tufft missfall
Vet inte varför jag skriver. Behöver nog bara dela mina tankar.
Den 2 mars börjar jag småblöda. Inte alls mycket, kommer lite på pappret när jag torkar mig. Helt säker på att allt är som det ska, man kan ju blöda lite i början av en graviditet. Väljer ändå att åka till gynakuten, vill se att liten är ok. Jag är i vecka 11. Kommer in till gynakuten kl 12. Får träffa läkare kl 21:30. Lååååång väntan. Hon berättar att hon ska titta först och sen tittar vi tillsammans så berättar hon vad hon ser. Det känns som en evighet, jag ligger med benen i vädret med ultraljudspinnen i mig. Läkaren är helt tyst. Hon tittar länge utan att säga ett ljud och jag förstår att det inte står rätt till. Det finns inget foster. Fostersäck med fostervatten finns men inget foster!
Jag får en återbesökstid 9 dagar senare. Hon tror att kroppen kommer att klara av att stöta ut graviditeten själv men om det inte blir så får jag komma tillbaka 9 dagar senare för en medicinsk "abort". Jag gråter hela vägen hem. Jag gråter i flera dagar. Stannar hemma från jobbet och sörjer drömmen om bebis. Det är tuffare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag väntar på att missfallet ska dra igång, kräks fortfarande av hormonerna, brösten ömmar, kan inte dricka kaffe osv. Kroppen tror att den är gravid men hjärnan vet att den inte är det. Jag gråter lite till.
Den 9 mars har jag fruktansvärt ont i magen hela dan. Äter alvedon som inte hjälper. På kvällen börjar jag stört blöda. Byter 20 bindor på en timme. Det fullkomligt forsar blod. Ringer ambulans. Kommer in på gynakuten, får dropp och sen in på samma rum som en vecka tidigare, samma ultraljudspinne. Läkaren rusar ut ur rummet när hon inser hur mycket jag blöder, ringer operationen. Sen går det väldigt fort. Nån timme senare ligger jag på uppvaket.
Läkaren på operationen sa att de ska skicka utskrapet på analys. Tydligen inte säkert att graviditeten satt i livmodern.
Jag har fortfarande ont i livmoder och äggstockar och väntar ännu på analysen. Jag förväntas nu att ha sörjt klart. Jobbar som vanligt, skrattar som vanligt men innuti känns det så tomt!