Påträngande mormor och farmor...

Men blä va jobbigt det där lät.

Men din egen mamma borde du väl kunna prata med? Säg att du uppskattar att hon vill hjälpa till och så men att det är du och din sambo som ska få barn, inte hon. Säg att OM ni vill ha hjälp så är hon den första att få reda på det.

Din sambos mamma tycker jag att din sambo ska prata med.

Lycka till med allt, jag hoppas allt löser sig.

Var ärlig och säg hur du känner, att ni gärna tar emot råd och hjälp men att ni säger till när ni behöver det.

förstår hur du känner och tycker nog att du bör säga ifrån - redan nu! Jag vet inte hurdant förhållande ni har till varandra - till svärmor kan det ju vara lite känsligare, men din man kanske kan be henne ta det lite lugnt och din mamma - kan du inte säga ifrån? (det kan jag med min mamma men alla kanske inte kan det?)
De vill säkert bara väl men det blir ju fel...
Lycka till!

Du skriver ut och skickar den här lilla texten till dem

http://www.helsingborgslasarett.se/patienterochanhoriga/sjukdomarradgivning/graviditetforlossningefterforlossning/efterforlossningen/gratulerartillbarnbarnet.4.2ac9829d108e7756ad5800011183.html

Du låter inte alls gnällig och jag förstår paniken. Håller med Trojka om att ni måste prata med era resp. mammor.
Hur man gör det på ett schysst sätt vet jag inte. Men det är mycket bättre att säga till nu innan man går och bygger upp aggressioner och till slut blir vansinnig på dem.
Jag retade upp mig allt mer på min svärmor som verkligen tycker om att lägga sig i. till slut orkade jag inte mer och det blev ett riktigt surt hanterande av det hela. Som tur är har det blivit mycket bättre efter att jag avreagerade mig på henne, men det tog ett tag innan stämningen kändes bra mellan oss igen.

Har liknande problem, läs gärna mitt inlägg "kvävande svärmor" som jag lade in strax innan dig. Känner mig också orolig för att vi inte ska lämnas ifred ett ögonblick när barnet kommit, varken av min egen mamma eller min svärmor. Svårt att säga till utan att såra. Båda två är av en känslig natur och är alldeles till sig av lycka över det kommande barnbarnet. Men nu har min sambo pratat lite försiktigt med sin mamma, så vi får väl se om det ger någon effekt. Tror att nyckeln är att få sin mamma att inse att man är vuxen nu och har sin egen familj som högsta prioritet, vilket innebär att det är dags för henne att ta ett steg tillbaka. Lycka till och hoppas ni hittar en lösning.

Hej!
Tack för alla era svar, känns skönt att veta att man långt ifrån är ensam om sådana här problem och att man inte verkar överreagera och vara allmänt fånig.

Sunflower, tack för texten från Helsingborgs lasarett! Ja, man kan ju säkert vända sig till sin barnmorska också och få lite tips om det här. Det är svårt att hantera far och morföräldrar som är så överlyckliga att få barnbarn att dom knappt kan hejda sig.

Jag har i alla fall indirekt pratat med min mamma om det här genom att berätta om hur jobbigt en kompis till mig haft det med sin mamma i samband med att hon fick sitt första barn. Jag tror att det gick fram att det gäller att backa lite och inte tro att det är fritt fram att bete sig hur som helst bara för att man är mormor eller farmor. Jag har också försökt markera genom att prata om att jag, min sambo och vårt barn blir en egen familj nu (dvs. resten av släkten ingår inte där och det är våra villkor och beslut som gäller). Det verkar fungera... Min sambo har sagt att han ska ta hand om alla problem som gäller hans mamma, så det slipper jag, tack och lov!

Tack allihop,

Lotta

Sunflower: texten du länkade till var jättejättebra!

Knodd, det låter ju som om ni kommit en bit på väg. Jag tror de tär jättebra att ta en del av diskussionen nu redan innan. Sen är det sååå mycket känslor och allt kan bli sååå fel om man börjar diskussionen. Nu har ni förvarnat lite och kan lättare säga till sen om det behövs.

Lycka till!

Vi har sannerligen inte samma problem min mor är död och farmor är bara intresserad av sitt andra barnbarn som bor närmre och honom träffar hon varje dag. Vi bor inte ens 2 mil bort men det är ändå jobbigt att hälsa på.
Men ni kommer nog inte heller ha problem med barnvakt
Det kommer nog lösa sig för din del men jag förstår att du vill klara detta själv utan alla goda "råd".

Jag kan bara säga att oftast så blir ens farhågor besannade, men man får tänka att det är såå lyckliga över detta knytte och att de menar väl men att det kan bli för mycket. Då gäller det att man vågar säga ifrån, hur ska de annars veta?
Vi gjorde som ni TS, dvs min sambo fick prata med sin mamma. Min mamma vart aldrig några problem.
Jag vet inte om det är hormonerna eller den totala omställningen som gör det men man tål inte så mycket, särskilt inte i början. Farmor ringde flera ggr per dag och jag ville bara gråta..."vad gör hon nu, sover hon nu? har hon ätit? har du bytt på henne? " osv osv AAAAAAAAAAAHHHHHHHHHH!!!! *galen*

Min svärmor skrämmer mig varje gång vi pratar med varandra. "Åh vad roligt med småbarn, när ni får barn kommer jag vara hos er hela dagarna" säger hon och skrattar. Jag hoppas att hon skämtar, men jag anar allvaret ändå, de är ju pensionärer och hemma hela dagarna... Min mamma är inga problem, hon är åt andra hållet istället, är jätterädd för att störa. Men jag är bara lite nervös att vi inte ska få vara ifred, när man är trött och sliten efter förlossningen och vill passa på att sova en stund på dagen när barnet sover. Men min sambo har inga problem att säga åt sina föräldrar på skarpen, så förhoppningsvis blir det inga problem...

Hej gumman! Nu har jag inte läst alla de andra inläggen så kanske har någon redan påpekat följande....

Om jag varit i din situation, och letat ett "juste" sätt att få någon att ta ett steg tillbaka så hade jag nog sagt något i stil med: "Jag uppskattar verkligen att ni bryr er om oss och bebisen och förstår att ni gör det av kärlek, men för att vi ska kunna fungera som en familj så måste vi få tid och utrymme för att lära känna varandra - vi TRE. Vi måste få skapa våra egna rutiner och vanor och lära känna vårt barn på egen hand........"

Såklart är det ju trevligt med folk som "hjälper till" men vem har sagt att en bebis är en belastning och att man så snart man kommit från bb behöver en massa hjälp, råd och "avlastning"??? Du/ni måste mår ju allra bäst av att i LUGN OCH RO få ta hand om ert lilla gryn. Besök är en sak, en inneboende mamma eller svärmor är en helt annan. Jag läste lite av den länkade amningstexten här ovanför också. Den var jättebra om det är just amningen diskussionen handlar om; men det kan ju faktiskt lika gärna vara tvärtom. Man kanske inte alls kan amma när det kommer till kritan. Många mår ju skitdåligt för att inställningen nu är att ALLA kan amma... när som helst och var som helst... och känner sig pressade och stressade av det.

Ge er själva tid (och be farmor och mormor göra det också) och anpassa ert nya lilla liv bara ER och vad ni mår bäst av!

1000 kramar och lycka till med lill*n! //M

Så olika bekymmer. Trist när det blir så fel. Självklart måste vi mor- och farföräldrar respektera att föräldrar o barn behöver ensamtid för att lära känna varandra o komma igång med amning etc. Balansgången är svår mellan att bry sig eller inte. Har nyss blivit mormor igen och försöker verkligen vara uppmärksam på föräldrarnas vilja. Blev så glad att vi fick hälsa på på BB o även ett par gånger hemma men vill inte tränga mig på o vara jobbig så vi stannar bara korta stunder. Försöker att inte vara på o ge en massa råd men förstår på dottern att de är stressade över amningen och att de fått rådet att ge tillägg, även med flaska. Så svårt att vilja stötta och lugna utan att komma med oönskade råd. Vet av egen erfarenhet att barnet lätt kan bli "slö" på att suga effektivt på bröstet när de blivit bjudna på flaska. Samtidigt har vi pratat om att man inte ska bli för sressad över om man inte kan amma. Då får man acceptera det o gå över till tillägg men om man vill amma så tror i alla fall jag att det kan bli problem om man tidigt ger tillägg i flaska. Istället för att ge oönskade råd har jag skickat länkar där råd ges vilket kan upplevas bättre men även detta "är för mycket". Vet inte hur man ska bete sig för att vara engagerad utan att få ha någon åsikt. Är så lycklig över mitt fina barnbarn men känner att det så himla lätt blir fel. Är ledsen över att bli upplevd mer som belastning än som en tillgång men kan inte styra det så jag tror att det blir bäst att backa.