror växte upp på en liten ort där "alla känner alla" mentaliteten råder, de flesta visste vilka vi var under vår uppväxt och så var det inte mer med det. Jag har flyttat en del, jag har upplevt mer rasism då jag har bott på större orter i landet. I London och Australien har jag mött många indier, otroligt vänliga och gästfria, dock har jag mött en del frustration då en del av dem har försökt att kommunicera med mig på indiska och jag har förklarat att engelska fungerar bäst eftersom jag kommer ifrån Sverige. Sverige? Då krockar det, de får liksom inte ihop det.
Jag har ännu inte haft möjlighet att besöka Indien men jag tänker ofta på det. Jag tänker mer på det nu i vuxen ålder. Det är ett spännande land och jag vill gärna åka dit, jag vill besöka barnhemmet där jag en gång bodde. Det handlar inte om att "hitta hem" , jag är inte heller intresserad av att leta efter mina biologiska föräldrar eller andra eventuella släktingar. Jag har en mamma, en pappa och en bror som jag älskar. Men jag vill åka till Indien för att uppleva landet, landet som jag föddes i.
En gång arbetade jag på en förskola en dag där en pojke sade till mig "jag tänker inte prata med dig"och jag frågade varför, jag fick till svar "för att du är brun". En annan förskollärare sade till honom att vi alla ser olika ut och att det är naturligt. Barn är barn och pojken var kanske inte medveten om exakt vad hans ord betyder, vad de står för, men ändå? Ändå väcker det tankar hos den björn som slumrar och sover inom mig. Jag tänker aldrig på det själv, det faktum att jag inte ser inte svensk ut. Jag har inte ordet "adopterad" skrivet i pannan, kanske skulle det underlätta många gånger om jag hade det?
Oavsett i vilken form vardagsrasismen visar sitt fula ansikte så skulle jag inte vilja vara någon annan än den jag är. Tacksam för den uppväxt och barndom jag har haft, en trygg, stabil tillvaro med massor av kärlek och föräldrar som alltid hade och har tid för mig och min bror, glad för de möjligheter som kommit i min väg vad gäller skola och utbildning, arbete och möjlighet att resa. Jag är dalkulla i hjärtat, jag skulle inte vara den jag är idag och vara där jag är idag om jag inte hade kommit till mina föräldrar den där vårdagen då de hämtade mig på Arlanda. Det var dagen då jag kom till Dalarna.
Det var dagen då jag kom hem.